Var det känslostormar förra helgen för Leicester när de mötte Cardiff på bortaplan i deras första match efter Vichai Srivaddhanaprabhas bortgång så lär det bli några resor värre den här helgen när Leicester gör sin första hemmamatch efter förolyckandet, med allt vad det innebär i form av minnesstunder, gamla ansikten, ceremonier och sorgeritualer. Mycket fokus finns på matchen, frågan är hur mycket fokus som finns på själva fotbollen.
Det finns några bra, eller dåliga, exempel på det där. Det var exempelvis inte alltid lätt för Liverpool att spela bra fotboll efter Hillsborough. På samma sätt var det när 50-årsdagen av Münchenkatastrofen skulle markeras på Old Trafford med ett Manchesterderby, då så mycket energi lades på den saken att när det väl skulle spelas fotboll verkade Man Utd märkligt dränerade på energi.
Det är förvisso en på sätt och vis intressant fråga hur olyckan påverkar Leicesters säsong rent konkret. Kanske är det en inte helt och hållet rumsren tankegång att lägga det perspektivet på olyckan, åtminstone inte redan. Men likaväl som det kan visa sig vara en emotionell belastning för spelartruppen kan det naturligtvis bli något som får klubben och laget att sluta sig samman och prestera bättre.
Claude Puel kan naturligtvis jobba vidare med större lugn och ro. Hur osäkert hans jobb egentligen var förut är svårt att säga men i det här läget kommer han inte få sparken, och den vetskapen borde både ge honom större frihet och lugna ned spelartruppen. Det är ett osäkerhetsmoment som har försvunnit kring Leicester, åtminstone för den närmaste framtiden. Något som borde ge Leicester större stabilitet.
Att använda olyckan som ett slags motivationsverktyg är kanske lite vanskligt. Samtidigt är det knappast ovanligt att när något så här traumatiskt inträffar att det går att vända det till en kollektiv styrka, något som får alla att sluta sig samman och dra laget i samma riktning. Vi mot världen i någon utsträckning. Vi har även redan sett exempel på tankar om att ”vi spelar för Vichai!” framkomma. Inte heller det ovanligt.
Om vi utgår från vad som sades efter matchen mot Cardiff så var detta en positiv kraft för Leicester. Det var som en cupmatch, menade bland andra Kasper Schmeichel efter matchen, och om Leicester får in den mentaliteten i laget på ett bra sätt, att varje match är som en cupmatch för dem, så är det något de onekligen kan vinna på. Vi får se om det låter likadant efter dagens match mot Burnley.
För det riskerar så klart bli tvärtom också. En slags press där varje förlust blir inte bara en förlust utan dessutom ett upplevt svek mot Vichai Srivaddhanaprabha. Det är naturligtvis risken om man alltför starkt driver linjen att ”vi spelar för Vichai!” Säger man en sådan sak är det rimligtvis också något man måste leva upp till. Frågan är alltså om Leicester har kvaliteten att göra det.
Vilken kvalitet har egentligen Burnley? Det är en annan fråga som vilar över King Power Stadium den här dagen. Tre raka förluster och fyra matcher utan någon vinst har snabbt och kvickt dragit Burnley nedåt i tabellen och förra säsongens högtflygande ambitioner har den här säsongen närmast förbytts i hotet om nedflyttningsstrid, i vad som verkar vara en slags omvänd Europa League-orsakad baksmälla.
Kan Burnley ruska av sig baksmällan eller är det andra faktorer som spökar för dem? Det var så klart aldrig realistiskt att Burnley skulle kunna upprepa förra säsongens sjundeplats men ingen förväntade sig väl heller att de skulle riskera nedflyttning. Spelarna själva har varit öppna med besvikelsen som uppstod när förväntningarna om europeiskt cupspel blev till ännu ett segslitet ligamaraton.
Hur som helst sitter Sean Dyche säkert som berget på sitt jobb. Detsamma kan knappast sägas om Mark Hughes vars Southampton idag kanske har sista chansen hemma mot Watford innan landslagsuppehållet att ge sig själva lite luft och köpa sig själva lite tid, om inte blir det svårt att se Southampton sitta overksamma under uppehållet. De har redan sparkat sportchefen Les Reed, vilket brukar varsla om ytterligare förändringar.
Två lag hoppas kunna följa upp förra omgångens vinster, tillika deras första och således enda vinster hittills under säsongen. Huddersfield vann tack vare ett självmål hemma mot Fulham och tar idag emot West Ham hemma på John Smith’s Stadium. Newcastle tog sin första seger mot Watford och möter idag återigen på hemmaplan ännu en klubb som har gjort en väldigt stark säsongsstart, nämligen Bournemouth.
Kan Tottenham fortsätta vinna tuffa bortamatcher, något de har lyckats med i förvånande hög utsträckning givet de problem laget till synes brottas med?! Det har inte alltid varit de mest övertygande vinsterna för Tottenham, men ändock vinster och betydelsen av det ska inte blundas för. Crystal Palace på Selhurst Park är ingen lätt uppgift, något bland andra Arsenal fick erfara för några veckor sedan.
Ett av veckans samtalsämnen i England har varit Premier Leagues ”rolighet”, eller hur man nu ska uttrycka det. Hur roligt är det egentligen att spela i Premier League om man inte är en av de sex storklubbarna? Förvisso känns det inte så lite som en frågeställning som framför allt formulerats utifrån någon av dessa storklubbars perspektiv, men visst kan den väl vara motiverad för klubbar som bara spelar för att ”överleva”.
Det har bara gått två år sedan Leicester för övrigt. Visst har inledningen på denna säsong visat på ett stort glapp mellan de fem bäst respektive sämst placerade klubbarna i Premier League, men det är ett väldigt litet sampel för det första, som definitivt påverkas av tillfälligheternas spel, och för det andra känns det kanske som en generell utveckling, inte en fråga som i första hand bör ställas till Premier League.
Detta sagt är det möjligen inte i England vi hittar dagens mest intressanta fotbollsmatch, trots sex matcher i Premier League, trots fullspäckad Football League-omgång, och trots en massa FA-cupmatcher. Alla dessa matcher är naturligtvis intressanta och går självfallet alla att se. Men lagom till kvällen, när den engelska fotbollen sedan någon halvtimme är avklarad för dagen, så smäller det borta i Buenos Aires.
Den första Copa Libertadores-finalen mellan Boca Juniors och River Plate. På tal om känslostormar.