Everton hade inte ett enda skott på mål mot Chelsea. Everton hade inte ett enda skott på mål mot Man Utd. Everton hade inte heller ett enda skott på mål mot Tottenham. En bra inledning och kortare uppryckning under Sam Allardyce har följts upp av ett återfall i samma typ av mediokritet vi långa stunder såg med Ronald Koeman under säsongens första månader.
Konflikten mellan Sam Allardyces spelidé och Evertons klubbideal var knappast svår att förutse. Allardyce är en anställning med ambitionen att hålla sig kvar i Premier League; Everton är en klubb med betydligt högre ambition än så. Att ha ett bra försvarsspel är knappast något fel i sig, men Everton vill inte gå in till en match mot Arsenal och undra om de ens kommer ha ett skott på mål eller ej.
Robert Elstone, Evertons VD, deklarerade stolt på Evertons årsmöte att Everton hade de fjärde billigaste säsongsbiljetterna i Premier League. En något märklig sak att vara stolt över kan tyckas. Vad värre är så verkar det vara en försvarlig andel av säsongsbiljettsinnehavarna i Everton som trots det anser att biljetterna inte är värda sitt pris givet bristen på kvalitet och underhållning.
Farhad Moshiri har gjort rejäla investeringar i Everton. £260m har spenderats på nya spelare, varav £94m netto. Årliga lönekostnader har ökat från £84m till £105m. Årliga spelaravskrivningar har ökat från £24m till £40m. Kommande år förväntas årliga lönekostnader stiga ytterligare till £120m (+43%) och avskrivningar till £71m (+66%). Även operativa kostnader har ökat kraftigt.
Moshiri får anses ha minst lika goda skäl som Evertons supportrar och säsongsbiljettsinnehavare att ifrågasätta vad han egentligen har fått för sina pengar. Han är inte majoritetsägare, utan köpte bara 49,9% av Everton med option på att köpa in sig. Men framför allt har han tagit en rätt passiv roll i klubben, han sitter inte ens i styrelsen. Det gamla gardet styr fortfarande.
Här hittar vi kanske också en anledning till Evertons bekymmer. Pengar har investerats men det saknas en struktur i klubben att garantera att pengarna används på rätt sätt, till rätt saker och genererar mesta möjliga värde. Att få någon avkastning på investeringen blir då svårt. Evertons finansiella kapital har ökat men klubbens strukturkapital är alltjämt alldeles för lågt.
Farhad Moshiris passiva ägarroll medför också ett agency-problem för Everton, där den som rent konkret har gjort investeringen inte är med och aktivt styr klubbens riktning och verksamhet. Istället styrs Everton av andra intressenter som inte har samma insats i klubben och som åtminstone delvis också kan tänkas ha andra prioriteringar och värderingar.
På något sätt blev detta mycket konkret när Ronald Koeman fick sparken och hans ersättare skulle anställas. Att Sam Allardyce inte var den manager Farhad Moshiri önskade sig stod väldigt klart. Men det var den linjen som drevs internt från klubben och som Moshiri till sist fick vika sig för. Ett så viktigt beslut måste självfallet ske med större enighet och större tydlighet.
Agency-problem och en för passiv principal i form av Moshiri riskerar också leda till så kallat consumption-on-the-job. Enkelt uttryckt att slöa på jobbet. En distanserad ägare och svag övervakning riskerar leda till chefer i klubbledningen som inte jobbar ihjäl sig, en manager som inte jobbar ihjäl sig vidare till spelare som inte heller jobbar ihjäl sig. Ambition och standards sjunker.
Att vissa kostnader har ökat för Everton är alltså bra. Att transferkostnader, lönekostnader, spelaravskrivningar och operativa kostnader ökar innebär att det investeras mer i laget som då rimligtvis blir mer konkurrenskraftigt. Att andra kostnader, såsom agency-kostnaderna, också har ökat är däremot negativt, då de proportionellt reducerar investeringens värde och lagets konkurrenskraft.
Det finns alla skäl att vara kritisk till det arbete som exempelvis Steve Walsh, Evertons director of football, har gjort det senaste året. Än hellre det arbete han inte gjort. Både styrelsen och VD framstår som anonyma och passiva och alltför fast i gamla modeller över en klubbs affärsverksamhet. En manager och tränarstab som fortfarande pratar om att undvika nedflyttning, inget mer.
Missnöjet blir däremot mest påtagligt med hur alla dessa brister faktiskt tar sig uttryck på fotbollsplanen. Everton som lag har blivit precis lika passivt och icke-ambitiöst som Everton som klubb. Vilket helt enkelt inte är vad Evertons supportrar förväntar sig eller kräver. Det är också vad som gör det så väldigt osannolikt att Sam Allardyce är kvar som Evertons manager till nästa säsong.
Detta förutsätter emellertid att Farhad Moshiri genom Evertons styrelse tar en betydligt mer aktiv roll i klubbens utveckling härifrån. Det går helt enkelt inte att styra en klubb som Everton med fjärrkontroll. Everton måste få en struktur, en strategi, och framför allt en plan att arbeta efter. Inte fortsätta vara den old boys-klubb som lite blivit fallet i såväl styrelserum som i omklädningsrum.
En mer direkt fråga är kanske hur Everton agerar redan i nuläget, givet att Marco Silva som de ville anställa innan de gick till Sam Allardyce nu är ledig och tillgänglig på arbetsmarknaden, och givet att Southampton antas vara oroliga för sin Premier League-status under Mauricio Pellegrino. De ryktas fundera på Mark Hughes men vore så klart tokiga om de inte först gick på Marco Silva.
Triangeldramat mellan Everton, Southampton och Marco Silva känns som det enda kvarvarande frågetecknet den här säsongen på Premier Leagues managermarknad.