Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Vad Leicester och Claudio Ranieri har gjort kan ingen någonsin göra ogjort

Here’s the deal. Oavsett allt som har hänt den här säsongen, oavsett att Claudio Ranieri för några dagar sedan nesligen fick sparken, så har den väldiga bragd som Leicester utförde 2015-16 fortfarande inträffat. Den lever kvar i våra minnen och i våra drömmar, påminner oss om att det omöjliga faktiskt är möjligt, och visar att det inte finns anledning för någon klubb att känna sig ohjälpligt fjättrade vid den moderna fotbollens realiteter.

Det försvinner inte. Det är i själva verket precis så som Claudio Ranieri valde att formulera sig i fredagens mediauttalande: ”No one can ever take away what we together have achieved, and I hope you think about it and smile every day the way I always will. It was a time of wonderfulness and happiness that I will never forget.” Vi kommer självfallet inte heller att glömma, lika lite som vi tänker det minsta lilla sämre om Ranieri för vad som nu har hänt.

Det finns de som menar att detta innebär att Leicester istället bekräftar den moderna fotbollens realiteter när det i själva verket är så att de gör både och. Det finns de som menar att Leicesters beslut att ge Claudio Ranieri sparken svärtar ned deras bragdartade ligaseger och minnet av den när det är de själva som väljer att se det på det sättet. Det finns de som till och med tämligen från ovan menar att en nedflyttning skulle förhöja storheten i Leicesters ligatitel.

Skam och skuld har varit vanliga teman de senaste dagarna. Vem eller vilka bär egentligen ansvaret? Claudio Ranieri – har inte varit felfri och liksom han tog berömmet förra säsongen får han också ta ansvaret som manager när det går illa, men han behöver inte känna någon skam. Supportrarna – har hela tiden stöttat Claudio Ranieri och bär ingen skuld för det inträffade. Styrelsen – fattar beslutet men har heller inte mycket till val.

Desto större skam och skuld faller på Leicesters spelare. Det är de som inte har levt upp till en professionell standard. Det är de som har levt kvar i förra säsongens eftersvettningar, inbillat sig att de är bättre än vad de faktiskt är, och inte längre orkat eller velat ta det jobb som var det enda som gjorde dem till mästare. Det är de som har tisslat och tasslat om Ranieris utskällningar hellre än att se sig själva som en av orsakerna till dem.

Men att sparka spelarna är helt enkelt inte möjligt. Det är ofrånkomligen managern som får betala priset. Så har det i själva verket alltid varit, oavsett hur mycket det muttras om den moderna fotbollens villkor, och Claudio Ranieri vet naturligtvis detta bättre än de allra flesta. Men desto större ansvar på Leicesters spelare nu när de faktiskt har fått som de vill och inte längre har något eller någon att gömma sig bakom.

Leicester måste naturligtvis fortsätta vara och agera som en fotbollsklubb, inte göra sig själva till ett museum för andras beskådande, eller till ett monument över sin egen stolthet. Deras ansvar är att se till nuet och till framtiden, inte att leva kvar i det som har varit. Detta stöter på motstånd eftersom Leicester, utan att de själva har bett om det, genom sin stora bragd blev en slags allmänhetens tillgång som vi vill bevara oförändrad.

Ett uttryck för detta är hur så många verkar mena att eftersom Claudio Ranieri vann Premier League med Leicester förra säsongen så borde han vara immun mot att få sparken den här säsongen, oavsett om det går dåligt eller att Leicester håller på att åka ur Premier League. Här hänvisas till Leicesters fans som om de själva fått välja påstås omedelbart ha accepterat att vinna ligan ena säsongen för att därpå följande säsong åka ur.

Det är i och för sig osäkert om samma Leicestersupportrar skulle svara ja till detta hypotetiska byte om där lades till bisatsen, ”utan att Leicester gjorde allt i sin makt för att hålla sig kvar.” Det är självklart också ett val som är fullt möjlig för en supporter att göra. Men för en klubbledning och en styrelse med ansvar för klubbens utveckling, för dess ekonomi och för dess anställda, går det inte att vara riktigt så lättvindig i sitt ansvarstagande.

Pröva dessutom att föra ett liknande resonemang på någon av de etablerade storklubbarna. Det går inte. Chelsea gjordes till skämt och åtlöje efter att de vunnit ligan ena säsongen för att därefter sluta på en tiondeplats säsongen därpå. Ingen i eller runt Chelsea skulle nog byta bort den där ligatiteln och tiondeplatsen mot två tredjeplaceringar, men för den sakens skull var inte den där tiondeplatsen det minsta mer acceptabel för dem.

Det finns en elitistisk föreställning att alla andra klubbar på något sätt har till sin uppgift att företräda våra kära föreställningar om fotbollsromantik, och acceptera att förlora eller åka ur så länge det är för den goda sakens skull. Att offra sig på korset för den enda, sanna tron. Vi skulle aldrig resonera så om en storklubb, där vet ju gudarna att detta bara handlar om resultat, utan att vi blir särskilt upprörda för den sakens skull.

När en annan klubb som Leicester däremot tänker och agerar på exakt samma sätt så kommer upprördheten och alla känslorna på en och samma gång. De förväntas ikläda sig martyrrollen. Till stor del tenderar vi i vårt eget tänkande vara symptom för fotbollens rådande maktordning. Vi tänker oss mer eller mindre medvetet storklubbar som överordnade och övriga klubbar som underordnade, reducerade till chump bait för storklubbarna.

Varje gång mindre klubbar rubbar dessa cirklar snurrar förklaringarna runt hur storklubbarna har misslyckats, vad de har gjort fel, snarare än att vad den andra klubben gjort rätt. På det sättet har vi tagit för vana att se fotbollen. Men kapitalinflödet och resursutjämningen i Premier League har lett till att den strukturella över- och underordningen inte längre är alls lika självklar som förut. Men i den utvecklingen har inte vårt tänkande riktigt hängt med.

Leicester tar ikväll emot Liverpool hemma på King Power Stadium. En viktig match för dem rent allmänt i nedflyttningsstriden, en möjlighet att ta tre väldigt viktiga poäng. Desto mer betydelsefull har nu matchen blivit sedan Leicesters oväntade beslut och besked i torsdags kväll. Om Leicesters styrelse håller tummarna för något så är det helt säkert att deras kontroversiella beslut rättfärdigas en positiv prestation och ett positivt resultat mot Liverpool.

Om det sedan löser Leicesters spelare från deras moraliska skam och skuld eller snarare förvärrar den är upp till var och en att bedöma för sig själva. Anmärkningsvärt är emellertid att inte en enda av dem valde att gå ut med något offentligt tack till Claudio Ranieri för dennes bidrag till den överlägset största och kanske sista framgången i deras karriärer, det vill säga innan de började få kritik för att inte ha gjort det.

Publicerad 2017-02-27 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons