Pep Guardiola och José Mourinho, oavsett vad man än tycker om dem är det två stora personligheter. Och kanske är det också därför som Manchesterderbyt mer än kanske något annat derby för närvarande handlar om just dessa personligheter, snarare än de båda klubbarna som faktiskt möts. Delvis kanske på grund av en ofrånkomlig medialogik. Delvis eftersom derbyt förmodligen inte har någon direkt betydelse för titelstriden.
Mycket med Man City handlar så tydligt om Pep Guardiola. Det räckte alldeles utmärkt med att se den där Amazondokumentären för att få ett tydligt besked om det. Det finns ingen större stjärna i Man City än Pep Guardiola. På många håll beskrivs det även som att Pep Guardiola snarare än Man City har vunnit Premier League. Man måste undra om inte detta i någon liten utsträckning får vissa Man City-supportrar att känna sig lite olustiga.
Riktigt så där lät det ju aldrig med Alex Ferguson i Man Utd. Ingen kan naturligtvis tvivla på dennes storhet och betydelse för klubben, men när Man Utd vann ligatitlar så var det Man Utd som vann dem, inte Alex Ferguson. Kanske var det så, som möjligen har låtit sig visas, att Fergusons betydelse underskattades. Det närmaste någon kom var att under Fergusons sista år säga att vilken klubb Ferguson än varit manager för hade vunnit ligan.
Liknande funderingar har redan börjat dyka upp gällande Pep Guardiola. Åtminstone har det varit ett hyfsat populärt samtalsämne under veckan inför dagens Manchesterderby att fråga sig om Pep Guardiola möjligen hade vunnit ligan med Man Utds spelartrupp, något som naturligtvis mer eller mindre underförstått syftar till att jämföra honom ytterst fördelaktigt med José Mourinho, som så klart inte är i närheten av att vinna ligan.
Det enklaste försvaret för Pep Guardiola vore så klart att säga att om han vore manager för Man Utd så skulle deras spelartrupp se annorlunda ut. Men det vore onekligen att ta den fega utvägen ur diskussionen. Det naturliga försvaret blir att säga att självfallet hade inte Pep Guardiola vunnit ligan med Man Utds spelartrupp, åtminstone inte i rådande konkurrenssituation, det hade ingen. Vilket inte är ett försvar av Mourinho, tvärtom.
Vad vi ser är en allmän benägenhet att överdriva Pep Guardiolas förmågor och tillskriva honom egenskaper varken han eller någon manager egentligen kan ha. Det är inte på något sätt egentligen hans fel, utan mer hans mer eller mindre självutnämnda profeter i media och bland supportrar. Varje kult idoliserar så klart sin frälsare. Men verkligheten är en annan när Pep Guardiola inte har haft tillgång till den perfekta spelartruppen.
I själva verket är det kanske den rakt motsatta frågeställningen som egentligen är den riktigt intressanta, nämligen: Skulle José Mourinho vinna ligan om han hade Man Citys spelartrupp?
Det är en på många sätt den mer sataniskt elaka frågeställningen för José Mourinho eftersom det utan omvägar sätter fingret på hans kompetens och aktualitet som modern manager. Man City har för närvarande den med någon marginal bästa spelartruppen i Premier League så om svaret på frågan blir nej så måste det i så fall säga något inte helt upplyftande om Mourinhos personliga färdigheter.
Och svaret är med största sannolikhet nej. José Mourinho skulle förmodligen inte vinna ligan heller med Man Citys spelartrupp, allt annat lika. Det främsta argumentet varför han möjligen skulle kunna göra det har egentligen mindre med honom själv att göra men desto mer med att de i så fall inte hade haft dagens Man City att konkurrera med. Men det säger inte så mycket om honom, och därav det där med allt annat lika.
Det riskerar i slutänden vara en fråga om fotbollsfilosofi. Fotbollen, med sitt höga och samordnade presspel och sitt systematiskt utformade kollektiva anfallsspel, har på många sätt sprungit ifrån José Mourinho. Mourinho förnyade fotbollen på 2000-talet men har inte riktigt lyckats med att uppgradera sig till 2010-talet. Uttryckt annorlunda, Mourinho är en T800, en gammal modell, som slåss mot ett gäng nya T1000-modeller.
Invändningen skulle alltså vara att den fotboll som José Mourinho representerar och förespråkar inte längre är tillräcklig för att vinna Premier League, och att det av framför allt den anledningen egentligen inte spelar någon roll vilken spelartrupp han skulle ha tillgång till, åtminstone inte så länge som det finns konkurrenter med åtminstone jämförbar kvalitet i sin spelartrupp.
Förvisso kan det också vara lätt att underskatta och alltför lättvindigt avfärda José Mourinho som manager. Han är fullt kapabel och kompetent att få sitt lag att spela en bra fotboll och att åtminstone i enskilda matcher uppnå positiva resultat. Något som inte minst Man City fått erfara, liksom Juventus i veckan. Problemet är så klart att detta går mot mönstret, inte med det, samt att det inte räcker över en hel lång ligasäsong.
På tröskeln till ännu ett landslagsuppehåll är det däremot lätt att konstatera att José Mourinho avfärdades lite för snabbt även den här säsongen. Känsloläget var väldigt upprört inför förra uppehållet då många tog för givet att han skulle få sparken, och om inte att matchsekvensen mellan dessa båda uppehåll i så fall skulle gå så illa att det därefter inte fanns någon återvändo.
Riktigt så blev det nu inte. Chelsea bortade slutade 2-2 efter en väldigt sen kvittering av Chelsea. Man Utd vann både mot Everton hemma på Old Trafford och mot Bournemouth på bortaplan, med ett sent vinstmål av Marcus Rashford. Det blev förvisso förlust hemma mot Juventus men därefter vinst borta mot Juventus, en vinst som innebär att Man Utd med största sannolikhet tar sig till slutspel i Champions League.
Det är ett betydligt bättre facit av Man Utd under den här månaden än vad egentligen någon förutspådde för cirka en månad sedan. Och det kommer också vara ett bättre facit egentligen oavsett hur dagens Manchesterderby slutar. Man City är favoriter mot Man Utd på Etihad, så är helt enkelt det rådande läget. Man Utd har detta gemensamt med förmodligen alla andra klubbar i världen för närvarande.
Några slutsatser bör kunna dras av detta. För det första att Man Utd kanske inte är riktigt så slut som det fanns anledning att tro för någon månad sedan. För det andra, och kanske framför allt, att det kollektiva missnöjet med José Mourinho bland Man Utds spelare kan ha varit något överdrivet. Vad vi ser är möjligen ett stukat lag, ett inte jättebra lag, men inte ett lag som har lagt ned verktygen och vägrar spela för sin manager.
Därav följer att det inte längre är sannolikt att Man Utd kommer sparka José Mourinho under säsongen, han kommer få möjlighet att fullfölja säsongen. Och det mesta talar för att det är rätt beslut av Man Utd i det här läget. Vad som händer efter säsongen är mer uppe för diskussion. Av svaret på ovan nämnda frågeställning blir den ofrånkomliga slutsatsen att ett managerbyte för Man Utd är omöjligt att undvika.
Det är egentligen bara en fråga om när det sker, och om vem som i så fall är alternativet till José Mourinho.