Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Rivaliteterna som kommer definiera José Mourinhos tid i Man Utd

Det finns få managers i dagens fotbollsvärld som väcker lika mycket känslor och åsikter som José Mourinho. Det är på samma sätt få managers om vilka det existerar så många och så bestämt förutfattade meningar. Man antingen älskar eller hatar José Mourinho kan det ibland tyckas, några gråskalor tillämpas sällan.

Många av föreställningarna som omgärdar José Mourinho är felaktiga, eller allra minst kraftigt förenklade. Att reducera det eller de man inte gillar till något fullständigt endimensionellt och föraktligt är ett vanligt psykologiskt fenomen. Krigspropaganda under världskrigen framställde exempelvis tyskar som hörntandade monster som åt spädbarn grillade över öppen eld.

En föreställning om José Mourinho är att han företräder en ultradefensiv fotboll, vilket nog främst grundar sig på den inte självklara idén att offensiv fotboll är likställt med högt bollinnehav. Mourinhos spelidé är en annan men producerar för den sakens skull inte mindre målchanser eller mål, om något så tvärtom. Michael Cox på The Guardian dekonstruerar den här föreställningen tämligen väl.

En annan föreställning om José Mourinho är att han är en garanti för att bara stanna i en klubb i tre år och därefter lämna den i kaos och ruiner. Porto och Inter lämnade han förvisso minst sagt på god fot och helt naturligt för större uppdrag. När Chelseas ägare och klubbledning fick hybris runt 2007 och sparkade Mourinho var det knappast någon klubb i ruiner. Inte heller kan man säga det om Real Madrid 2013.

I både Real Madrid och Chelsea har han blivit kvar betydligt längre än vad som är dessa båda klubbars genomsnitt, ändå är det alltså Mourinho som stämplas som kortsiktig. I både Real Madrid och Chelsea har problemet samtidigt varit att Mourinho har hamnat i konflikt med sin egen klubbledning, känt sig ifrågasatt och motarbetad, inte minst vad avser mandat kring viktiga frågor som spelarrekrytering.

En föreställning som å andra sidan nämligen stämmer mycket väl om José Mourinho är att han drivs av kamp och konflikt. Det kan vara synnerligen konstruktivt när kampen enar gruppen, laget och klubben mot en tydlig yttre fiende och det skapas en stark ”vi mot världen”-känsla. Det kan också bli destruktivt när konflikten istället hittas inom den egna klubben.

Hans kampmentalitet präglar hela hans managerkarriär så här långt, där varje tid definieras av specifika rivaler. Under sin första tid i Chelsea blev Arsene Wenger den mest påtagliga rivalen och fienden. Tiden i Inter präglades av en mild rivalitet med Claudio Ranieri men en desto mer förbittrad strid med Barcelona och Pep Guardiola. Den tog han sedan med sig och utvecklade in extremis i Real Madrid.

Det är på något sätt talande att det var sedan Pep Guardiola lämnade Barcelona efter 2011-12 som José Mourinhos problem i Real Madrid verkligen började ta fart. Den stora, yttre fienden var plötsligt borta och stridsviljan fick inget riktigt utlopp. Mourinho behöver rivalerna och de yttre fienderna, han behöver kampen och konflikten med omvärlden. Och det lär han sannerligen inte lida brist på med Man Utd i Premier League från och med 2016-17:

Man City – Pep Guardiola

Manchesterderbyt har varit ett av Englands absolut hetaste under senare år, av naturliga skäl. Räkna med att temperaturen ökar långt över kokpunkten. Det var hårt nog i Spanien, nu befinner de båda kombatanterna sig i samma stad, och det finns inte plats för två sheriffer. Pep Guardiola utgår från en starkare position med sin klubb, men José Mourinho har en större vana av miljön i Premier League. Dessa båda ikontränare gillar inte varandra, de tvärtom avskyr varandra. Sid Lowe på The Guardian kartlägger en rivalitet som definierat de senaste fem-sex åren.

Liverpool – Jürgen Klopp

Man Utd gillar inte Liverpool. José Mourinho gillar inte heller Liverpool. Redan där en god matchning kan tyckas. Mourinho kommer självklart vara väldigt medveten om historiken och den djupa och intensiva rivalitet som existerar mellan dessa två anrika engelska klubbinstitutioner. Räkna med att det är något han kommer att utnyttja maximalt, som Alex Ferguson visste att göra, för att elda på spelare och supportrar. I Jürgen Klopp kommer han också att hitta en perfekt antagonist, en känslomänniska även han, som Mourinho lustigt nog har kritiserat för att leva om för mycket vid sidlinjen.

Arsenal – Arsene Wenger

En konflikt och rivalitet av tämligen personlig karaktär existerar mellan José Mourinho och Arsene Wenger, något som går mer än ett årtionde tillbaka i tiden. Relationen med Wenger är nästan lika förbittrad som med Guardiola, och även hans andra tid i Chelsea kantades av näst intill fysiskt gruff, småaktiga kommentarer och märklig handskaksteater med Wenger. Räkna med att den här rivaliteten blossar upp igen, inte minst då Man Utd och Arsenal är två minst sagt jämbördiga lag i termer av ambition och position.

Chelsea – Antonio Conte

Två gånger har José Mourinho fått sparken av Chelsea. Den första gången gick att avskriva och lämna därhän, men den andra sparkningen efter Chelseas minst sagt fiaskobetonade inledning på säsongen svider fortfarande, inte minst eftersom det för kanske första gången reste allvarliga frågetecken kring Mourinhos kompetens. Man kan räkna med att Mourinho är sugen på att bevisa sig igen och att han är revanschlysten, och att denna revanschlusta i stor utsträckning kommer kanaliseras just mot Chelsea och den klubbledning han på slutet befann sig i öppen strid med.

Leicester – Claudio Ranieri

Inte på något sätt någon av de större rivaliteterna. Men Leicester är förvisso regerande ligamästare och med Claudio Ranieri har José Mourinho också viss historik. De spydiga kommentarerna haglade när Mourinho och Ranieri konkurrerade om ligatitlarna i Serie A. Det hela verkar ha lugnat ned sig sedan dess, men det är en intressant ödets nyck att José Mourinhos första riktiga match med Man Utd kommer vara just mot Leicester och Claudio Ranieri, i Community Shield på Wembley.

Det unika i Premier League-landskapet från och med nästa säsong, och vad som skiljer sig från José Mourinhos vanliga situation, är det rena antalet rivaliteter runtom i ligan. Det normala läget för Mourinho har varit att kunna inrikta sig på en enskild eller ett fåtal rivaliteter i respektive klubb. Utvecklingen av Premier League, och inte minst managerinflödet under senare år, skapar ett flerfrontskrig som riskerar ge ligan ett inslag som i mycket skulle kunna erinra om strategispelet Risk.

Riskerar det bli för många rivaliteter? Det är självklart en utmaning som inte bara kommer gälla José Mourinho. Eller kan det till och med visa sig så att närvaron av flera fiender får Mourinho att hålla en lägre profil gentemot var och en? Mourinho kan självfallet spelet i Premier League, vet vad som får media och supportrar att gå igång, han är inte ovan vid att jonglera flera bollar i luften.

Nu finns så klart de som menar att den här typen av hetsiga rivaliteter och metoder inte är förenliga med Man Utds värderingar. Då är man något selektiva i sina minnen, och erinrar sig kanske inte några av Alex Fergusons mest förbittrade rivaliteter, inte minst då med Arsene Wenger. Eller Fergusons inte helt ovanliga tendens att kunna verbalt sopa till allt från domare och motståndare till journalister och förbund. Mourinho är i sina stunder mer fysisk och extrovert i sitt agerande, men i grund och botten drivs han av kamp och konflikt på samma sätt som Alex Ferguson.

Samtliga de ovan nämnda rivaliteterna är exempel på kommande yttre fiender för José Mourinho och Man Utd. Så länge kampen och konflikten riktar sig mot dessa fiender kommer det i huvudsak vara en konstruktiv process, om än kanske med de enskilda snedstegen. För Man Utd kommer en viktig fråga vara att undvika de faktorer som vid några tillfällen tidigare har fått Mourinho att vända kampen och konflikten mot inre fiender inom klubben, inbillade eller verkliga.

Det finns goda förutsättningar att detta ska kunna lyckas. Som manager i Man Utd får José Mourinho fullt inflytande över alla fotbollsrelaterade frågor och över klubbens spelarrekrytering, ett mandat och ett inflytande han inte har haft tidigare under sin karriär. Mourinho har till sist lyckats få den roll i en klubb han alltid har önskat men aldrig riktigt fått.

Med Man Utd har Mourinho också till sist fått det jobb han hela tiden har sökt, åtminstone sedan det 2008 stod klart att Barcelona inte önskade hans tjänster. Kanske uppmanar det till ett mer långsiktigt perspektiv på tillvaron och en större benägenhet att betrakta klubbledningen som medarbetare snarare än möjliga motståndare.

Elefanten i rummet, tämligen bokstavligen, riskerar dock vara att en av José Mourinhos rivaliteter kommer att finnas inte utanför klubben, utan i klubben, och att det kan komma att utgöra en destruktiv process av kamp och konflikt som stör klubben. Och det är inte fråga om vilken rivalitet som helst utan den kanske största möjliga:

Alex Ferguson

Vad anser egentligen Alex Ferguson om José Mourinho? Han har egentligen aldrig sagt något negativt om Mourinho, men det kan också vara intressant att hålla i åtanke vad Ferguson inte har sagt, också tystnad kan vara talande. På senare tid har Ferguson talat väl om flera möjliga kandidater. Om Louis van Gaal, om Ryan Giggs, som sägs vara det förslag han förordar, och om Mauricio Pochettino. José Mourinho har han över huvud taget inte nämnt.

Ferguson är självklart en ikon i Man Utd. Han är också en levande och i högsta grad närvarande ikon. Han har ett inflytande i klubben, han befinner sig på matcherna, han förekommer i media, hans namn pryder i stora bokstäver hela den ena läktaren, och står förevigad i brons utanför arenan. Mourinho är förmodligen en av få managers med den tillräckliga självkänslan att kunna hantera detta, men hur hanterar han att eventuellt känna sig oönskad och motarbetad av en personlighet som Ferguson?

Det uppstod egentligen aldrig någon riktigt hätsk och hetlevrad rivalitet mellan José Mourinho och Alex Ferguson när båda var aktiva. Något märkligt kan tyckas då Chelsea och Man Utd sannerligen var konkurrenter. Men det var alls inte samma animositet mellan dem som mellan dem och kanske framför allt Arsene Wenger. Mourinho verkade tvärtom, något out of character, alltid noga med att vara både artig och respektfull mot Ferguson, möjligen noga med att inte bränna några broar för framtiden, möjligen helt genuint.

Exakt vilken relationen mellan Alex Ferguson och José Mourinho egentligen är förblir för mig något oklart. Men den känns som en förutsättning för hur väl och hur länge José Mourinho kommer att lyckas med sitt kommande uppdrag i Man Utd. Att energin läggs åt att bekämpa yttre rivaler snarare än inre rivaler, kamp utåt snarare än konflikt inåt.

Det börjar kanske ändå bli dags för klubbikoner som Alex Ferguson och Bobby Charlton att kliva ut ur klubbens beslutande forum, och verkligen lämna över Man Utd till en ny generation. Ett möjligt och viktigt sätt för José Mourinho att åstadkomma en sådan generationsväxling som Ferguson och Charlton kan känna förtroende för, vore att i så lång utsträckning som möjligt knyta till sig yngre klubbikoner som Ryan Giggs, Paul Scholes, Nicky Butt, Gary Neville med flera i viktiga klubbfunktioner.

Något som inte minst Alex Ferguson länge har betraktat som både viktigt och önskvärt.

Publicerad 2016-05-26 kl 10:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER