Landslagsfotbollens vara eller inte vara. Det temat har något hårdraget diskuterats på sina håll under veckan som gått. Bakgrunden är naturligtvis en upplevd förskjutning av intresset och prioriteringarna bort från landslagen och mot klubblagsfotbollen som pågått i många år redan. De flesta verkar på något sätt överens om att det är en rätt tråkig utveckling.
Mina personliga uppfattning om landslagsfotboll är så klart en av fundamentalt ointresse. När det gäller själva mästerskapen kan jag leva upp och känna att det faktiskt blir både roligt och spännande, men inte med samma inlevelse som med klubblagsfotbollen, och bara för att det pågår under sommaren då övrig fotboll gör ett uppehåll. Men jag accepterar ändå dess nödvändighet.
Andra har rakt motsatt uppfattning. Vissa går så långt som att ösa de stora orden som i samband med de avslutande kvalomgångarna för någon månad sedan när det bland annat påstods att sådan spänning och dramatik är omöjlig att få inom klubblagsfotbollen. Vilket jag som bland mycket annat följt slutminutsdramatik både i Champions League-finaler och hela Premier League-säsonger har lite svårt att hålla med om.
Det finns naturligtvis också de som tar just den senaste månadens dramatik på olika håll som ett argument mot förslaget att utöka VM till 48 länder. Något som ju skulle innebära att vi inte längre skulle få dessa avgörande kvalmatcher menar man alltså då. Vilket naturligtvis är nonsens. Det skulle självfallet bli precis samma kvaldramatik också då, fast med andra och möjligen marginellt svagare länder.
I den motsatta ringhörnan finns följande omständighet att de sex senaste VM-kvalmatcherna, samtliga naturligtvis playoff-matcher över världen, har samtliga slutat 0-0, alltså mållöst. Vilket ju knappast är något strålande argument för det fullständigt oumbärliga och omistliga med dessa kvalmatcher, eller för detta att landslagsfotbollen ger något som klubblagsfotbollen inte ger.
En av dessa 0-0-matcher stod Irland för på Parken i lördags. Resultatet i sig var så klart ganska precis vad Irland var ute efter, även om de säkert hellre hade tagit ett 1-1-oavgjort resultat om de fick välja. Men hur som helst, de fick hem Danmark till Irland och det räcker alltså för dem att vinna framför hemmapubliken så är Irland återigen i VM, tillsammans alltså med Sverige.
Det var bara ännu ett prov på den senaste tendensen inom landslagsfotbollen att äckligt disciplinerad defensiv kan räcka riktigt långt, vilket självfallet är vad som nu också tog Sverige till VM. I det avseendet vet jag inte om jag riktigt håller med en i och för sig taktiskt betydligt smartare tänkare på twitter än jag som menade att Janne Andersson taktiskt tagit Sverige 30 år tillbaka i tiden. Min tanke är snarare att gamla taktiska idéer blivit mer relevanta igen.
Irland har däremot fått utstå en hel del kritik för sin defensiva och, som många uppfattade den, tråkiga taktik som de brukade på Parken. Delvis går det kanske att förstå kritiken, precis som med Nordirland som så klart försvarade sig bra men samtidigt också verkade ha tänkt bort att de vid något tillfälle faktiskt skulle behöva göra mål också. Men Irland har så klart, till skillnad från Nordirland, kvar sin retur på hemmaplan.
Men samtidigt är kritiken på flera sätt rätt absurd. Irlands uppgift och enda egentliga ansvar är att försöka ta sig till VM, det är inte Irlands uppgift att i första hand spela roligt eller underhålla någon som tittar på. Det här är normalt sett kritik som kommer antingen från förbittrade motståndare, eller från mer neutrala åskådare som inte i första hand tittar på matchen för resultatets skull utan mer som konsumtion och underhållning.
Vem med någon form av emotionell investering i det svenska landslaget klagar den här dagen på att Sverige tog sig till VM med hjälp av betongförsvar och ett ultradefensivt tänkande? Absolut ingen. Detsamma kommer naturligtvis vara fallet för Irlands supportrar. Vinner Irland ikväll och tar sig till VM kommer ingen av dem att beklaga att deras landslag lade grunden för vinsten genom att åka till Köpenhamn och bara göra ett jobb.
Vilken fantastisk stämning det kommer vara i Dublin inför och under matchen ikväll. Fullständigt nödvändigt att följa. Och detta är ju i slutänden det som mest talar för landslagsfotbollens varande framför dess icke-varande. Den ger fotbollen en bredd och en förankring i folkdjupet den annars skulle sakna. När Sverige spelar landslagsfotboll intresserar det fler eller andra som annars inte har något större fotbollsintresse alls.
Idag kommer mängder av svenskar att prata om fotboll som annars aldrig skulle ha pratat om fotboll. I sommar kommer mängder av svenskar titta på fotboll som annars aldrig skulle ha tittat på fotboll. Förhoppningsvis gör vi det med irländskt sällskap.