Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Är det början på slutet för José Mourinho i Chelsea som vi bevittnar?

Det var kanske oundvikligt efter Man Utds förlust mot Swansea, efter ännu en uppvisning i stelbent anfallsspel, att Louis van Gaal skulle få frågan om spelare som värvats, inte värvats, och kanske ska komma att värvas. Allra helst som vi nu är blott något dygn från deadline. Van Gaals replik, att värvningarna var Ed Woodwards uppgift, kändes ansvars- och skuldfördelande på ett minst sagt bitskt sätt.

Det är med den atmosfären som vi nu rör oss in i det stadigt återkommande landslagsuppehållet i slutet av augusti. Vi har att se fram emot inte bara Louis van Gaal utan även José Mourinho, och möjligen i någon mån också Brendan Rodgers, som efter förluster är på dåligt humör, befinner sig på defensiven och således i någon slags attack mode, som är dessa herrars standardmässiga modus operandi.

José Mourinho har under augusti inte varit i närheten av den Happy One som han presenterade sig själv som i sin andra nedkomst till Chelsea. Det har varit en augustimånad som präglats av svaga resultat, av konflikt och kontroverser med den egna staben, och till sist även av bara halvt inlindad kritik av sina egna spelare. En typ av destruktiv kommunikation som har samma lyftverkan på ett lag som vilken som helst blyballong.

En av Mourinhos främsta styrkor har varit förmågan att kunna motivera sina spelare och hela tiden frammana en professionell attityd både på och vid sidan av planen. Med hans olika Chelsealag har detta alltid varit väldigt tydligt på planen, men har inte varit det den här säsongen. Crystal Palace vann till stor del matchen på grund av en bättre och mer helhjärtad inställning. Av José Mourinhos 100 matcher med Chelsea på Stamford Bridge så är det kanske den enda matchen man har kunnat säga det om.

Den klassiska synen på ledarskap fokuserar på ledarens egenskaper, såsom kunskap och karisma. En mer modern forskning om ledarskap betonar istället ledarskap som ett relationellt fenomen, det vill säga något som konstrueras och ständigt reproduceras i relationen mellan ledaren och de ledda. En sådan syn innebär att en viss ledare och ett visst typ av ledarskap är föränderligt över tid i termer av auktoritet och effektivitet.

Det kan naturligtvis vara ett teoretiskt fenomen som på sitt sätt kan förklara José Mourinhos återkommande tredjesäsongssyndrom. Han har aldrig befunnit sig i någon klubb längre än tre säsonger, och ett återkommande mönster med Mourinho är att det under den tredje säsongen börjar gå groll i maskineriet, vilket var fallet både i Chelsea 2007 och i Real Madrid under sin sista säsong 2012-13. Porto och Inter lämnade han efter sin andra säsong.

José Mourinhos ledarstil har beskrivits som driven av konflikt, där han skapar energi och momentum genom att hela tiden arbeta med bråk och konflikt som verktyg såväl internt som mot klubbens omgivning. Det är en metod som visar sig väldigt effektiv inledningsvis, naturligtvis för att det håller alla på tårna och rycker samtliga ur sin bekvämlighetszon, men det är på lång sikt också metoder som orsakar slitage och organisatorisk trötthet. Det är en metod som kort och gott tappar sin charm efter några år.

Det ringer naturligtvis varningsklockor när energinivån på Chelseas spelare är så låg den som har varit i början av den här säsongen, allra helst som en av Mourinhos stora styrkor är just att garantera en hög sådan energinivå. Om han har tappat den kraften så försvinner en stor del av det som gör honom till en vinnande manager, och om inte Chelsea vinner matcher och titlar så tappar Mourinhos metoder i trovärdighet och acceptans. Då vänds konflikten istället mot honom själv.

Förra gången José Mourinho avgick alternativt fick sparken från Chelsea var i början av säsongen 2007-08. Det var i inledningen av dennes fjärde säsong i klubben och relationen mellan Mourinho och klubbledningen, och för all del Mourinho och delar av spelartruppen, hade börjat knaka i fogarna redan under försäsongen. Det kan vara värt att hålla i åtanke att den säsongen ändå inte startade lika illa som den här säsongen har startat.

Betyder det att José Mourinho kommer avgå alternativt få sparken också tidigt på den här säsongen? Nej, inte nödvändigtvis. Om inte annat så borde Roman Abramovich ha blivit lite klokare med åren och definitivt har han släppt sina illusioner om att spela vackert för sakens egen skull. Åren i framgångsmässig passningsskugga förde honom till sådan insikt. Men känslan är att det i alla fall inte kan uteslutas, lika lite som det kan uteslutas att detta är Mourinhos sista säsong med Chelsea.

Kanske är det på sitt sätt ytterligt vältajmat om man nu är lagd åt det hållet. För som Kamrat Linhem klokt filosoferade om på twitter under gårdagen så är Louis van Gaal en gammal man, och lär näppeligen inte vara kvar i Man Utd så många år til, varmed klubben enligt sin nya logik måste hitta ett nytt stort namn och börja om från början. Och om nu Louis van Gaal inte lyckas infria klubbens ambitioner den här säsongen, så kan ju det här visa sig vara också hans sista säsong.

Ja, ni förstår.

Alternativt så ger sig Chelsea och José Mourinho ut på en helvetisk spending spree under transferfönstrets sista dagar. Varpå Chelsea kommer ut som ett helt nytt lag och José Mourinho som en helt ny människa om två veckor. Det vore ju spännande det också.

:::

Kevin De Bruyne (AM), 24 år till Man City. Just precis den unga och fortfarande utvecklingsbara spelartyp som Man City ska värva för att på fullt allvar etablera sig som en europeisk storklubb. I ett svep har man dessutom uppgraderat en i bästa fall godkänd offensiv högersida till en högersida av riktigt hög världsklass, De Bruyne var en av den europeiska fotbollens främsta målgörare och målskapare förra säsongen. Berömlig (+++++)

Publicerad 2015-08-31 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons