Det har gått tio dagar sedan Everton sparkade Ronald Koeman. Tio dagar utan att vi egentligen har blivit det minsta klokare gällande hur Everton ser på den närmaste framtiden efter Koeman. David Unsworth tillsattes snabbt som en ställföreträdare, men tio dagar och tre förluster senare har pratet om att göra den tillsättningen mer permanent tystnat betänkligt.
Everton verkar slitas mellan flera olika spår. Flera managers nämns som troliga och eftersökta. Nuno Espirito Santo som gjort succé i Wolves känns lite som ett försök att plocka russinet ur kakan. Sean Dyche som naturligtvis gör ett mycket starkt jobb med Burnley nämns obligatoriskt. Sam Allardyce är även det ett namn som snurrar som den naturlige krislösaren vi lärt oss känna igen.
Ett problem med dessa spår är att de saknar en röd tråd, det verkar mest vara löst spretande idéer av olika slag utan någon större tanke bakom dem. Vilket kan vara en funktion av att Evertons klubborganisation ger ett liknande intryck av spretighet. En ägare som drar i en riktning, en styrelseordförande i en annan, en chefsscout i en tredje och så någon manager i en fjärde riktning.
Vi kan ana denna spretighet bland annat i manageranställningen, där man får förmoda att ägaren, Farhad Moshiri, söker ett etablerat och attraktivt namn samtidigt som styrelseordföranden, Bill Kenwright, istället valde att vandra den sentimentala vägen med David Unsworth och yttra sig som att det var viktigt att ha en manager som ”kände till klubben”.
Spretigheten kan även återfinnas i sommarens rekryteringsstrategi där det inte alla gånger var helt lätt att se dels hur de olika värvningarna faktiskt hängde ihop, dels någon större helhetstanke bakom värvningarna. Det värvades ett överflöd av offensiva mittfältare för stora pengar samtidigt som inte minst en anfallare helt missades. Vem styrde skutan mellan chefsscout och manager?
Evertons problem är således vare sig brist på kapital eller brist på kompetens, utan snarare brist på koordination. Everton har inte hunnit sätta sig som organisation efter ägarbytet och den uppgraderade ambitionsnivån, utan befinner sig fortfarande i en dragkamp mellan gammalt och nytt. Över tid lär detta redas ut men innan dess riskerar Evertons beslutsfattande bli svagt.
Ett svagt beslutsfattande riskerar bli föremål för opinionsbildning. Leicesters beslut att sparka Craig Shakespeare och anställa Claude Puel rörde om en hel del i den engelska ankdammen och vi fick ännu en omgång av den väldigt slitna och på många sätt befängda linjen om hur diskriminerade engelska tränare är jämfört med sina utländska kollegor. Fotbollens egen variant av white privilege.
En konsekvens av just detta synes mig vara det inte helt och hållet rationella i att framhålla Sean Dyche som den givna kandidaten för Everton. Jag är förvisso en stor beundrare av Dyches managerfärdigheter, men ser inte det nödvändigtvis som att han därför skulle passa bra för Everton, utan mer att han är en perfekt fit för just Burnley. Att flytta honom ”bara för att” känns ogenomtänkt.
Jag har mycket svårt att se att Phil Neville, Jamie Carragher med flera hade resonerat likadant som de gör med Sean Dyche om denne inte hade råkat vara engelsman. Då hade de ställt fullt naturliga frågor både om hur han passar in i Evertons profil och om vad som vore bäst för honom. Nu reduceras istället det hela ned till en fråga om nationell stolthet.
Med all respekt för Sean Dyche är det också svårt att se hur anställningen av honom passar in i Evertons ambition att konkurrera som storklubb. Det är ingen erfarenhet Dyche faktiskt har, och han skulle ha en väldig uppförsbacke att lyckas övertyga både spelare och supportrar om sin förmåga. Everton vill inte vara den kaxiga mindre klubben som slåss ovanför sin egen viktklass.
Det kan också vara värt att påminna sig om hur det går trend i sådana här uppfattningar. Här behöver vi inte gå så långt tillbaka i tiden, fast ändå inte så värst långt, som när Owen Coyle nämndes som näste Arsenalmanager. Det räcker alldeles utmärkt att fundera lite över Eddie Howe, vars lovsånger har tystnat märkvärt under det senaste halvåret. Var är Dyche om ett halvår?
Problematiskt för Everton är att de måste fatta ett bra beslut i managerfrågan, det vill säga rätt beslut för dem själva. Inte det populära beslutet, inte det lätta beslutet, inte det sexiga beslutet. Det bästa beslutet och det rätta beslutet! Vad detta är för beslut är aldrig självklart på förhand. Men för närvarande är Everton ett lag utan idé, utan riktning och utan självförtroende.
Vad värre är – marginalerna är inte större i Premier League än att om Everton fortsätter på den här vägen, och inte lyckas få någon ordning på managerfrågan, att de fattar ett alltför närsynt beslut, så måste faktiskt det onämnbara nämnas, att Everton riskerar åka ur Premier League, den engelska högstadivisionen, där de under 114 år har befunnit sig under längre tid än någon annan klubb.
Det ska självfallet inte behöva hända för Everton, och det är alldeles för tidigt att säga att det vore ett sannolikt utfall, men kan Leicester vinna Premier League så kan naturligtvis Everton åka ur Premier League. Mer specifikt, kan klubbar som Aston Villa och Newcastle åka ur Premier League så kan även Everton åka ur ett Premier League som ytterst få klubbar längre är för stora för att åka ur.
Evertons mer omedelbara problem är att de är på god väg att åka ur Europa League, efter att ha lyckats ta endast en poäng på sina första tre matcher. Allt annat än en vinst borta mot Lyon ikväll innebär att Everton kan säga tack och adjö till Europa League och europeiskt cupspel för den här säsongen. Helt klart i förtid jämfört med vad de faktiskt tänkt sig.
Kanske svider kontrasten desto mer för Everton. Tidigare säsonger har ju engelska klubbar alltid haft i alla fall något sällskap i underprestation ute i Europa. Men den här gången är Everton på väg att helt ensamma göra fiasko. Arsenal går som tåget i sin grupp, och i Champions League är alla fem engelska klubbar på väg att motsvara förväntningarna och ta sig till slutspel.
Det gör det på något sätt desto mer tydligt hur Evertons ambition att slå sig upp på samma nivå som dessa storklubbar inte har realiserats den här säsongen. Det förklarar varför Ronald Koeman sparkades. Everton har alltså valt att ta det första steget men tvekar i att ta det andra steget. Det är ett steg som måste bli rätt om inte Everton ska upptäcka att det finns värre saker än att åka ur Europa League.
Något som Evertons velande och lealöshet i managerfrågan med all sannolikhet har gjort oundvikligt. Evertons organisation drar i alla möjliga riktningar för stunden. Men alla vägar ser ut att leda åt ett och samma håll: Ut ur Europa League! Förhoppningsvis inte ut ur Premier League. Evertons lösning kan inte vara ännu ett försök på kompromissen, den tredje vägens politik.
Den enda vägens politik är vad Everton måste hitta för att i första hand rädda den här säsongen och därefter, i andra hand, börja lägga en bra grund för kommande säsonger. Everton som klubb och som organisation måste sluta spreta åt alla håll.