Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Kanske finns det bara ett enda slut på Arsenals långa lidande

Det var inte riktigt tänkt att se ut på det här sättet. När Arsenal förnedrade Chelsea hemma på Emirates i slutet av september var det inte många som kunde tro att när de båda lagen skulle mötas igen fyra och en halv månad senare så var det Chelsea som skulle leda ligan med nio poängs marginal och Arsenal som återigen misslyckats att infria förväntningarna på dem.

Åtminstone inte för Chelsea. Med deras fjolårssäsong i närminnet, deras halvknackiga säsongsinledning samt deras båda förluster mot först Liverpool och sedan alltså Arsenal, var det många som såg framför sig ännu en säsong av medelmåttighet från dem. Vad vi skulle få se var däremot en mästerlig taktisk och kollektiv reaktion manifesterad i en 14 matcher lång vinstsvit.

Att däremot Arsenal skulle befinna sig i den situation de nu befinner sig i, nio poäng efter tabelltoppen i början av februari, titelförhoppningar i trasor, med samma gamla vanliga frågor ställda kring lagets mentala beredskap, känns sorg till sägandes allt annat än oväntat. Det är tvärtom ett mönster som har varit beständigt och återkommande under mer eller mindre ett helt årtionde.

Det är alltså inte någon engångsföreteelse. Det är ett återkommande fenomen som vi har kunnat bevittna år efter år runt den här tidpunkten. Det är heller inte något som är på väg att förbättras. Det är exakt samma visa oavsett vilken kvalitet spelarna håller, hur många år laget har spelat tillsammans och fått mogna och växa med uppgiften.

Det blir med andra ord särskilt frustrerande att behöva lyssna till Arsene Wenger efter matchen mot Watford konstaterandes än en gång att hans spelare inte var mentalt förberedda. Det är hans jobb och hans ansvar att se till att hans spelare är mentalt förberedda, och byta ut de spelare som inte lyckas motsvara den kravbilden. Men ingenting händer.

Det är en så tydlig kontrast med Arsenals lagegenskaper under Arsene Wengers första årtionde i klubben att det är i den skiljelinjen man gör klokast i att leta efter problemets orsaker. Viktiga spelare och ledargestalter lämnade så klart Arsenal under den här tiden utan att riktigt ersättas. Det är däremot även här som Arsenal och Arsene Wenger sjösätter sin stora fotbollsidé.

Lagets stomme ersätts gradvis av en kader med unga spelare. En solidarisk lönepolicy inrättas i syfte att minska skillnader i social hierarki inom klubben, men som leder till att Arsenal får svårt att behålla sina bästa spelare samt skapar en skev kultur bland lagets yngre spelare. Spelare scoutas, värvas och befordras alltför ensidigt utifrån tekniska egenskaper snarare än mentala.

Arsenal befinner sig vid det här tillfället i en ond spiral. Dels har Chelsea och den alltmer moderniserade fotbollen gjort den engelska fotbollssäsongen betydligt mindre förlåtande för misstag än tidigare. Dels har en kultur börjat få fotfäste i Arsenal där det sociala och kulturella imperativet inte längre i första hand är att vinna. Att ta sig till Champions League blir istället bra nog.

Det sociala kontraktet mellan klubb och supportrar var alltid att Arsenal byggde en grund för framtiden, att snart skulle man inte bara vinna igen utan dominera engelsk och europeisk fotboll. Det var ett löfte som både överskattade den nya arenans betydelse och bortsåg från också fotbollens mest grundläggande ekonomiska realiteter. Det var ett löfte som skulle komma att aldrig infrias.

Arsenals stora fotbollsidé är alltså död och begraven. Det är fascinerande att reflektera kring hur mycket den idén var en frukt av Arsenals Invincibles-säsong, Arsene Wengers största triumf. Han stod då på den absoluta toppen av sin karriär – hyllad, älskad, oemotsagd. Kanske infaller ett element av hybris i tänket. Vem ifrågasätter i det läget Arsene Wengers stora fotbollsidé?!

Förhoppningen har så klart varit att Arsenal och Arsene Wenger skulle få kröna slutet på sin stora fotbollsidé med en ligatitel, en återkomst till den engelska fotbollstronen. För varje säsong som går blir det däremot alltmer uppenbart att den förhoppningen inte blir verklighet. Slutsatsen blir alltmer tydlig, ska Arsenal börja vinna igen så måste något förändras i grunden.

Den stora frågan så här i startgroparna för ett tredje årtionde är därför vad som måste förändras. Det kan knappast råda någon tvekan om att spelartruppen är bra nog. Men den fullt relevanta fråga som alltfler Arsenalsupportrar ställer sig är följande: Tror vi att en annan manager skulle kunna få ut mer av Arsenals spelartrupp än Arsene Wenger?

Alltfler börjar svara ja på den frågan. Att Arsenals spelartrupp inte uppnår eller presterar vad den är kapabel känns tydligt. Där finns både taktiska brister som aldrig riktigt adresseras liksom det finns redan nämnda mentala svagheter som aldrig åtgärdas. För varje år som går så känns argumentet att ingen skulle göra det bättre än Arsene Wenger alltmer verklighetsfrånvänt.

Det är naturligtvis inte illojalitet med Arsenal som ger upphov till den här typen av frågor och åsikter. Tvärtom är det kanske frågor som uppstår ur en kärlek till klubben snarare än till den personkult som riskerar uppstå kring varje ikonisk manager. Arsene Wenger förtjänar all respekt och beundran för vad han har gjort och åstadkommit för Arsenal, men det är inte hans klubb.

Alltfler börjar komma till uppfattningen att om Arsene Wenger vill att Arsenal återigen ska vinna en ligatitel så kräver det att han först lämnar över Arsenal till en ny manager. Det vore kanske i själva verket den sista stora tjänsten Wenger kan göra Arsenal. Att bortse från personlig position och prestige i jakten på sin sista ligatitel, och göra vad som är bäst för klubben i jakten på en ny tids första.

Inför matchen mot Chelsea ser det däremot ut som om Arsene Wenger och dennes hovskribent återfaller i en beprövad taktik för att hantera kritik som riktas mot Wenger. Att försöka splittra supporteropinionen, det vill säga härska genom att söndra. Wenger vill inte förlänga sitt kontrakt sägs det, om han inte känner sig önskad och uppskattad av supportrarna.

Det gynnar naturligtvis Arsene Wenger om supportrarna ödslar sin energi på att bråka med varandra, vilket är nästan ofrånkomligt när det gäller synen på Arsene Wenger i ett samtalsklimat som aldrig blir mer nyanserat än att man antingen älskar eller hatar honom. Det är knappast första gången den här metoden kommer till användning.

Arsenals klubbledning visar inga tecken på att förstå supportrarnas åsikter. Samme hovskribent rapporterar utan vidare journalistisk kommentar hur höga befattningshavare i klubben inte förstår varför supportrarna är missnöjda och att de i själva verket aldrig har haft det så bra som nu. Vilket inte minst visar på den totala distanseringen mellan supportrar och klubbledning.

Arsene Wenger och Arsenal har genom dessa år visat en uppseendeväckande förmåga att gräva sig ur de allra svartaste hålen genom en viktig vinst i rätt tillfälle, eller en hedersam poäng eller förlust, som åtminstone räddar hans och lagets anseende och mildrar i alla fall den interna kritiken. Detta utan att något i själva verket förändras. Det är på så vis en klubb med överlevnadsinstinkt.

Håller tendensen i sig bör Arsenal vinna dagens match mot Chelsea, även om det bestämda intrycket även den här gången är att en sådan vinst inte kommer förändra titelstridens utfall för Arsenals del, att inget förändras. Att en vinst fortfarande lämnar ett avstånd om sex poäng, och bara tjänar att släta över samma gamla vanliga problem så som vi har sett så många gånger förut.

Just här utgör Chelsea en så stark kontrast. Chelseas förnedring mot Arsenal på Emirates föranledde en grundläggande konsekvensanalys och konkret förändring. Det var en förlust som föranledde räfst och rättning. Där letades inte ursäkter utan producerades åtgärder. Där gavs inget försvar för det otillräckliga. Förnedringen skulle visa sig vara slutet på Chelseas lidande.

Det framstår däremot som allt tydligare att det i själva verket bara finns ett enda slut på Arsenals långa lidande.

Publicerad 2017-02-04 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons