Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Den engelska fotbollens arbetarklasshjältar kan bli historiska på Old Trafford

1 maj är en historisk dag, och en dag av historisk betydelse. Det kan också bli en historisk dag i Premier Leagues och den engelska fotbollens långa, ofta vackra och ibland skitiga, historia. 1 maj är dagen då Leicester har möjligheten att säkra tidernas kanske mest oväntade ligatitel, och man har chansen att göra det på Old Trafford av alla ställen.

Leicesters alla supportrar, alla människor som bor i Leicester, har under längre tid vågat hoppas på den här ligatiteln, kanske till och med tro på den. Men i och med Tottenhams botch job mot West Brom i måndags har tron övergått i säkerhet. Det går att ta på hur mycket det här betyder för Leicester som samhälle, och hur älskad och uppskattad Claudio Ranieri är bland dessa människor.

En arbetarklasshjälte är något att vara.

Det är en ligatitel som Leicester dessutom inte behöver be om ursäkt för. Det är ett populärt tema att hävda att Leicester bara vinner ligan för att de vanliga storklubbarna underpresterar. Men storklubbarnas påstådda underprestation har inte fått Leicester att vinna 22 av 35 matcher hittills under säsongen, eller endast förlora tre matcher.

Om Leicester idag gör det till 23 vinster på 36 matcher så har de alltså säkrat ligatiteln. Old Trafford är naturligtvis väldigt vant vid att ligatitlar presenteras framför dem. Det är dock mer ovanligt att det är bortalaget som vinner ligan på den arenan. Senast det hände, när Arsenal vann med 1-0 våren 2002, fick det David Dein, då Arsenals vice ordförande, att exalterat utbrista att den engelska fotbollen stod inför en ny världsordning.

Det gjorde den förvisso, men det skulle inte vara Arsenal som tog ledningen i den utvecklingen. Istället tog Chelsea över taktpinnen och förändrade det engelska fotbollslandskapet för alltid. En seger för Leicester skulle möjligen inte föranleda någon ny världsordning men väl höja ribban rejält för vad som kan anses vara möjligt också för mindre och medelstora engelska klubbar med mer begränsade resurser.

Det har pratats om Hollywoodfilmatiseringar av Leicesters saga den här säsongen. Och det är klart, söker man ett särskilt dramatiskt och symboliskt slut på en sådan hjältesaga så finns kanske inte en bättre arena för själva slutscenen än just Old Trafford.

Kanske är det mer känsloladdat för vissa spelare. Alla spelare i Leicester kommer självklart vara medvetna om det stora som kan ske på Old Trafford. Men för två spelare som Danny Simpson och Danny Drinkwater betyder det förmodligen ännu lite mer, inte enbart en kollektiv ligatriumf utan också en triumf med en för dem mycket personlig dimension.

Båda två är nämligen produkter från Man Utds akademi och hade naturligtvis sina drömmar om att slå igenom på Old Trafford, som så många före dem. Danny Simpson hann faktiskt med att göra åtta starter för Man Utd i olika sammanhang, bland annat med tre matcher i Champions League samma säsong som Man Utd vann turneringen för tredje gången.

Men alla drömmar kan inte bli verklighet. Både Simpson och Drinkwater snurrade runt på lånekarusellen några år innan de till sist drabbades av vad Alex Ferguson i sin bok Leading beskriver som den svåraste uppgiften han hade som manager för Man Utd – att förklara för unga spelare, och kanske även deras föräldrar, att de inte anses ha vad som krävs, att deras drömmar om att spela för Man Utd inte kommer bli verklighet.

Vissa spelare bryter säkert ihop av sådana besked. Andra spelare ruskar det av sig och går vidare i livet. Men längst inne i ryggmärgen gnager säkert en känsla av förorättelse hos tävlingsmänniskor av att bli förkastade på det viset, en helt mänsklig önskan att visa de som inte trodde på dem att de minsann hade fel. För de flesta spelare blir inte möjligheten särskilt mycket större än att kanske göra mål eller vinna mot sin gamla klubb.

Danny Drinkwater och Danny Simpson har alltså möjligheten att gå ut på Old Trafford, under en säsong när frustrationen på läktarna där är större än kanske någonsin tidigare med det egna lagets spel och resultat, och spela hem en otroligt otrolig ligatitel. En personlig upprättelse kan knappast bli så mycket större än så.

Det måste så klart också vara en stor och stolt dag för Kasper Schmeichel. Som sexåring och äldre gick han omkring på Old Traffords gräsmatta, poserade tillsammans med sin pappa Peters mängder av ligatitlar och andra troféer. I ett avseende är Old Trafford helt säkert ett slags hem också för honom, han drömde helt säkert också han om att en gång följa i sin legendariske fars fotspår och vinna ligatitlar på Old Trafford.

Idag har han möjligheten. Även om det är en möjlighet han av förståeliga skäl inte verkar tycka så mycket om att prata om.

På något sätt finns det en lärdom i detta. Ofta finns det en uppfattning om spelare som avyttras från storklubbarnas överbefolkade akademier att det är spelare som inte räcker till, det är något som hålls emot dem. Vad spelare som Simpson, Drinkwater och Schmeichel visar är att ge dessa spelare rätt och bra sammanhang och de räcker till mer än väl, inte bara för att spela i Premier League utan till och med vinna Premier League.

Just den 1 maj ligger det kanske särskilt nära till hands att tänka sådana tankar om betydelsen av det kollektiva och det sociala sammanhanget. Runtom i världen, inte minst i Sverige, är det de röda fanorna som höjs och svajas med. Men i Premier League och i Leicester går fanorna för dagen och för säsongen i blått, och kommer så fortsätta göra resten av säsongen och sommaren.

Inte minst den här dagen, när rävarna från Leicester beger sig in i det hönshus som den här säsongen är Old Trafford och Man Utd, med vittring på ett riktigt saftigt byte.

Publicerad 2016-05-01 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons