En bit in på gårdagskvällen mullrade det till på twitter och på sociala medier med nyheten att Liverpool precis gjort klart med Virgil Van Dijk för den lätt ögonvattnande summan £75m, och Liverpoolfansen fick lika hastigt som lustigt kollektiv ståpäls. Det här var en värvning de hade hoppats på redan i somras men nu blev den till sist alltså av, bara ett halvår senare än tänkt.
Det är en värvning som tickar många boxar för Liverpool och deras hårt ansatta supportrar. För det första är det i konkreta termer en förstärkning av den egna backlinjen, vilket länge ansetts behövas. För det andra stryker det deras ego medhårs då Van Dijk antas ha sagt nej till Man City längs vägen till Liverpool. För det tredje får £75m-transfersumman blodet att koka.
Att Liverpools backlinje behöver förstärkas är givet. Oavsett i vilken utsträckning man nu råkar befinna sig i den hörna som menar att Liverpools försvarsproblem först och främst är kollektivt, och inte magiskt kommer åtgärdas av någon enskild spelare, är värvningen av Virgil Van Dijk ändå en förstärkning i termer av ren spelarkvalitet, och antyder att försvaret i alla fall setts som ett problem.
Dick Van Dyke var eller är en amerikansk skådespelare och komiker under främst 1960-talet som inte bara råkade ha tagit sig ett kanske något olyckligt namn utan även gjorde sig känd för sitt rätt kampiga skådespeleri, inte minst i sin roll som Bert i Mary Poppins. Ett hackigt skådespeleri på samma sätt som Liverpools försvarsspel många gånger framstått som uttryck för minst sagt hackig defensiv.
Passande på så vis att Liverpool och Jürgen Klopp nu tänker sig att försöka ändra sitt Dick Van Dyke-försvar till ett Virgil Van Dijk-försvar. Det senare låter i alla fall betydligt mycket bättre och att föredra. Van Dijk har under de senaste åren varit en av Premier Leagues bästa mittbackar och har visat en för Liverpool viktig förmåga att kunna leda och organisera sin backlinje.
Det är en värvning som på samma gång förvånar som inte förvånar. Liverpool ville så klart värva Virgil Van Dijk redan i somras men lyckades den gången göra klantaschlen av sig själva. Många rapporter tydde nu inför januarifönstret på att det istället skulle bli Man City som värvade Van Dijk, sedan Pep Guardiola uttryckt sin vilja att värva en mittback under januarifönstret.
Ändå blev det alltså Liverpool som agerade ganska hastigt för att göra klart med Virgil Van Dijk. Alltså finns det även någon form av segerns sötma i värvningen för Liverpool och dess supportrar med att ha värvat Van Dijk före Man City. Även om det är lite oklart i vilken utsträckning Man City faktiskt någonsin var intresserade av att betala över £70m för sin önskade mittback.
Det är en galen summa så klart. Men så har fotbollen blivit alltmer galen på det här viset under de senaste åren. Egentligen är det så klart inte en fråga om galenskap alls utan om ekonomiska realiteter. Galenskap är det egentligen bara för de som fortfarande klamrar sig fast vid föreställningen att transfersumman enbart speglar en spelares kvalitet eller värde.
Det speglar naturligtvis mycket mer än så, inte minst klubbarnas behov och uppfattade köpstyrka. Men för Liverpools supportrar betyder transfersumman i sig naturligtvis också något symboliskt. En slags markering att de klubben faktiskt har inte bara ambitionen utan också förmågan att på allvar ta upp kampen med de andra storklubbarna i ligan. Att Liverpool menar allvar.
Här är det självfallet fullt möjligt att göra sig lite lustig både på supportrarnas och på Jürgen Klopps bekostnad angående deras tidigare uttryckta åsikter om detta med värvningar och höga transfersummor. Vad vi precis ser är väl ett tämligen underhållande about face i just den frågan. Men managers och supportrar säger så klart dumma saker, det ingår nästan i arbetsbeskrivningen.
I någon utsträckning är det också en värvning som sätter rejäl press på Liverpools konkurrenter. Det råder för närvarande en minst sagt het kamp om att ta sig till Champions League där fem klubbar slåss om tre återstående platser bakom Man City, två klubbar kommer alltså ofrånkomligen hamna utanför finrummet. Liverpool visar att de inte vill vara en av dessa båda klubbar.
På så vis finns skäl att tro att Liverpool med sin jättevärvning redan några dagar innan januarifönstret har sparkat igång riktig galenskap under detta januarifönster. Ett fönster som normalt sett har varit rätt lugnt i England de senaste åren. Men med Liverpools upprustning ökar sannolikheten att också andra storklubbar ser om sitt hus under januari.
Mest under luppen hamnar kanske ändå Arsenal. Och följaktligen är det på dem som solljuset i och med den här värvningen bränner hetast. De ligger redan poängmässigt sämst till av de sex storklubbarna, är ett lag i hävdmässigt svajig form, och kommer ha ett ruskigt spelschema under våren. Redan ikväll väger trycket tungt på dem inför en potentiellt tuff bortamatch mot Crystal Palace.
Det var för övrigt just den matchen som förra säsongen i någon mening fick kritikens bägare att rinna över mot laget och mot Arsene Wenger. Om Wenger hoppas på något inför kvällens match måste det vara att förra säsongens upplevelse inte upprepar sig, i synnerhet som han ikväll alltså tangerar Premier League-rekordet för antal matcher som manager (810).
Men om Liverpools jätteförstärkning med Virgil Van Dijk innebär något för Arsenal och för Arsene Wenger så är det att desto mer fokus nu kommer fästas vid vad Arsenal egentligen hittar på under det här januarifönstret. De har så klart om och om igen visat upp sin version av ett Dick Van Dyke-försvar. Lika lite som för Liverpool finns skäl att tro att någon Virgil Van Dijk vore svaret på allt.
Men Liverpool har åtminstone med värvningen av Virgil Van Dijk visat att de, även om de ännu kanske inte har hittat alla de rätta svaren, har börjat ställa de rätta frågorna.