Vi är alla dumma i huvudet! Det är nu vetenskapligt bekräftat, åtminstone inom ekonomisk teori. Det är ekonomiska forskare som har kommit fram till att vara supporter, och således att titta på fotbollsmatcher, tenderar att göra supportrar mer olyckliga än lyckliga, och att ett rationellt beteende således vore att sluta titta på fotboll och supporta vissa klubbar.
Det är de båda forskarna Peter Dolton och George MacKerron på University of Sussex som presenterar dessa resultat i ett papper. De har använt sig av så kallade ping surveys via mobiler för att mäta människors känslotillstånd och på så vis kunnat mäta supportrars grad av lycka både före och efter matcher, baserat på 32,000 respondenter.
Dolton och MacKerron upptäcker att visst blir vi lyckligare när vårt lag vinner, men att förluster försämrar vårt humör allt mellan två till fyra gånger så mycket som en vinst förbättrar det. Vi värderar alltså förluster högre än vad vi värderar vinster. Nettoeffekten är således att fotboll tenderar att göra oss mer olyckliga än lyckliga.
Det hela kan uttryckas mer specifikt. Baserat på en lycklighetsskala mellan 0-100 ser Dolton och MacKerron att vår lycka går upp inför matcherna med 1,5 så kallade lyckopoäng. Efter en vinst ökar vår lycka med ytterligare 3,9 av dessa lyckopoäng. Men en förlust resulterar i att vår lycka minskar med 7,8 lyckopoäng under den första timmen. Efter en timme lugnar vi ned oss en smula.
Effekterna blir desto mer markerade om vi ser matchen live på arenan. En vinst leder då till 10 intjänade lyckopoäng, vilket är nästan samma positiva tillstånd som vi uppnår efter intima stunder med någon vi tycker om. Fotboll är således bra, men inte bättre än sex. Förluster däremot kostar oss 14 lyckopoäng, vilket är ett tillstånd motsvarande att ligga i sängen med feber.
Det här är egentligen inga uppseendeväckande resultat. Det har inom ekonomisk psykologi varit länge känt att människor ogillar förluster betydligt mycket mer än de gillar vinster. Då har det så klart handlat om finansiella vinster och förluster, men det är ju egentligen ingen skillnad. Detta är exempelvis något som bidrar till exempelvis spelmissbruk, viljan att ”ta igen” förluster.
Mycket riktigt, när Peter Dolton och George MacKerron pratar om oss som är fotbollssupportrar så beskriver de oss också i termer av missbrukare: ”Despite making them less happy overall, it seems football fans are willing to endure this for the rush of pleasure when their team does actually win; despite the payoff not being as great as the pain of losing.”
Vi jagar alltså kicken av att se vårt lag vinna, och är därför beredda att uthärda den betydligt jobbigare smärtan som uppstår när vårt lag förlorar. Detta är så klart inte rationellt enligt en ekonomisk beteendemodell eller i själva verket någon beteendemodell som baseras på antagandet om människan som en i huvudsak rationell varelse – homo oeconomicus.
Men detta är emellertid också poängen. Vad ekonomisk psykologi, beslutsteori och beteendevetenskap ofta gör är att kritisera, nyansera och utveckla befintliga beteendemodeller med sina antaganden om rationalitet. Begränsad rationalitet är ett begrepp som blivit alltmer populärt. Det är inte nödvändigtvis så att det är vi som beter oss dumt, det kan vara modellerna som helt enkelt är otillräckliga.
Människan är en social varelse. Vi tycker om att känna att vi tillhör något, en grupp andra människor, en slags stamtillhörighet. Homo ludens är ett begrepp som använts som kontrast till homo oeconomicus, människan som en lekande varelse. Men att sätta ett värde på detta så att det kan ingå i en ekonomisk eller rationell beslutsmodell är inte helt lätt. Alltså kommer det inte alltid med.
Det grupptänk och stambeteende som ingår i vårt supporterskap leder däremot till att vi också har en benägenhet att som supportrar systematiskt överskatta sannolikheten att just vårt lag ska vinna, och att vi dessutom är obenägna för att inte säga ovilliga att lära oss av misstagen. Återigen, precis som missbrukare med andra ord.
Besläktat med detta är emellertid att vi också tenderar att bli mycket mer olyckliga när vårt lag förlorar en match som de inte förväntades förlora. Våra egna förväntningar gör oss alltså desto mer olyckliga. Men det känns så klart rätt intuitivt. Det gör det å ena sidan mer rationellt kanske att vara storlagssupporter, men å andra sidan också lite mer riskfyllt.
Det är inte svårt att applicera dessa forskningsresultat i konkreta observationer från vår egen vardag. Det generella samtalsklimatet på exempelvis twitter antyder inte att fotbollssupportrar är människor som generellt sett är lyckliga tack vare sitt supporterskap. Tvärtom vore det nog snarare ett stöd för tesen att fotbollssupportrar generellt verkar vara rätt olyckliga.
Vi kan naturligtvis se till oss själva. Den här tendensen att överskatta vårt lags chans till vinst syns väl då och då på kommentarsfältet. Men mest tydligt är kanske hur negativt humöret blir under eller omedelbart efter en förlust, hur mycket kortare stubinerna faktiskt är då. Ett skäl kanske att hålla fingrarna borta från tangentbordet just då.
Enligt alla rationella beteendemodeller är vi alltså som fotbollssupportrar helt enkelt lite dumma i huvudet! Men det är nog lite hårdraget. Min slutsats skulle nog snarare vara att fotbollsupportrar inte alls nödvändigtvis är dumma i huvudet, men att det hjälper! Är det emellertid en lärdom jag tar med mig från Doltons och MacKerrons forskningsresultat är det kanske denna:
Att bli bättre på att sätta värde på det positiva, på vinsterna, på titlarna, på framgångarna!