Derbyn är härliga på så vis att de koncentrerar uppmärksamheten på något väldigt specifikt och hanterbart, en match mot en av sina värsta rivaler. Det gör det möjligt att åtminstone för stunden bortse från de större problem som en klubb kanske brottas med. Detta känns inte minst aktuellt för QPR inför kvällens derby i västra London mot Brentford.
Det finns betydligt större saker som QPR har att ta itu med. Bara för någon dryg månad sedan meddelade exempelvis en juridisk panel att deras case mot Football Leagues financial fair play-regler inte visade att dessa regler på något sätt var olagliga, och slog alltså fast att QPR hade att betala den närmast enorma bötessumman om £40m för sina förseelser.
QPR meddelade tämligen snabbt att de hade för avsikt att överklaga beslutet till den enda kvarvarande instansen, nämligen CAS (Court of Arbitration for Sport), som alltså får sista ordet. Det kan även hända att QPR med intresse bevakar vad som faktiskt sker med den den mer allmänna rättsliga prövningen av financial fair play som koncept och om det är förenligt med EU:s konkurrensrätt.
Om QPR inte lyckas få straffet upphävt och alltså tvingas betala £40m i böter är det naturligtvis ett hårt slag för en klubb som redan har ägnat de senaste fem åren åt att dra åt svångremmen om sin ekonomi. De fantasilöner som QPR betalade förut, som var själva anledningen att de hamnade i kläm med financial fair play-reglerna, är ett minne blott.
Det kan tyckas något ironiskt och poetiskt rättvist att en klubb som medvetet, åtminstone med konsekvenserna klara för sig, drar på sig kostnader som överstiger financial fair play-reglernas utrymme enbart i syfte att flyttas upp till en högre division, i slutänden istället blir i praktiken nedflyttade en division på grund av detta regelbrott. League One är alls ingen omöjlighet för QPR.
Det är kanske inte minst med den vetskapen i bakhuvudet som QPR känner viss oro över den svit av tre raka förluster i ligaspelet med vilken de går in till kvällens match. Förluster mot Nottingham Forest, Aston Villa och Derby County har inneburit åtta insläppta mål och endast ett gjort. En fjärde raka förlust mot just Brentford vore onekligen ett slag under bältet för QPR.
Hittills har ändå QPR och Ian Holloway haft en förhållandevis bra säsong. De befinner sig mer eller mindre jämsides med Brentford i tabellen, strax under tabellens absoluta mittpunkt. Vad QPR under säsongen framför allt har lyckats vara är riktiga spoilers för topplagen. Bara under senare tid har de segrar i bagaget mot både Sheffield United och Wolves.
Ändå är inte avståndet ned till nedflyttningsstrecket så stort att det så här med över hälften av säsongen kvar är möjligt för QPR att känna något större lugn för den sakens skull. Birmingham visade inte minst förra säsongen hur det var möjligt att sjunka som en sten i den tabellen även från högre höjd än så. Och det är ofrånkomligen vad som även händer med QPR om resultaten ihärdar.
Vad är då känslan för en klubb som QPR när de ska gå in i ett derby mot Brentford, en klubb som de själva helt säkert anser sig som större än och därför så klart vill ligga före. Ändå är det alltså Brentford som ligger före QPR i tabellen den här säsongen, som har presterat bättre i EFL Championship de senaste säsongerna, och som mosade QPR i ett cupderby tidigare under säsongen.
Är derbyt då verkligen en möjlighet till eskapism för QPR och dess anhängare, möjligheten att bara koncentrera sig på ett lokalt derby? Eller är det istället en match som sätter precis allt på sin spets, som tvärtom framhäver QPR:s många olika problem i desto tydligare kontrast och relief? Risken att förlora mot sin närmaste rival, sin upplevda lillebror, som gör allt rätt vad man själva gjort fel.
En vinst vore balsam för själen. En förlust däremot salt i såren. Det är kanske bara på så sätt det går att beskriva QPR:s hemmaderby mot Brentford ikväll, och om någon av er befinner sig i London för närvarande hoppas jag ni har haft möjlighet att ta er till Loftus Road, onekligen en av dessa klassiska engelska fotbollsarenor dit många vallfärdat genom åren.
QPR brottas med försvarsproblem, och då kanske i synnerhet i backlinjen. Detta har delvis tvingat Ian Holloway att experimentera med spelare på för dem ovana positioner. Delvis är det nog också så att det verkar något ligga i Holloways kynne att vilja göra det. Det har oavsett anledning däremot inte varit något som riktigt fungerat särskilt bra för QPR under säsongen.
Jack Robinson är en vänsterback som vikarierat som mittback, Ryan Manning en mittfältare som därmed har fått spela vänsterback, Pawel Wszolek en högerytter som istället fått spela högerback, Yeni Ngbakoto en offensiv mittfältare som fått framför allt defensiva uppgifter på mittfältet, och David Wheeler som prövats som ensam anfallare utan att riktigt behärska den uppgiften.
Mest problematiskt är kanske att QPR för närvarande närmast helt och hållet saknar ordinarie mittbackar. Detta har fått Ian Holloway att mer eller mindre mana på spelare i sjukstugan att mirakulöst nog friskna till, på allra bästa José Mourinho-manér med andra ord, eller halvt hota och halvt lova att kalla upp ett gäng ungdomar till backlinjen.
Ian Holloways många olika taktiska formationer är delvis en respons på skador men också ett tecken på att han inte riktigt lyckats hitta en uppställning han verkligen tror på. Självförtroendet är inte heller på topp i laget, kanske som en konsekvens av just taktiska bryderier och spelare i ovana positioner, vilket syns när laget hamnar i underläge. Truppens tunnhet en effekt av liten budget.
Vad QPR behöver i det läget är knappast böter om ytterligare £40m, vilket känns som en närmast ohemul summa. Vad QPR behöver i det här läget är definitivt inte ännu en förlust mot Brentford.