Det är ett återkommande ämne för diskussion: Hur ska vi egentligen välja att se på Tottenham? Det finns två olika sätt att betrakta Tottenham på för tillfället, som favoriter eller som outsiders, och sällan mötas de två. Det är samtidigt en betydelsefull distinktion eftersom val av synsätt i hög utsträckning styr hur vi pratar och tänker om Tottenham.
Som egentligen allt fotbollsprat blir samtalet snabbt agendadrivet, därmed lika kvickt inkonsekvent. Samma personer som med ena andetaget vill fortsätta beskriva Tottenham som den mindre klubben i grannskapet kan redan i nästa andetag vilja häckla Tottenham för att de inte vinner några titlar, som om det vore en alldeles lätt sak att göra, något de själva gör mest hela tiden.
Tottenhams egna supportrar gör i ärlighetens namn inte saken tydligare genom att kunna hålla rätt hög svansföring gällande lagets kvalitet i generell bemärkelse, med all rätt, men så fort en motgång inträffar snabbt och gärna tar skydd bakom argument om sina begränsade förutsättningar, och om hur de ändå presterar långt över alla förväntningar, för all del även det med all rätt.
Som vanligt glöms bort att båda perspektiven kan vara lika giltiga. Givet hur bra Tottenham faktiskt är och var inför säsongen är det alls inte orimligt att ha väldigt höga förväntningar på dem och anse att de bör vara bättre än vad de hittills varit. Givet Tottenhams i relativa termer begränsade förutsättningar och resurser är det imponerande att de faktiskt är så bra som de ändå är.
Tottenhams säsong så här långt demonstrerar denna dualism på ett alldeles utmärkt sätt. Gruppsegern i Champions League är synnerligen imponerande och vinsterna mot Dortmund och Real Madrid hör till de bästa enskilda resultaten för Tottenham under 2000-talet. Samtidigt befinner sig Tottenham i en svag period i ligaspelet, där de misslyckats vinna fem av sina sex senaste matcher.
Detta har fått Tottenham att falla tillbaka till en sjätteplats i tabellen, i alla fall för stunden. Mauricio Pochettino har redan sagt att titelstriden inte ser ut att vara aktuell den här säsongen. Tottenhams fall i tabellen tillsammans med förlusten mot Arsenal har fått många att något tendentiöst prata om ”maktskiftet” som mer eller mindre ett medialt påhitt.
Tramsigt på sitt sätt så klart, och känslan är väl lite att förespråkarna för det synsättet tog första bästa chans att framföra den uppfattningen, förmodligen väl medvetna om att chansen lika snabbt kan försvinna igen. Inget maktskifte är däremot någonsin av permanent karaktär, maktbalansen kan pendla, men att pendeln svängt i Tottenhams riktning de senaste åren bör ses som helt givet.
Ändå börjar finnas tecken hos Tottenham att pendeln kan vara på väg att börja svänga bort från dem igen. Rättare sagt, det beror i någon utsträckning på hur de själva väljer att gå framåt från detta läge. Men det har börjat ana viss oro i de egna leden med spelare som i allt högre utsträckning ser ut att ha börjat utvärdera sina egna alternativ.
I bakgrunden ligger naturligtvis pengar och ambition. Tottenham har inte vunnit några titlar, och deras möjlighet att vinna de riktigt stora titlarna kommer alltid i relativ mening vara från en roll som outsider. De betalar heller inte samma löner som flera andra storklubbar. Naturligtvis kommer Tottenhams spelare och ledare göra en bedömning om andra klubbar kan ge dem mer titlar och mer pengar.
Kyle Walkers flytt till Man City var det första steget i den riktningen och det verkar som om den flytten har satt även andra spelares huvud i tankearbete. Eric Dier var inne på en flytt under sommaren, Danny Rose verkar gå i liknande tankar som Walker, Toby Alderweireld vill prata löneförhöjning, och Dele Alli verkar inte precis klaga över uppmärksamheten från Europas storklubbar.
Tottenhams stora styrka under dessa för dem framgångsrika år har varit laget före jaget, laganda och kollektivet som hela tiden har lyckats göra helheten större än summan av delarna. Detta är inte på långa vägar bortblåst men har kanske tärts en aning på genom att alltför enskilda spelare har börjat se om sina egna hus. Något Tottenham behöver svara upp till.
Kan en anledning vara att signalen även från högsta lagort, alltså Mauricio Pochettino själv, är att det är dags att se om sitt eget hus? Flera har påpekat det möjliga sambandet mellan Tottenhams resultatdipp och släppet av Guillem Balagues bok om Pochettino i Tottenham, Brave New World, som ger en väldigt öppen, alltför öppen enligt vissa, bild om dennes projekt med Tottenham.
Cynikern skulle kunna hävda att boken är ett sätt för Mauricio Pochettino att placera sig själv i skyltfönstret och så att säga signalera sin egen storhet till andra möjliga arbetsgivare. Samt att det i någon utsträckning är ett tecken på hur lagets fokus kanske har vridits åtminstone några få grader bort från dess sanna nord. Egon börjar framträda i kollektivet.
Nu är i och för sig inte Mauricio Pochettino den förste managern fortfarande kvar i sin klubb att få en bok skriven om sig. Exempelvis Alex Ferguson och Arsene Wenger har båda gjort samma sak, utan uppenbara negativa konsekvenser. Skillnaden kan dock tänkas vara att de redan uppnått lagets mål och det aldrig var ens det minsta aktuellt att de skulle lämna sina klubbar.
Ambition är inget att vara rädd för. Tvärtom är det en viktig drivkraft i alla framgångsrika klubbar och Tottenham behöver knappast blicka långt för att se vad som snarast är risken med en avsaknad av ambition, kollektivt såväl som individuellt. Problemen uppstår när individernas ambition överstiger vad de upplever vara klubbens ambition.
Det är en balansakt Tottenham kommer behöva genomföra under det kommande året och åren. Hur de väljer att genomföra denna balansakt kommer vara helt avgörande för om vi ska välja att betrakta Tottenham som favoriter (en av dem) eller som outsiders. För stunden vore det kanske hårt att säga att Tottenham skulle ha tappat balansen, men det ser kanske något svajigt ut.
Det behöver de åtgärda i eftermiddag hemma på Wembley mot Stoke.