En gång var de varandras värsta fiender. Fortfarande finns alla skäl i världen att tro att de verkligen inte gillar varandra. Men skillnaden om vi går drygt tio år tillbaka i tiden jämfört med dagsläget är att rivaliteten och fiendskapen mellan Arsene Wenger och José Mourinho då faktiskt hade hög relevans. Nu känns det mer som en gammal bisats instoppad i en betydligt större berättelse.
Om den personliga rivaliteten har minskat i relevans måste detsamma sägas om rivaliteten mellan de båda klubbarna. Arsenal och Man Utd var åren före och efter millennieskiftet explosiva, infekterade och framför allt helt avgörande möten lagen emellan. Matcherna gällde nästan alltid någon av de stora engelska titlarna. Men det är nu länge sedan det var fallet.
Att klubbar sjunker och stiger på sin respektive utvecklingskurva är förvisso bara förväntat. Ingen klubb är immun mot tidens tand, mot konjunktursvängningar, mot större förändring eller tvärtom behovet av förändring. Både Arsenal och Man Utd har av olika skäl sjunkit på sin utvecklingskurva under de senaste fem åren. Båda försöker ta sig uppåt igen utan att riktigt lyckas få fotfäste.
Det finns en tendens att övertolka det där, särskilt som både Arsenal och Man Utd samtidigt är framgångsrika utifrån ett mer kommersiellt perspektiv, vilket får vissa att dra den sneda slutsatsen att de nu är mer företag än de är klubbar. I själva verket rör det sig så klart om vitt skilda delar inom de båda klubbarna, och en fotbollsklubb blir inte mindre klubb för att den går bra ekonomiskt.
Problemen Arsenal och Man Utd brottas med på fotbollsplanen har sina orsaker i de båda klubbarnas fotbollsorganisation. I viss utsträckning kan det sägas handla om samma typ av problem. Att det under en längre tid har varit två organisationer med brist på nya idéer och fräscha perspektiv. Att både Arsene Wenger och José Mourinho representerar dåtid mer än nutid eller framtid.
Mest iögonfallande är kanske ändå José Mourinhos plötsliga fall från tronen som världsfotbollens främste managervetare. Han har istället med alltmer goda skäl börjat betraktas som en världsfotbollens anakronism. En manager som ledde den taktiska utvecklingen under 2000-talet men som kämpar för att kunna visa sig fortfarande relevant också under 2010-talet.
Utvecklingen rör sig ständigt framåt. Nya modeller utvecklas hela tiden. På så vis skiljer sig kanske inte världsfotbollen från storyn vi kan följa i Terminator 2, där den tidigare ostoppbara T800-modellen plötsligt ställs mot en helt annorlunda men tekniskt och faktiskt överlägsen T1000-modell, som vänder upp och ned på begreppen och gör T800-modellens styrkor nära nog meningslösa.
José Mourinho drev på den taktiska utvecklingen från mitten av 2000-talet och var den som låg bakom svängningen mot engelsk dominans som skulle komma att prägla detta årtionde. Det var en utveckling baserad på en kombination av fysik och taktik, stora och starka spelare som sattes inom ramen för ett tydligt och välorganiserat taktiskt system. Det var T800-fotboll.
Motreaktionen kom mot slutet av årtiondet och har därefter präglat detta årtionde. Den nya taktiska modellen, med Barcelona som pionjärer, byggde hellre på teknik och taktik. Hellre än fysik och kraft var detta en modell som använde rörelse och flöde som ett sätt att besegra motståndet, i synnerhet fysiskt starkare motstånd. Det var T1000-fotboll.
Hur beskriver vi då bäst Man Utds problem för närvarande? Jo, det är ett stort och starkt lag, inget lag kommer kunna dominera dem på så vis, men det är samtidigt ett lag som i alltför hög utsträckning saknar rörelse och flöde offensivt, och som har svårt att defensivt hantera motståndare som behärskar just rörelse och flöde. I en T1000-fotbollsvärld försöker Man Utd spela T800-fotboll.
Gränserna är luddiga och överlappande och ingen klubb är så klart endast antingen det ena eller det andra. Men huvuddragen går i den riktningen. Det må vara en fantastiskt bra T800-modell som José Mourinho håller på att bygga med Man Utd, men ändå endast T800. Vad José Mourinho behövde och fortfarande behöver visa med Man Utd är att han kan uppgradera sig till T1000-fotboll.
Alex Ferguson höll sig på den absoluta toppen av världsfotbollen i tre långa årtionden, en smått fantastisk bedrift inte minst sett till de enorma förändringar fotbollen gick igenom under dessa år. Många spekulerar i orsaker men främst i det ledet står en förmåga att alltid kunna förnya sig, alltid lära sig nya saker, vara öppen för nya idéer och anställa och delegera till färsk personal.
Detta är något Arsene Wenger alldeles uppenbarligen har haft betydligt svårare för, vilket skapat mycket av de problem vi ser i Arsenal. José Mourinho är inte lika lätt att jämföra med givet att han bytt klubb så många gånger, men en beständig nämnare är hans coachteam som förblivit mer eller mindre detsamma under alla år. Kanske med en oundviklig stelhet i perspektiv som följd.
José Mourinho brottas med kraven på förnyelse. Det märks i hans taktiska tänkade. Det märks även i hans psykologi. Mourinhos personlighet passar väl som rebellen som slåss mot etablissemanget, vilket passade utmärkt för första rundan med Chelsea som hade att rubba den engelska fotbollens kulturelit med Liverpool, Arsenal och Man Utd och knäcka de senares maktduopol.
Det passade även med Porto i europeiskt cupspel och det passade fortfarande bra med Inter i Serie A. Men därefter har det börjat gå sämre och det har visat sig passa sämre med först Real Madrid, sedan Chelsea igen och nu alltså och så här långt Man Utd. Kanske inte så konstigt. Att basera sin ledarstil runt en vilja att slåss mot etablissemanget blir klurigt när man är etablissemanget.
Taktiskt och psykologiskt verkar Mourinho ha svårt att frigöra sig från gamla perspektiv. Så måste det inte vara, tvärtom finns i samtalet en många gånger trist tendens att utgå från att människor och klubbar inte kan växa och bli mer än de redan är. Men det kräver en viss personlighet, vilket kanske inte är samma typ av personlighet som normalt sett lyckas på högsta nivå som manager.
Det är ännu för tidigt att kunna säga exakt hur slutet faktiskt kommer se ut för José Mourinho med Man Utd. Kan han ”komma tillbaka”? Möjligen lyckas han kanske utdela ännu ett tillfälligt nederlag för T1000-fotbollen, med ett något önsketänkande ”hasta la vista, baby!” längs vägen. Kanske måste det ändå till sist sluta med att sakta sänkas med T800-fotbollen ned i sin egen undergång.
No fate but what we make. Man Utd riskerar att alltmer bli en anakronism med José Mourinho som manager. Med eller utan Mourinho är inte det något som är ödesbestämt, men en konsekvens av de handlingar som Man Utd och Mourinho härifrån väljer att ta.