Paul Pogba är klar för Man Utd. Igen. Och precis som första gången är övergången kontroversiell. Då eftersom Le Havre kritiserade Man Utd för att ha norpat en 17-årig Pogba med otillåtna medel. Den här gången till stor del på grund av transfersumman som ironiskt nog har gjort moraltanter till och med av Real Madrids och Man Citys supportrar.
På flera sätt signalerar värvningen också ett möjligt paradigmskifte inom den globala fotbollen. Real Madrid var ute efter Paul Pogba även de men har kanske för första gången i modern fotbollshistoria fått se sig själva utbudade. Inte så att de bokstavligen inte hade råd, men att summan blev så hög att de till sist tvingades till en prioritering de inte är vana vid att behöva göra.
(Miguel Delaney diskuterar förtjänstfullt hur Man Utds värvning av Paul Pogba signalerar en möjlig början på något nytt gällande Premier Leagues styrka relativt de klassiska europeiska superklubbarna.)
Även för italiensk fotboll signalerar värvningen något olustigt. Det är ett märkligt läge när till och med Serie A:s stora dominanter Juventus börjar sälja sina nyckelspelare till engelska klubbar utanför Champions League. Nu får Juventus bra betalt och de har alla förutsättningar att stå fortsatt starka, men det institutionella styrkeförhållandet görs mycket tydligt.
Det pratas naturligtvis mycket om världsrekordet i transfersumma. Egentligen är detta helt ovidkommande. Utifrån Man Utds finansiella förutsättningar är det inte ens klubbens största värvning. Både Juan Sebastian Verón och Rio Ferdinand var större värvningar för Man Utd vid den tiden sett till klubbens intäktsvolym, och många andra värvningar är inte långt därefter.
Kommer värvningen påverka prisbildningen på marknaden? Naturligtvis, precis som har varit fallet med alla tidigare rekordvärvningar. Samtidigt ska effekten heller inte överdrivas. Man Utd värvade Rio Ferdinand 2002 för £30m, vilket fortfarande är brittiskt transferrekord för en mittback, åtminstone för ett litet tag till. Alla offensiva yttermittfältare stegrades inte helt plötsligt akut i pris bara för att Real Madrid köpte Cristiano Ronaldo för £80m.
Naturligtvis betalar Man Utd en premium för köpet av Paul Pogba. Men det är vad som sker när man köper en spelare från en klubb som inte är överdrivet pigga på att sälja, i konkurrens med en annan klubb som också är villiga att betala dyrt för spelaren. Beslutet gäller då bara om denna premiums värde på banken överskuggar spelarens värde på planen och för klubben.
På detta svarade Man Utd nej och det går egentligen inte att ha några större synpunkter på det. Däremot går det att ha olika synpunkter på det smarta i affären. Det råder förvisso inte någon som helst tvekan om att Man Utd har värvat en dynamisk mittfältare i världsklass, en spelartyp laget är i stort behov av och som kan fortsätta att utvecklas i flera år. Jättevärvning på så vis.
Men ur ett längre tidsperspektiv är affären så klart ett mycket tydligt uttryck för svagheten i Man Utds långsiktiga verksamhetsplanering under den senaste femårsperioden. Att släppa ifrån sig en spelare mer eller mindre gratis som man fyra år senare köper tillbaka för närmare £100m är så klart inte på något sätt ett effektivt utnyttjande av sina resurser.
Det betyder inte att det därför är fel beslut av Man Utd att i det här läget köpa tillbaka Paul Pogba. Ett misstag blir inte bättre av att man fortsätter klamra sig fast vid det. Men det betyder att Man Utd bokstavligt talat har tvingats betala ett väldigt högt pris för sin egen inkompetens och svaga verksamhetsplanering under den här femårsperioden.
Visst, det fanns godtagbara skäl för Man Utd och Alex Ferguson att släppa Paul Pogba för fyra år sedan. Och det går inte heller att veta att Pogba hade fått samma utveckling i Man Utd som han sedan fick under fyra år i Juventus. Det är lätt att vara efterkloka i baksätet. Men tror vi att Ferguson hade fattat samma beslut 2002 som han gjorde 2012 att släppa en spelare som Paul Pogba?!
Man tänkte och agerade helt enkelt för kortsiktigt då. Och egentligen är det ingen skillnad i det avseendet nu. Naturligtvis kan det finnas ett långsiktigt värde för Man Utd med en 23-årig Paul Pogba, men att Man Utd värvar honom nu för den väldigt höga transfersumman, som naturligtvis hade kunnat spenderats på annat vis, är först och främst av kortsiktiga skäl.
Det mesta av kritiken mot Man Utds värvning av Zlatan Ibrahimovic har gått ut på att den är kortsiktig till sin natur. En kritik som är både tveksam till sitt innehåll och förenklad i sitt perspektiv. Men värvningen av Paul Pogba signalerar i betydligt högre utsträckning än så en ambition att tänka kortsiktigt här och nu – att omedelbart skjuta tillbaka Man Utd upp i stratosfären.
Men återigen finns inget fel med detta. Att Man Utd behöver en rejäl kickstart är tydligt efter tre förtvinande säsonger. Man kan se problem med det i huvudsak marknadsbaserade galactico-tänk som Ed Woodward till synes går igång på, men att José Mourinho tänker här och nu är inte särskilt märkligt – hans förtroendekapital bygger på idén om honom som en instant success.
Kortsiktigt tänkande står inte i motsatsförhållande till en långsiktig idé. Oftast är det snarare så att för att få chansen att genomföra sin långsiktiga idé så behöver man först kunna visa på framgång också i det korta perspektivet. Om man misslyckas på kort sikt ges man sällan tiden att landa sin långsiktiga plan. Exemplen på detta är otaliga inom engelsk och europeisk fotboll.
Inte heller står värvande av så kallade stjärnspelare i motsatsförhållande till ett effektivt lagbyggande – vilket inte minst Barcelona och Bayern München har visat med all önskvärd tydlighet. Vi har sett lyckade lagbyggen med stjärnor liksom misslyckade lagbyggen med mer anonyma spelare. Men självklart skapar det förväntningar och en kravbild på Man Utd och på José Mourinho.
Men varje klubb som har ambitionen att vara en engelsk och europeisk storklubb måste rimligtvis betrakta en sådan kravbild och sådana förväntningar som något helt naturligt och vardagligt. Det finns i alla fall ingen som helst anledning för Man Utd att låta sig nöja med en lägre ambition.
Hur kommer då Man Utd använda Paul Pogba för att försöka motsvara denna ambition? De kommer helt säkert inte använda honom som någon defensivt inriktad mittfältare. Så försökte ju Frankrike använda honom i EM och det var inte alls lyckat. Men i en friare, mer offensiv roll på mittfältet passar Pogbas kraft, fart och teknik perfekt både i Man Utd och i Premier League.
Det är till stor del det sätt Pogba har spelat under sina fyra år i Juventus. Det är också det sätt som José Mourinho ser på sina centrala offensiva mittfältare, och ganska precis den roll han också gav till Cesc Fabregas i det Chelsea som vann ligan med bred marginal för två säsonger sedan. En roll i vilken Pogba kan fortsätta utvecklas som den bästa mittfältaren i sin generation.
Visst är det en värvning som sticker i ögonen. Det finns som sagt skäl att kritisera värvningen, men det kan också vara på sin plats att vara helt öppna och ärliga med att det nog långt ifrån bara är dessa sakskäl som gör att det sticker i ögonen på väldigt många. Men det är förhållandevis vackra svepskäl att göra ett nummer av.
I själva verket är det kanske en värvning man i huvudsak borde se ljust på med ett Premier League-perspektiv. Paul Pogba är en spelare av sådan typ och status att han tidigare hade varit given att gå till Real Madrid, Barcelona, Bayern eller PSG. Men inte till Premier League. Man Utd har planterat en flagga mitt i den globala maktkampen, och där en tar täten kommer fler följa efter.
Det är den fullt realistiska konsekvensen av Premier League-klubbarnas rejält ökade ekonomiska köpkraft. Inte ens de europeiska superklubbarna kommer längre gå säkra svävandes ovanför klungan nedanför. Premier League samlar redan på sig världens alla bästa managers. Paul Pogba visar att spelarna kan komma att följa dem i hälarna.