Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Det finns en metod med Jürgen Klopps galenskap, men klarar den tidens tand?

Oavsett om vi väljer att betrakta Jürgen Klopps allmänna beteende runt en fotbollsmatch som metod eller som mer eller mindre kontrollerad galenskap så går det inte att betvivla att det i någon mening entusiasmerar, engagerar och uppnår önskad effekt. Det är inlevelse, det är yvigt och målande kropps- och ansiktsspråk och det är rejäla manhugs och liknande machoritualer.

Liverpoolfansen älskar det. Det räcker att sitta några matcher tillsammans med ett organiserat gäng med Liverpoolsupportrar så märker man hur de börjar tindra med ögonen varje gång Jürgen Klopp syns i bild. Motståndarfansen är av naturliga skäl något mer luttrade. De har kanske ett något mer cyniskt sätt att se på Klopps beteende som något medvetet och delvis manipulativt.

Det ena måste självklart inte utesluta det andra. Det måste självfallet vara fullt möjligt för Jürgen Klopp att vara helt medveten om det teatraliska och det symboliska i sitt beteende utan att han för den sakens skull behöver göra våld vare sig på sin övertygelse eller sitt beteende. Ledarskap är till stor del en fråga om symbolik och ritualer, att bygga relationer med sin omgivning.

Mycket av Jürgen Klopps ledarskap går till synes ut på att vara en av grabbarna, eller åtminstone på att vara alfahannen i sin egen flock av grabbar. Otaliga är hans referenser till spelarna som pojkarna eller mina pojkar. Det märks också i Klopps sätt att vara, i hans sätt att klä sig med mera. Det är inget fel med det, det kan vara väldigt effektivt, i och med att det fostrar total lojalitet.

Auran runt Jürgen Klopps ledarskap är alltså mindre den stränge fadern som spelarna är rädda att göra besviken, men kanske desto mer den häftige storebrodern som spelarna är villiga att göra allt för att han ska lägga en varm arm runt deras axlar. Återigen, inte nödvändigtvis något fel med detta, kärlek är ofta starkare än rädsla.

Det kan också vara ett ledarskap som faller sig naturligt för Jürgen Klopp. Hans historik som manager går till stor del ut på att ta hand om något mindre lag vars jobb är att slåss med betydligt större och starkare klubbar. Ett sätt att rent psykologiskt åstadkomma något sådant är en stark vi mot dem-känsla. We few, we happy few, we band of brothers.

Risken att detta skulle minska Jürgen Klopps auktoritet, eller att detta skulle göra det svårt för Klopp att förhålla sig objektiv till spelarnas prestationer, är liten. Det finns få miljöer som är mindre förlåtande av svaga prestationer än den metaforiska vargflocken, i vilken den sociala kontrollen är stark. Även en maffiaboss kan prata om sina pojkar, innan han låter dem sova med fiskarna.

En risk med ett grabbarna och jag-ledarskap är att det har ett tydligt bäst före-datum, att dess effektivitet avtar med tiden. Det går möjligen att ana något liknande med Jürgen Klopps ledarskap då han varit i två klubbar tidigare om sju år vardera, där lagets prestationer började avta i oroväckande takt efter cirka fem år. Kanske ser vi därmed livscykeln i Jürgen Klopps ledarskap. Kanske inte.

Något som däremot bör ha en mer definitiv effekt är ålder. Ju äldre en manager blir desto svårare blir det att på ett trovärdigt sätt upprätthålla ett grabbarna och jag-ledarskap. Åldersskillnaden mellan manager och spelare blir större och större, och hur ung i sinnet någon än är så innebär det en förändring. Jürgen Klopp fyller 50 år i sommar. Han kan inte föryngra sig, men han kan behöva förnya sig.

Man anar att det här är en utmaning som alla managers i olika utsträckning står inför som utövar det som något sötsliskigt brukar benämnas för det moderna ledarskapet. Det vill säga vad pepologer med flera brukar kalla ryggdunkar, ständigt affirmerande av spelarnas egon och ”yes we can!”-retorik. Det vill säga utmaningen att få det att fungera i motgång, i stigande ålder, alternativt förnya sig.

Kanske är det ett fenomen som har blivit mer tydligt i och med att flera av de mest framträdande tränarna i världen de senaste åren är yngre managers. Pep Guardiola, Jürgen Klopp, Diego Simeone, Mauricio Pochettino, Antonio Conte med en hel del fler. Kanske är det också ett fenomen som har skapat illusionen att en manager är slut bara för att han råkar ha passerat femtiostrecket.

José Mourinho är ett bra case på en manager som har gjort denna resa. Hans ledarskap i sin tidiga managerkarriär gick till stor del ut på kunna identifiera sig med spelarna och få dem att känna att de var i samma skyttegrav tillsammans. Med stigande ålder har Mourinho tvingats omdefiniera sitt förhållande till sina spelare, och omdefiniera sin egen roll som manager. Utan att ännu riktigt ha hittat ett helt tryggt fotfäste på sank mark.

Kanske borde egentligen inte den stora snackisen vara hur äldre managers är slut, vad nu det egentligen innebär. Kanske borde vad vi istället pratar om vara hur dagens moderna managerdemoner ska klara av omställningen i ålder på ett sådant sätt att de inte lika snabbt som de först dök upp på scenen förpassas till en ny roll som före detta managerdemoner.

Time waits for no man(ager)!

:::

Stockholm i mitt hjärta!

:::

Gör Harry Kane oväntad tidig comeback efter skadan idag? Det låter så på djungeltrummorna i alla fall.

Telegraph rapporterar att West Ham nödsparkar Slaven Bilic om det blir förlust mot Swansea idag.

Middlesbrough måste vinna hemma mot Burnley. Annars är det helkört.

Publicerad 2017-04-08 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER