Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Har Arsene Wenger och hans eftermäle tillåtits att bli större än klubben?

Det finns något tvetydigt med Arsene Wenger. Å ena sidan är han utan tvekan en av Premier League-erans absolut mest ikoniska tränargestalter som man också önskar får möjligheten att avsluta sin karriär med det eftermälet. Å andra sidan finns där en oförmåga till lärande och utveckling som man inte önskar ska belönas med en ligatitel.

För vi befinner ju oss här återigen. En demoraliserande förlust på hemmaplan i ligapremiären. Ett lag som inte alls ser förberett ut inför säsongsstarten. Ett i flera avseenden orutinerat lag uppvisandes ett naivt försvarsspel. En tämligen märklig laguttagning. Buande fans under matchen och efter slutsignalen. En hedrande upphämtning som dämpade den allra värsta kritiken.

Om någon hade fått för sig att göra en slags variant av Arsenalbingo så hade vi haft en vinnare redan efter ligapremiären och förlusten mot Liverpool.

På något sätt var Arsenals match mot Liverpool ett slags mikrokosmos över hela deras moderna existens. En lovande inledning, därefter ett lika ofrånkomligt som totalt sammanbrott, innan en avslutning som inte gör någon konkret resultatmässig skillnad men ändå putsar till siffrorna. Arsenal har närmast satt det här med hederssamma förluster i system.

I något avseende har samma mönster lyckats skapa ett sorts falskt narrativ runt klubben där svaga insatser göms bakom påståenden om hur klubben är stadd i positiv utveckling. Ingen nykter bedömare, oavsett en tabellplacering de mer eller mindre fick till skänks, kan dock se fjolårssäsongen tillsammans med vad som hänt under sommaren som något annat än ett klart och tydligt steg i fel riktning.

All den positiva energi och allt det momentum med vilket Arsenal gick in till förra säsongen är inför den här säsongen förvandlat till negativ energi. Det missnöje bland fansen som låg och jäste under stora delar av förra säsongen har bara blivit mer utbrett under en sommar där Arsenal och Arsene Wenger än en gång fumlar med transferbollen.

Ingen är större än klubben brukar det så vackert heta. Men alltmer framstår Arsenal som en engelsk storklubb vars framtid och utveckling har satts i pant för att Arsene Wenger ska ges möjlighet att forma sitt eget historiska eftermäle. Likt Alex Ferguson vill Arsene Wenger naturligtvis sluta på topp, sluta med en seger, men han vill dessutom göra det på sitt sätt. Arsenal har på gott eller på ont blivit Arsene Wengers klubb.

Men där finns avgörande skillnader mellan Wenger och Ferguson. Ferguson var inte minst en pragmatiker i betydligt större utsträckning än Wenger, det handlade mer om att vinna, hur var inte utan betydelse men av underordnad betydelse. Ferguson var framför allt mer anpasslig. Han följde med i tiden, utvecklade sina metoder utifrån dess nya krav och förutsättningar, förnyades av tiden snarare än blev frånsprungen av den.

När Arsene Wenger 1996 kom till England, till Premier League och till Arsenal för 20 år sedan så var han den store förnyaren. Den brittiska alkoholkulturen förkastades, spelarna sattes på diet, förnyade träningsmetoder och taktiska upplägg, och bidrog alltmänt med en helt annan professionalism än vad som tidigare varit standard inom engelsk fotboll. Det propellerade Arsenal upp till toppen av engelsk fotboll och kulminerade i Invincibles 2003-04.

Men därefter har det tagit en dramatisk sväng utför. Arsene Wenger ger intrycket av att hålla fast vid samma metoder samtidigt som tiden har gått och fotbollsvärlden har förändrats dramatiskt. Ligans mest radikale manager har blivit dess mest konservative manager, ett mönster som återkommer i stort som i smått. I träningsmetoder, i lagets taktiska uppställning, i förberedelserna inför säsongen, agerandet på transfermarknaden, vilken typ av spelare han värvar.

Konservatismen verkar vara ett av Arsene Wengers personlighetsdrag. Och till skillnad från sitt första årtionde i Arsenal har han inte längre än mer äventyrlig VD i David Dein som gav denna personlighet balans. Nu finns där en VD, Ivan Gazidis, och en klubbledning som snarare förstärker dessa personlighetsdrag, som även de manar till försiktighet samtidigt som fansen törstar efter den ambition de blivit lovade i tio år av tålamod men som aldrig kommer.

Arsenal har inte som andra klubbar råd att göra misstag på transfermarknaden, menar klubbledningen. Vilket ignorerar misstagen man gör när man inte agerar på transfermarknaden, och den sportsliga kostnaden av dessa misstag. För en ekonomiskt allmänbildad person är det också svårt att se varför en av världens rikaste klubbar, värderad till £1,500m, med en kassareserv närmare £200m och med ett av världens högsta årliga intäktsflöden, inte skulle våga sig på en och annan risk på transfermarknaden.

Engelska klubbar kvävs på transfermarknaden, menar Arsene Wenger. Vilket mest ger intryck av att han befinner sig i någon slags alternativ verklighet. För nej, det gör engelska klubbar verkligen inte. Vad det i själva verket handlar om är att Arsene Wenger vill spela efter sina egna regler på transfermarknaden, snarare än marknadens regler. Samma marknadsregler för övrigt som däremot gärna används för att rättfärdiga Arsenals höga biljettpriser.

Alltså kvävs Arsenal på transfermarknaden. Men det är ett strypgrepp de har kopplat på sig själva. Och det är ett strypgrepp som i första hand får fansen att kippa efter luft.

Hur länge är det acceptabelt att Arsenals framtid och utveckling skall vara satt i pant så att Arsene Wenger ska kunna få sitt historiska eftermäle att visa att han hade rätt hela tiden? Det är upp till Arsenals ägare och klubbledning att bestämma det. Mirrors Brian Reade skräder dock inte i orden när han utifrån samma tema som jag själv utvecklat under en längre tid menar att de knappast kommer trycka på eject-knappen.

Men Arsene Wenger måste naturligtvis lyckas. Lyckas han inte återerövra ligatiteln kommer det alltid finnas en parentes med orden ”yes, but…” bredvid hans tid som Arsenalmanager. Önsketanken är självklart att Arsene Wenger ges möjlighet att sluta med samma eftermäle som Alex Ferguson, hans första, största och äldsta rival; två managerikoner som med tiden alltmer kom att respektera varandra.

Men vad tiden lider ter det sig som om Wengers eftermäle alltmer tar samma form som Brian Cloughs i Nottingham Forest. En klubblegend med enorma framgångar under sin första tid i klubben. Men vars personliga demoner såg honom bli fastvuxen på managerposten och bli fast där minst ett årtionde för länge, i slutänden sjunkandes tillsammans med skeppet ned i ett djup klubben ännu, drygt 20 år senare, inte riktigt tagit sig upp ifrån.

Bara en ligatitel kan säkra Arsene Wengers eftermäle, och ge det ett lager av teflon från alla berättigade frågetecken. Men det är i själva verket en ligatitel som han aldrig riktigt verkar komma närmare att lyckas vinna, oavsett hur han själv beskriver situationen. Förra säsongen var hans kanske bästa chans på mycket länge, en chans som försattes. Den här säsongen finns fortfarande en chans, om än mindre.

Arsene Wenger har inte råd att försätta den här chansen också. Ändå har han i sin konservatism gett sig själv samma svårigheter och ett lika tufft utgångsläge som så många gånger tidigare. Definitionen av galenskap sägs vara att göra samma sak om och om igen och varje gång förvänta sig ett nytt utfall. Arsene Wenger kan i så fall bara hoppas att den här säsongen blir precis lika galen som förra säsongen.

Passande nog möter Arsenal också Leicester ikväll. En match som på förhand känns som något av en vägvisare för båda lagen. Och där minst ett av den här sommarens transfermisslyckanden kan komma tillbaka och bita Arsenal och Arsene Wenger i rumpan.

:::

TRANSFERKOLLEN

Marc Wilson, Bournemouth (++++). Viktig värvning för Bournemouth som behöver förstärka rutinen och hårdheten i den egna backlinjen. Wilson är en rutinerad mittback från Stoke som kan skänka välbehövlig stadga till Bournemouths defensiv, vilket kan komma att betyda ett antal bonuspoäng under säsongen.

Steven Defour, Burnley (++++). Det blev aldrig något riktigt av med Defours karriär som i flera omgångar har ryktats till engelska storklubbar. Nu kommer han till sist till England men någon storklubb är det inte fråga om. Dock skicklig spelare som bidrar med ytterst välbehövlig kvalitet på Burnleys centrala mittfält.

Roberto Pereyra, Watford (++++). Skicklig offensiv mittfältare som under ett par säsonger har befunnit något i utkanten av Juventus spelartrupp. En spelare som kan växa ut ytterligare med regelbunden speltid under Walter Mazzarris ledarskap i Watford. Förstärker en förhållandvis svag lagdel i Watford. Är inlånad för säsongen med sikte på ett köp.

Steven Pienaar, Sunderland (+++). David Moyes fortsätter att samla på sig sina gamla bandmedlemmar till sitt nya lag. Kommer det bli någon skön musik med den här värvningen? Tja, Pienaar kommer på fri transfer och har naturligtvis sina bästa dagar bakom sig, men Moyes vet vad han kan förvänta sig av Pienaar och hur han bäst ska använda honom. Har fortfarande mycket att ge.

Publicerad 2016-08-20 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER