Burnleys svettiga säsongsinledning fortsätter. Det började redan runt månadsskiftet med ett dubbelmöte med Aberdeen. Därefter har båda ligaomgångarna varvats med matcher mot Istanbul Basaksehir. Även den tredje och fjärde omgången kommer varvas med matcher mot Olympiakos. Tuffa dubbelmöten alla tre, och tuffa matcher blev det också där Burnley hittills tvingats till två förlängningar.
Samtidigt har inte ligaresultaten varit direkt bländande. Oavgjort borta mot Southampton i första omgången följdes upp av en inte riktigt lika programenlig förlust hemma på Turf Moor mot Watford i andra omgången. Med bara två omgångar spelade är det alldeles för tidigt att dra i någon nödbroms, men med Fulham borta och Man Utd hemma i de två kommande omgångarna blir inte livet precis lättare för Burnley.
Engelska klubbars relation till Europa League har åtminstone under 2010-talet varit ytterst styvmoderlig. Det har vid flertalet tillfällen varit uppenbart att de inte har ansträngt sig helhjärtat för att ta sig vidare i turneringen; till gruppspelet, från gruppspelet, vidare i slutspelet. Detta har förändrats i någon utsträckning sedan UEFA för några år sedan såg till att vinnarna av Europa League kvalificerar sig till Champions League.
Det där har varit lite svårt att prata om. Alla vet nog innerst inne att det ligger till på det sättet men det är ändå hysch-hysch och något att inte riktigt låtsas om. Anledningen är ligaspelet, att det helt enkelt prioriteras, och det hela har bara blivit värre i och med att TV-intäkterna i ligan ökat exponentiellt, där varje placering är värd miljoner, risken att missa Champions League är hög, och skadan av att åka ur Premier League katastrofal.
Det har ändå känts som något som varit på väg att så smått förändras. Delvis redan som sagts eftersom att vinna Europa League nu ger en plats i Champions League och det är så klart ett bra incitament för de engelska klubbar som har svårt att ta sig dit via ligan. Delvis helt enkelt eftersom attityden generellt verkar vara på väg att förändras, att istället för att se problemen med europeiskt cupspel börjar man också se värdet.
Det går att ha viss förståelse för exempelvis Sean Dyche när han titt som tätt betonar att det är Premier League som är prioritet. Det är i första hand utifrån Burnleys insats i ligan han kommer att värderas, minus möjligen en semifinal eller bättre i Europa League, och skulle Burnley plötsligt befinna sig i farozonen för nedflyttning vore det naturligtvis oändligt mycket värre än den tillfälliga nesan att åka ur Europa League.
Vi vet samtidigt att Burnleys supportrar i allra högsta grad är positiva och njuter av upplevelsen att få uppleva ett europeiskt cupäventyr. Det är inte precis så att det händer så ofta för dem. Vi vet också att det är något Burnleys spelare ser fram emot. Inte heller för dem hör det precis till vanligheterna med europeisk cupfotboll, och de lär väl som alla andra spelare ha haft sina drömmar och förhoppningar om den saken.
Det är bland de som skriver och pratar om engelsk fotboll inte någon ovanlig trop detta hur något har gått förlorat i den engelska fotbollen, att det inte längre är lika genuint, att kalkyl har ersatt känslor, att den saknar gamla tiders romantism. Något går det att avfärda som vanlig sötsliskig nostalgism, men där finns också något djupare. Äldre journalister är en grupp som är mycket benägen att driva denna trop.
Därför är det desto mer upprörande när många gånger samma äldre journalister direkt efter Burnleys dramatiska förlängningsvinst mot Basaksehir twittrar detta: ”Well done to Burnley on another tough win but beginning to wonder if their relationship with Europe will turn out to be one of those they may one day wish they had escaped from a little earlier…” Den här gången var det Ian Ladyman på Daily Mail.
Det är alltså Ladymans första, spontana tanke direkt efter att Burnley avancerat vidare i Europa League. Inte som något positivt utan som något problematiskt. Det går inte heller att komma ifrån föreställningen i tweetet som alltså är att europeiskt cupspel i det här fallet är något som hellre ska tankas så att det inte riskerar gå illa i ligaspelet. Det finns mycket att ifrågasätta med den, logiken är grumlig, principen är förkastlig.
Ian Ladyman är på intet sätt ensam bland journalister. Men journalister är inte ensamma om den här attityden. När Sam Allardyce fått nog av att ösa ovett över Unai Emery hade han några kloka tankar han ville delge Sean Dyche: ”Saying on-air and saying in public to get knocked out of the Europa League is not what you should do as a manager. But if you put the fact to the owners, I don’t think Sean’s got the squad to cope.”
Givet att Allardyce fick sparken som Englands förbundskapten delvis på grund av sin egen oklokhet är det ändå lite anmärkningsvärt att han ännu inte lärt sig att sådana här ”wink wink-nudge nudge”-resonemang inte är något slags stjärnstopp som gör det oklart vad det är han faktiskt säger utan att han säger det rent ut. Allardyces uppfattning är på alla sätt solklar, Burnley gjorde klokast i att kvickt som ögat åka ur Europa League.
Det finns självfallet inget som säger att bara för att journalister pratar på det här sättet, och bara för att gamla managers pratar på det här sättet, att en klubb som Burnley måste agera därefter. De kan gå sin egen väg och förhoppningsvis är det vad de gör. Men här skapas en miljö dels där klubbar i hög grad ursäktas för cyniskt profitdrivet beteende, dels där bedrifter i Europa League inte värderas som de borde.
Det är sällan jag köper den här tropen om hur något i engelsk fotboll gått förlorat. Ofta är det bara gammalt vanligt ”det var bättre förr”-tänk. Världen förändras och fotbollen med den. En sak jag däremot är helt övertygad om allvarligt skadar engelsk fotboll, om än kanske inte har förstört den, är den här moderna idén som har växt sig stark att det inte längre är viktigt att vinna, att alltid göra sitt bästa, att sikta mot stjärnorna.
För det är ju där det till sist landar, den smutsiga baksidan av Ian Ladymans och Sam Allardyces begränsade rationalism. Det är inget nytt i engelsk fotboll detta med besväret att kombinera inhemsk fotboll med europeisk cupfotboll. Det går många årtionden tillbaka och lika fina och fantastiska som de lag som ändå lyckats är berättelserna om de klubbar som försökte men inte lyckades riktigt hela vägen.
Genom åren har jag fått anledning att skriva flera klubbars berättelser. Och det har alltid funnits något fint och något rörande engelskt i att läsa, skriva och låta sig erinras om klubbar som Nottingham Forest, Ipswich, Burnley, Middlesbrough med flera som krigade för fullt på alla fronter samtidigt även i den fulla vetskapen att de förmodligen skulle krascha och brinna, men vissa saker måste man göra annars är man bara en liten lort.
Vissa av dem fick stora framgångar ändå, vissa av dem nådde framgång i ena fallet men föll kort i andra fallet, andra föll till föga på samtliga fronter men föll ändå med flaggan i topp. Vad alla dessa berättelser ändå har gemensamt är att de trots att resan inte slutade i succé ändå fortfarande är ihågkomna och återberättas med glädje och stolthet av supportrar och gamla spelare. Även vägen var mödan värd.
Ian Ladyman och Sam Allardyce kan naturligtvis tycka att det var ju väldigt klokt av Burnley att åka ur Europa League mot Olympiakos redan i augusti. Vilket så klart kan hända även med ett Burnley som går för fullt. Men vem i Burnley kommer någonsin om fem, tio eller femtio år prata med glädje och stolthet om den saken ifall laget inte gör allt som bara är möjligt att göra av sitt europeiska cupäventyr?!
Absolut ingen. Det är något det helst kommer talas tyst om alternativt omtalas det med någon form av ånger. Det är en attityd som skadar engelsk fotboll vars företrädare många gånger är samma personer som frekvent beklagar sig över hur engelsk fotboll har gått i fördärvet och förlorat sina gamla värderingar. Gamla värderingar som inte minst gick ut på att alltid vilja vinna, alltid göra sitt bästa och alltid sikta mot stjärnorna.
Burnley måste försöka ta sig vidare till Europa Leagues gruppspel, annars är de bara en liten lort.