Omedelbart efter 3-0-vinsten mot Southampton förra omgången ställde sig David Moyes i matchintervjun och det syntes att han var lättad. ”Hade vi förlorat matchen hade det varit en helt annan situation” menade Moyes, och vad han pratade om var absolut inte enbart läget i tabellen utan hela atmosfären på arenan och stämningen runt West Ham.
Det var uppenbart redan under första halvlek på London Stadium att publiken bestämt sig för att sluta sig samman och leva sig med i matchen. De blev så klart hjälpta av att West Ham så snabbt avgjorde matchen redan i första halvlek, eller om det var så att West Ham avgjorde snabbt eftersom de hade sin hemmaarena med sig, ordningen är inte alldeles självklar.
Hur som helst var det ett fjärran skri från hur det lät på hemmamatchen innan dess, mot Burnley, då atmosfären på London Stadium var förgiftad, där publiken befann sig upprorsstämning, supportrar invaderade planen, och protesterna mot West Hams ägare och klubbledning tog över. West Ham syntes då vara en klubb ståendes på randen till sin egen undergång.
Det har varit en besvärlig säsong för West Ham på alla sätt. Svaga resultat och ett fortfarande närvarande hot om nedflyttning har blandats med allehanda kontroverser. Första vågen kom när West Hams director of football Tony Henry gav uttryck för en policy att inte vilja värva fler ”afrikanska spelare”, något som naturligtvis satte West Ham i epicentrum för en rasismstorm.
Andra vågen kom när det dök upp att West Hams ledning fört dialog med högerextrema och våldsbenägna supportergrupper, vilket knappast var att betrakta som en bra uppföljning på Tony Henrys klavertramp. Framför allt satte det i förgrunden de stridigheter som finns även bland West Hams supportrar, och hur infekterad hela situationen faktiskt har blivit.
Att arenabytet ligger i bakgrunden är helt givet. Flytten till London Stadium kom med så hög potential men verkligheten har visat sig desto blekare. Missnöjet med den nya arenan är kompakt, och gäller egentligen det mesta från hur supportrar är placerade, publikvärdarnas beteende, att läktarna är för långt från planen och så vidare. Kort sagt, det är inte Boleyn Ground.
Spola tillbaka snart två år och det var inte så det lät. Visst var det många som var besvikna över att behöva lämna Boleyn Ground, men på avslutningsceremonin efter vinsten mot Man Utd i den sista matchen på arenan rådde ändå i huvudsak en positiv stämning. Det var sentimentalt, men kollektivt accepterade nog alla att det var en nödvändig utveckling för en större framtid.
Vad är det då som har hänt på dessa två år? Jo, problemet är så klart att West Hams klubbledning lyckades sälja in beslutet att flytta till London Stadium med att i princip utlova guld och gröna skogar. Med flytten till London Stadium skulle West Ham bygga vidare på sjundeplatsen i ligan, konkurrera med storklubbarna i toppen av tabellen, och attrahera även de bästa spelarna i världen.
Men fagra löften visade sig vara tomma ord. Istället för guld och gröna skogar har West Ham fått uppleva två raka nedflyttningsstrider, fått se sin bästa spelare mer eller mindre smita från klubben, ett fortsatt velande på transfermarknaden och laget i betydligt sämre skick än vad det var för två år sedan. Allt detta har gett upphov till stor ilska det då så klart uppfattas som en bait-and-switch.
Bait-and-switch (noun). The action (generally illegal) of advertising goods which are an apparent bargain, with the intention of substituting inferior or more expensive goods.
Missnöjet, misstroendet mot West Hams klubbledning, och den förgiftade atmosfären på arenan är en direkt följd av att supportrarna helt enkelt känner sig lurade. De har inte fått vad de blivit lovade och de har inte längre något förtroende för att West Hams klubbledning har kompetensen att leverera vad som faktiskt har utlovats.
Av detta följer en relativt enkel slutsats, nämligen att missnöjet är i huvudsak resultatstyrt. En sentimentalitet kring Boleyn Ground kommer alltid finnas, inte minst för West Ham vars kultur mer än kanske någon annan engelsk klubb var så kopplad till sin arena och dess område, men missnöjet med flytten och med London Stadium beror på känslan att man lurades att ge upp allt för inget.
Om vi tänker oss att det istället gick som West Ham tänkte sig, laget byggde vidare på de första framgångarna med Slaven Bilic och Dimitri Payet som lagets stjärna kryddat med några spektakulära och lyckade värvningar, och konkurrerat i toppen av Premier League samt i Europa, så visst hade det kanske fällts någon tår för Boleyn Ground, men något explicit missnöje hade inte förekommit.
Härav följer en dramatiskt formulerad tankegång: Att West Ham är den klubb i Premier League som är i allra störst behov av framgång för närvarande. Bara resultat på fotbollsplanen och i ligatabellen kommer kunna göra något åt det missnöje och den infekterade situation West Ham befinner sig i, allt annat är att betrakta som att försöka sminka en gris och kalla det för en hund.
Därför är det otroligt viktigt vilka beslut West Ham faktiskt fattar härifrån. De måste sätta en långsiktig plan med vad de vill som klubb och verkligen våga investera för att nå dit. Detta kräver en strategisk kompetens som West Ham sällan har visat några prov på. Positivt, och som ger hopp om framtiden, är att David Sullivan är på väg att byta ut sig själv mot en sportchef, vilket vore klokt.
En mer professionell organisation är en nödvändighet och en bra början, men måste kombineras med ett långsiktigt tänkande på managerposten. David Moyes har inte gjort ett dåligt jobb med West Ham, men det är ändå svårt att se honom som mer än ett tillfälligt plåster. Om Unai Emery vill flytta till England är inte självklart, men är den typ av manager som West Ham bör sikta in sig på.
På kort sikt måste West Ham så klart hålla sig kvar i Premier League. Vinsten mot Southampton var ett stort steg i den riktningen, men West Ham har också ett tufft återstående spelschema. Bortamatch mot Chelsea ikväll till exempel, i ett tufft Londonderby. Men ett resultat på Stamford Bridge vore naturligtvis väldigt positivt, och en bra uppföljning på vinsten mot just Chelsea på hemmaplan.
Den kvällen rådde det minsann inget missnöje på London Stadium. Vad som händer om West Ham åker ur Premier League törs däremot inte riktigt tänkas på.