Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Mina fem främsta pet peeves (just nu) med engelsk fotboll

En pet peeve är egentligen en småsak, men det är en personlig småsak. Det är i grund och botten något som irriterar just dig eller mig personligen men som samtidigt kanske inte spelar någon större roll för just någon annan. Kanske skulle det kunna ses som en slags motsvarighet till en skämslåt, den där låten man inte riktigt vill vara öppen med att man egentligen gillar.

Det är samtidigt till sin karaktär något som egentligen inte är särskilt viktigt, och det är väl närmast underförstått att det kommer finnas vissa pet peeves mer eller mindre oavsett hur världen än är funtad. Är det något vi människor är bra på så är det att hitta meningslösa saker att irritera oss på. Det är väl om inte annat den här bloggens kommentarsfält ett rätt bra exempel på.

Inget fel med det så klart. Jag tänkte nog till och med dra mitt strå till stacken och öppet lista mina fem största pet peeves med engelsk fotboll. Det ska sägas att det är just nu, i meningen att det definitivt kan förändras över tid. Det ska också sägas att när det gäller sådant här tenderar jag glömma bort det när det inte är mitt framför ögonen på mig, så dessa fem var de jag kom ihåg.

Narrativa verb och adjektiv

Saker händer inom fotbollen. På planen, utanför planen. Saker sägs inom fotbollen. Framför kamerorna och inne i studiorna. Allt detta är det i stor utsträckning medias ansvar att rapportera om, i den utsträckning de anser det vara av allmänt intresse. Vilket de också gör, till stor del på ett bra sätt, men alltför ofta framträder de själva som berättare alltför tydligt.

Det märks framför allt i verben. Genom sitt val av verb framställer media olika karaktärer som hjältar eller skurkar i ett pågående skådespel, men låser också fast dem i dessa på förhand bestämda roller. Oavsett vad en viss spelare faktiskt gör så beskrivs det som slött eller lathet. Oavsett vad och hur en tränare säger beskrivs det som gnälligt, som smart, som elakt, som roligt och så vidare, beroende på vem det är och vilken roll denne för stunden har.

Visst är det så att den där typen av språkförhöjning sätter färg på texten och gör den mer intressant att läsa. Men det är samtidigt ett fall där journalisten sätter sig själv i centrum på både objektets och på läsarnas bekostnad. Det är ett sätt att förklara för läsarna vad de ska tycka, tänka och känna snarare än att faktiskt låta läsarna bestämma för sig själva.

Stå för kritik

Visst, vi vet hur det brukar låta efter fotbollsmatcher. Ett lag har förlorat matchen eller tappat poäng och dess tränare eller spelare letar efteråt förklaringar och kanske till och med syndabockar. Inte minst domarna brukar vara populära måltavlor för detta ändamål. Men det gäller att vara försiktig med vad man säger, för det kan bestraffas med böter och avstängningar.

Vilket ofrånkomligen leder till någon form av lustiger dans där framför allt tränare ser till att försöka på olika sätt kritisera domarna utan att det ska kunna sägas att de kritiserar domarna; sarkasm, ironi, kroppsspråk, minspel, vaga antydningar, snåriga formuleringar, wink wink nudge nudge och så vidare. Alla vet vad de faktiskt säger, men ingen behöver ta ansvar.

Jag kan så klart tycka att rädslan för kritik inom fotboll generellt, och kanske har det gått längre än normalt i England, är överdriven och det skulle mås bra av att bli friare och tåligare. Så kanske är det ett större problem. Men min attityd är ändå att var rak i din kritik och stå för den med eventuella konsekvenser. Kan eller vill du som manager inte göra det, håll då truten!

Fördel eller frispark

Den här har irriterat mig ett tag nu. Ena laget anfaller men försvarande spelare ser till att foula en av de anfallande spelarna, normalt sett den bollförande spelaren. Anfallet fortsätter ändå, domaren dömer fördel till det anfallande laget. Anfallet rinner ut i sanden. Varpå domaren plötsligt drar tillbaka situationen och i efterhand väljer att blåsa frispark till det anfallande laget.

Antingen eller. Lagt kort ligger! Antingen dömer domaren frispark från början eller beslutar sig för att lämna fördel till det anfallande laget. Det borde vara den enda rimliga utgångspunkten. Inte ge anfallande lag två chanser till anfall istället för det enda de faktiskt lyckats producera på egen hand. Istället blir det bara mest ett sätt för domaren att helgardera sig.

Nonsensstatistik

Visst, man kan förstå att det inte alltid är helt lätt att hitta bra och intressanta spår att prata upp en match, eller att det är alldeles enkelt att producera lättsmälta faktoider att fördriva tiden med inför och under match. Ändå kryper det i skinnet på mig varje gång någon entusiastiskt drar någon form av statistik som vid närmare besiktning säger egentligen absolut ingenting alls.

Burnley har inte vunnit på Goodison Park sedan 1974 är ett exempel på just sådan nonsensstatistik. Möjligen fick jag årtalet fel i minnet, det spelar mindre roll för själva poängen, men det var något som sades förra helgen och sådana saker sägs ju hela tiden. Det låter ju fantastiskt så klart, något som inte hänt på så länge. Mindre fantastiskt blir det så klart när man listar ut att det kanske på sin höjd är andra eller tredje gången sedan dess de båda lagen mött varandra.

En variant på sådan nonsensstatistik, av det mer ohederliga slaget, kan exemplifieras av den statistik som dök upp i veckan, i samband med förhandlingarna om TV-rättigheter, om hur på de senaste fem omgångarna Big-Six klubbarna inte förlorat en enda match mot någon annan klubb i ligan. Praktiskt i sammanhanget antar jag att inte räkna med säsongens två första omgångar, annars hade det inte blivit någon nolla i förlustkolumnen.

Agitering för kort och straffsparkar

Det här är något jag gått och stört mig alltmer på under senare månader och år, nämligen att TV-sändningarna, både via reprisbilder, via kommentatorerna, och via studion i halvtid och efter matcherna, sitter och letar efter möjliga frisparkar, gula kort, röda kort och straffsparkar. Och som det gamla ordstävet lyder, det man söker finner man också tämligen utan undantag.

En dålig sak med detta är att det skapar en tämligen outhärdlig arbetsmiljö för domarna, som redan har det jobbigt nog kan tyckas. Före detta domare som gör sig själva till aktörer i denna soppa borde skämmas. Det hela blir så klart desto mer absurt när kommentatorer och folk i studion sällan har särskilt bra koll på vad reglerna faktiskt säger.

Men framför allt leder det till att fotbollen försämras och förklenas. Varje touch är en möjlig frispark eller ett argument för straffspark. Varje frispark är ett argument för gult kort, kanske till och med rött kort. Det letas konflikt och kontrovers genom agitation snarare än att rapportera vad som sker. Längs vägen glöms bort att fotboll faktiskt är en kontaktsport och en kampsport, att tacklingar är tillåtna, att en touch inte behöver vara någon foul.

Det är inte minst ett textboksexempel där TV-mediet tämligen medvetet försöker göra sig själva till en del i spelet. Vilket som jag ser det inte är deras roll och uppgift.

Hedersutmärkelsen går till Niklas Holmgren. Absolut ingenting mot honom personligen och jag betvivlar egentligen inte att han nog är helt genuin i sina reaktioner vilket gör dem legitima, smaken är dessutom som baken, men jag personligen har rätt svårt för när någon med extas i rösten försöker sälja mig att nu händer något väldigt spännande, även när det inte gör det.

Skämslåten då? Tyvärr måste jag väl medge att jag har svårt att sitta still varje gång Modern Talkings Brother Louie drar igång. Inte den enda Modern Talking-låten det gäller för övrigt.

Publicerad 2017-10-06 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons