”All our shit players, we sell them to Stoke!”
Så brukade det låta på Stadium of Light eller när Sunderland vid tillfälle begav sig till bortamatch på Britannia Stadium. Stoke var förut klubben dit Sunderland deporterade spelare de inte längre var intresserade av, och på det viset flyttade bland andra Rory Delap, Danny Higginbotham, Dean Whitehead och Kenwyne Jones samtliga från Sunderland till Stoke.
Skrattar bäst som skrattar sist. Det faktum att Stoke har sprungit förbi Sunderland inte bara tabellmässigt utan även sett till kvaliteten på spelare som värvas har blivit alltmer uppenbart. Inte minst den här sommaren då Sunderland bland andra har värvat Younes Kaboul och Jeremain Lens, Stoke å sin sida har värvat Glen Johnson, Ibrahim Afellay och Xherdan Shaqiri.
Sunderland har egentligen alla trumf på hand. En betydligt större supporterbas, en längre historia, ett starkare klubbnamn och varumärke, en väsentligt mer utvecklad ungdomsakademi och träningsanläggning. Så hur kan styrkeförhållandet mellan dessa båda klubbar på så kort tid ha förändrats så drastiskt?
Ett uppenbart skäl är att Stoke har varit betydligt bättre än Sunderland på att köpa, låna och sälja spelare under senare år, utan att för den sakens skull ha en direkt större transferbudget. Stoke har värvat spelare som förstärkt laget, såsom Charlie Adam, Mame Biram Diouf, Bojan Krkic och Shaqiri. Sunderland har genomgående misslyckats med att värva någon spelare som är bättre än de som lämnat.
Sunderlands värvningspolitik är i sin tur en funktion av klubbens närmast neurotiska benägenhet att ge sina managers sparken. I Stoke har både Tony Pulis och Mark Hughes fått tid och lugn att utveckla klubben, laget och spelartruppen. I Sunderland är det alltjämt hugget som stucket om Dick Advocaat ska bli den förste managern i klubben sedan 2010-11 som genomför en säsong i sin helhet.
Det mesta hänger ihop med klubbarnas struktur och strategi. Stoke har utvecklat sin scouting och sin organisation så att de kan planera både två och tre transferfönster framåt. De kan fokusera på att förstärka. För Sunderland har det bara handlat om brandkårsutryckningar under de fem senaste åren, alla längre perspektiv lagda åt sidan för att rädda klubbens Premier League-status för stunden.
Stoke har blivit en klubb som Europas bättre spelare inte ryggar bakåt för vid tanken på att flytta till den; flertalet talangfulla spelare som inte har lyckats slå sig upp från La Masía till Barcelonas a-lag har sett klubben som ett fullgott alternativt. Att Mark Hughes har frigjort tyglarna spelmässigt från Tony Pulis betydligt mer strama ideologi har hjälpt. Men varför är det Stoke som har åstadkommit detta och inte Sunderland?
Det skrattas inte längre åt Stoke på läktarna i Sunderland. Skrattet fastnade i halsgropen.
Det finns en poäng också bortom den rena jämförelsen mellan Sunderland och Stoke. Det pratas ofta om resursernas betydelse inom fotbollen, närmast i en deterministisk utsträckning där resurser antas förklara om inte allt så nästan allt. Men om det hade varit på det viset så hade Stoke aldrig kunnat vända på styrkeförhållandet på det vis man gjort.
Det handlar inte bara om att ha resurser, minst lika viktigt är hur man använder de resurser man faktiskt har. Och det avgörs av kompetensen i klubben, vilka beslut man fattar och hur väl man analyserar, planerar och genomför sin verksamhet. I jämförelsen mellan Stoke och Sunderland finns i själva verket en läxa att lära för alla engelska klubbar.
Hur man gör saker spelar roll. Kompetens, koncentration och disciplin spelar roll. Precis som i fabeln om haren och sköldpaddan.