Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

3v

Burnley representerar på flera sätt den engelska fotbollens Hobbiton

JRR Tolkien var i sina egna ögon mer än något annat än hobbit. Och när Tolkien skapade Hobbiton var det som en slags idealiserad hyllning till vad han såg som sant och typiskt brittiska värderingar och traditioner. Vår bild av Hobbiton utgår mycket från böckernas charm och filmernas idyll. Men vad är det egentligen som är så brittiskt med Hobbiton, enligt Tolkiens synsätt?

Där finns positiva och sympatiska bitar som vänskap, lojalitet, ödmjukhet, sunt förnuft och jordnärhet. Men bakom orden ser vi också ett samhälle präglat av klassmedvetenhet och social hierarki, jantelag, en vilja att stänga världen ute och en fundamental misstänksamhet mot allt som är främmande och annorlunda. Det är ett litet samhälle i alla avseenden; fysiskt, socialt och psykologiskt.

Tolkien var så klart en människa av sin tid och det är på det viset han mest rättvist måste förstås i efterhand. Han var en motståndare till både modernism och industrialism då det inkräktade på såväl natur som kultur. Han var inte blind för samhällets inskränkthet, äventyren handlar om att ge sig ut i världen trots allt, men samtidigt också lika mycket om att rädda samhället från världen.

Det är svårt att inte se Burnleys framgångar den här säsongen och hyllningarna av dem i ett liknande ljus. Delvis är det säkert överraskningens effekt, att ingen hade förväntat sig att just Burnley skulle ligga så högt upp i tabellen så långt in på säsongen. Delvis handlar det emellertid också om att Burnley är just så typiskt brittiska i ett Premier League som sedan länge blivit en del av världen.

Det är alltså ingen tillfällighet när så mycket av de positiva ord som sägs om Burnley talar inte så mycket om taktik och fotboll utan mer om deras anknytning till gammaldags värderingar, och hur hårt arbete och smuts under fingrarna görs till dygd i motsats till förmodat mer utländska tongångar om filosofi, ofta inom citationstecken, och spelidé.

Vi anar här ett tydligt eko i JRR Tolkiens beskrivning av sina hobbits: ”But where our hearts truly lie, is in peace and quiet, and good tilled earth. For all hobbits share a love of things that grow.” Mycket riktigt är det också med dessa ord som Burnley beskrivs, en klubb som arbetar långsiktigt, byggs upp sten för sten, och sakta men säkert för varje säsong växer på naturlig väg.

Allt detta stämmer naturligtvis, på sitt alldeles speciella sätt. Det är sanningen även om det kanske inte är hela sanningen. Att sätta sådant värde på hårt arbete och blygsamma resurser gör det möjligt att bemöta att fotbollen kanske inte alltid är den bästa. Att utländska idéer om fotboll ändå har större framgång kan till stor del förstås och förklaras som rent finansiella konstruktioner.

Det är förvisso sant att flera av de värderingar som ändå ligger bakom Burnleys framgångar den här säsongen, hårt arbete och stark organisation, faktiskt tenderar att underskattas i den moderna fotbollen. Många menar att detta ändå inte innebär att de vinner Premier League, vilket både helt glömmer Leicester och blundar för alla betydligt mer resursstarka klubbar Burnley ändå ligger före.

Men där finns den andra sidan med Burnleys brittiskhet, som Jonathan Liew på Independent har hackat fram. Den som ger oss denna känsla av Hobbiton. En inskränkthet, en småttighet, en misstänksamhet mot allt främmande. Liew beskriver Burnley som en demografisk egenhet, ett samhälle som med stor majoritet röstade för Brexit, eller ”the World of the Big Folk” med andra ord.

Det är en brittiskhet som fångas i det typiska och det kanske lite fåniga. Som Sean Dyches regler att inga spelare får träna i långbyxor, eller med mössor eller vantar. Det ska härdas! Inga hörlurar får bäras i samband med bortamatch. En typiskt protestantisk kultur där förseelser av alla möjliga slag ska bestraffas. Allt rätt macho, manligt, fysiskt, lite inslag av hazing – mycket brittiskt!

Det är en brittiskhet som även fångas i struktur och kultur. David Moyes gjordes till åtlöje när han sade sig föredra mer brittiska spelare, men Sean Dyche har å sin sida genomfört exakt samma sak närmast till perfektion. I stort sett hela Burnleys spelartrupp består av brittiska och irländska spelare. Återstoden från inte precis kulturellt avlägsna hörn av världen som Skandinavien och Belgien.

Burnley är i själva verket mer renodlade i det här avseendet än andra klassiska klubbar som Bolton, Stoke, Sunderland med flera. Jonathan Liew påpekar vad som på ett sätt kan vara ren tillfällighet, men ändå svårfrånkomligt som konsekvens när spelare värvas utifrån en väldigt specifik idé om spelartyp, nämligen att Burnley aldrig värvat en enda spelare från Afrika eller Asien.

Det är säkert inte så att Burnley och Sean Dyche har sagt till sig själva att de inte vill värva spelare från dessa delar av världen. Men formulera kriterierna för vilka spelare man vill värva på ett visst sätt, och betrakta spelares egenskaper på ett särskilt sätt, och urvalet av spelare man väljer mellan ordnar sig självt. Detta är själva utgångspunkten för vad som brukar kallas strukturell diskriminering.

Det finns en särskild ironi med just detta eftersom Sean Dyche är en av de mest högljudda med att kritisera just vad han ser som en annan form av strukturell diskrimiminering, nämligen att engelska tränare inte ges samma möjligheter som utländska tränare inom engelsk fotboll. Vilket åtminstone visar att det är inte honom främmande att tänka i termer av brittiskhet vs ”något annat”.

Det kan alltså inte blundas för att Burnley hyllas av flera olika skäl. För vad de uträttar på fotbollsplanen och i ligatabellen naturligtvis. Men även för vad de för många representerar. Det traditionella före det moderna. Det lokala före det globala. Vi före dem. Det brittiska före det annorlunda. Det slutna samhället före det öppna samhället.

Detta kan på sitt sätt vara förståeligt och i någon mån sympatiskt när det enbart gäller fotbollen, och synen på Premier Leagues roll i och för engelsk fotboll. Här lever vi alltjämt i en slags övergångstid. Det blir betydligt mindre sympatiskt som uttryck för en samhällssyn. Det kan hävdas att det ena inte har att göra med det andra, men inte minst i dessa tider kan det göras politik av allt, även fotboll.

Hobbiton kunde inte förbli oberört av det som skedde i världen utanför. Detta är ett av Tolkiens fundamentala teman. Ändå avslutas boken med hur Hobbiton måste rensas från utländsk förstörelse. Det är i och för sig bara tack vare vad fyra hobbitar har lärt sig från sina resor ut i världen som denna rensning alls är möjlig. Ändå ses detta på med fortsatt misstänksamhet av Hobbitons invånare.

Burnley är på många sätt ett uttryck för en liknande inställning. De kan knappast anses oberörda av vad som sker i fotbollsvärlden utanför dem själva. De strävar ändå efter att bevara sin brittiskhet. Ändå är detta kanske bara möjligt med vad de faktiskt lärt sig av utländska influenser och med hjälp av de resurser som de får genom Premier Leagues plats i världen.

Det är inget fel på att vara brittisk. Men det måste inte innebära att stänga sig själva ute från världen. Tvärtom har det mycket att tillföra, liksom Tolkien gjorde stor sak av hur hobbitarna var nödvändiga för att sätta stopp för sin tids stora ondska. Men de kan som det visade sig behöva både en och två rejäla knuffar i ryggen för att alls ta sig iväg, precis som Burnley kan behöva några sådana knuffar.

Inte minst kanske eftersom Burnley ändå har fortsatt goda chanser att för all sin brittiskhet ändå ta sig ut i Europa, något beroende på hur det slutar i cuperna. Men vore inte det fantastiskt för Burnley ändå, och det är nästan så att man i bakgrunden hör Bilbos röst: “It’s a dangerous business, Frodo, going out your door. You step onto the road, and if you don’t keep your feet, there’s no knowing where you might be swept off to.”

Få saker inom fotbollen är så klart mer brittiska än just Boxing Day. En tradition som bara genom att fortfarande vara kvar, trots mångårigt tryck om motsatsen från utländska tränare och spelare, visar att det nog inte är någon omedelbara fara för att allt som är brittiskt med den engelska fotbollen skulle vara på väg att försvinna. Vissa saker är obändeliga, såsom hobbitar.

Och med engelsk fotboll är det ju dessutom precis som med hobbitar. Att man kan lära sig mer eller mindre allt som finns att veta om engelsk fotboll på en dag, men efter 100 år kan den fortfarande överraska!

Publicerad 2017-12-26 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER