[Jules]: ”I don’t wanna hear about no motherfuckin’ ifs. All I wanna hear from your ass is: ‘You ain’t got no problem, Jules. I’m on the motherfucker. Go back in there, chill them niggers out and wait for the cavalry which should be coming directly’” [Marcellus]: “You ain’t got no problem, Jules. I’m on the motherfucker. Go back in there, chill them niggers out, and wait for the Wolf who should be coming directly.”
Under sina drygt 35 år som manager har Neil Warnock skapat sig själv ett rejält rykte som en fixare, en sorts Football Leagues Harvey Keitel. En manager som tar över klubbar med problem och vänder deras utveckling i rätt riktning. Det har hunnit bli 17 klubbar under alla dessa år, vilket tyder på att det med några undantag aldrig har blivit några mer långvariga perioder. Det är i själva verket efter sin senaste långvariga period hans rykte som fixare tagit fart.
2007 befann sig Crystal Palace i rejäla problem i EFL Championship. Laget var hotat av nedflyttning och klubben hade precis beslutat sig för att sparka Peter Taylor. Crystal Palace vände sig till Neil Warnock för att rädda sig själva från nedflyttning och inom loppet av sex månader lyckades Warnock inte bara rädda dem från nedflyttning utan dessutom få laget att spela om uppflyttning.
2010 var det Queens Park Rangers som befann sig i motsvarande position. Det var en klubb med höga ambitioner som istället såg ut att hotas av nedflyttning från EFL Championship. Neil Warnock anställdes och räddade först QPR från nedflyttning den säsongen för att säsongen därefter ta QPR upp i Premier League som mästare i EFL Championship.
2012 var det Leeds som mitt under den allra mest turbulenta tiden med Massimo Cellino som ägare var en klubb närmast i upplösning. Återigen plockades Neil Warnock in med uppgift att räta upp skeppet och när säsongen var över befann sig Leeds på en trygg position i mitten av tabellen. Men han skulle inte bli långvarig där heller.
2016 svarade Neil Warnock för sin kanske främsta bedrift dittills med Rotherham som i februari såg ut att vara ett garanterad nedflyttningslag. Men med ett facit på elva vinster under vårsäsongen lyckades Neil Warnock se till att Rotherham levde och kunde kämpa vidare en andra säsong i EFL Championship. En tämligen anmärkningsvärd vändning för en av seriens minsta klubbar.
Det är värt att säga dittills därför att vad Neil Warnock är på väg att åstadkomma med Cardiff måste räknas som hans förmodligen största bedrift, särskilt om han lyckas ta dem hela vägen upp i Premier League. När Warnock tog över Cardiff i oktober förra säsongen var Cardiff en klubb på rejäl glid både på och utanför planen. Ännu en tidigare Premier League-klubb på väg att rasa raka vägen ned i League One.
Mycket av problemen härstammade från ägaren Vincent Tan. Inte minst dennes beslut att ändra klubbens färger och emblem. Cardiff gick från blått till rött, och klubbemblemet förändrades. Allt med argumentet att det skulle bli lättare att marknadsföra Cardiff i Asien. Många supportrar kände att hjärtat slets ur klubben. Flera av dem slutade komma på matcher och svor att aldrig komma tillbaka så länge Vincent Tan var ägare.
Cardiff tog sig ändå upp i Premier League bara för att omedelbart åka ur igen efter en säsong. Vincent Tan beslutade sig efter det för att inte längre göra några omfattande investeringar i klubben. Spelare släpptes från sina kontrakt för att spara lönekostnader, svagare managers anställdes för att spara pengar, inga pengar fanns riktigt tillgängliga för nyförvärv. Cardiff var plötsligt en klubb utan både ambition och egentlig riktning, omgärdad av negativitet.
På drygt ett år har Neil Warnock vänt på hela denna stämning. Han räddade Cardiff från nedflyttning första säsongen. Den här säsongen har han helt oväntat lyft upp Cardiff till ett av de lagen som främst jagar automatisk uppflyttning till Premier League. Han har fått alla spelare att höja sig och vilja stanna kvar i klubben hellre än att lämna. Han har fått fart på klubbens talanger, inte minst Kenneth Zohore som gått från misslyckad till en av ligans bästa anfallare.
Sakta men säkert har Neil Warnock lyckats få med sig en efter en på sitt projekt med Cardiff. Först fick han med sig spelarna som upplevde en helt ny ambition och helt nya krav från sin manager. Sedan fick han med sig supportrarna som började se ett helt nytt lag ute på planen. Till sist har han också fått med sig Vincent Tan och styrelsen som återfått tron på klubben igen, och därmed även viljan att investera en smula.
Men om Neil Warnock har fått med sig klubben i bred bemärkelse på sin sida kan detsamma verkligen inte sägas om motståndarna. Kritiken som kom från Man City och Pep Guardiola fick mycket uppmärksamhet men det var knappast första gången. Mark Warburton, Dean Smith, Nuno Espirito Santo, Paul Heckingbottom är bara några av andra managers i EFL Championship som har riktat stark kritik mot Cardiffs fula och fysiska fotboll, maskningar etc.
Särskilt populärt är det alltså inte att Cardiff befinner sig uppe i toppen av EFL Championship som ett av lagen jagandes uppflyttning. Kollegor och konkurrenter ser på dem ungefär på samma sätt som författare ser på skräplitteratur, en Football Leagues pulp fiction. Inte för att det är något som Neil Warnock bekymrar sig särskilt mycket om, han har gjort karriär av att stöta sig med andra i branschen.
Men det passar ändå ganska bra för Cardiff. De har alltid varit lite skitiga av sig, även förra gången de tog sig upp i Premier League. De har aldrig varit allmänt omtyckta på riktigt samma sätt som framför allt Swansea, deras främsta rival och den andra stora klubben i Wales. Där Swansea har representerat filosofi har Cardiff representerat funktionalism. Det har inte gjort dem älskade, men det har gjort dem förhållandevis framgångsrika.
Så pretty please, with sugar on top, räkna inte bort Cardiff från en av Premier League-platserna till nästa säsong. Bortavinsten senast mot Leeds var väldigt imponerande. Kan de följa upp den med vinst borta ikväll mot Millwall?