Ett halvår. Ett halvår var rätt precis vad det tog för himlen att komma kraschandes ned ovanför Arsenals huvuden. Åtminstone låter det så sedan Arsenal under lätt förnedrande former förlorat på Anfield mot Liverpool. En av mina twitter polls visar att bara 70% verkar anse att Unai Emery, efter ett halvår som Arsenals manager, ska vara kvar. Vilket, om inte annat, i alla fall är ett rätt bra mått på graden av hysteri.
Hysteri leder sällan till kloka samtal eller vettiga slutsatser. Ofta blir det istället enbart en fråga om att bevaka sina egna redan befästa positioner. En skribent menade exempelvis att de här problemen gick det minsann inte att kritisera Arsene Wenger för. Vilket ju ärligt talat är en rätt kostlig åsikt givet hur mycket av Arsenal, både som klubb och som lag, ändå har sitt ursprung i Arsene Wengers tid som allsmäktig manager.
En annan skribent fick för sig att hävda att detta visade hur Arsenals problem under alla dessa år inte alls var Arsene Wenger, utan Stan Kroenkes på grund av dennes tystnad och brist på investeringar. Som andra skribenter snabbt påpekade har det investerats mer än nog, transferrekordet har slagits flera gånger, stora pengar på äldre spelare, £350,000 i veckan till Mesut Özil och så vidare. Problemet är hur pengarna har investerats.
Unai Emery har fått ta mycket kritik men har också att jonglera både en obalanserad spelartrupp och några politiska handgranater. Arsenal har spenderat över £100m på två anfallare de senaste 18 månaderna men förblir oroväckande tunna inte minst i backlinjen och på forwardpositionerna, samtidigt som det skapet en slags överflödets förbannelse på anfallspositionen. Arsenals värvningar har varit bra politik, men mindre bra policy.
Den uppstådda situationen med Pierre-Emerick Aubameyang och Alexandre Lacazette känns inte som effektiv resursanvändning. Unai Emery är uppenbart och fullt förståeligt av taktiska skäl ovillig att spela båda två samtidigt mot tuffare motstånd, vilket placerar en världsanfallare i limbo. Emery har tenderat att spela Aubameyang, men man kan undra hur mycket det har att göra med lön och att denne är den nya ledningens värvning.
Inget ont i sig om Pierre-Emerick Aubameyang, som är en rasande skicklig anfallare och som har gjort många mål. Men det är betydligt tunnare med målen mot tuffare motstånd och där har Alexandre Lacazette i själva verket ett bättre facit med mindre speltid. Ett rätt påträngande intryck är att Lacazette dessutom har fler dimensioner i sitt spel. Ändå petas han allt som oftast nu trots att han var Arsenals första stora anfallarinvestering.
Att förlänga Mesut Özils kontrakt för något år sedan och höja hans lön till £350,000 i veckan var även det ett uttryck för bra politik men svagare policy. Problemen med Özil har varit tydliga i åratal, och har accelererat under Unai Emery. Att Özil alltjämt knycklas in i Arsenals lag känns inte som något Emery själv vill, utan mer som en produkt av politiskt tryck att spela en extremt högavlönad spelare, möjligen för att underlätta en försäljning.
På så sätt kan jag känna att Unai Emery har ett väldigt tufft jobb att hantera och definitivt måste ges mer än en halv säsong på sig att försöka reda ut dessa besvär. Det finns i själva verket inte många andra managers som hade kunnat göra ett bättre jobb under samma förutsättningar, och hellre än att reflexmässigt klaga på Emery är det förutsättningarna man borde beklaga sig över.
Vad som däremot är desto mer oroväckande med Arsenals och Unai Emerys första säsong så här långt är att det har blivit allt mindre tydligt, inte mer tydligt, hur Arsenal faktiskt vill spela fotboll, inte minst mot tuffare motstånd. Att titta på Arsenal just nu är att inte riktigt veta om Arsenal vill vara ett högt pressande lag eller ett lågt försvarande lag, ett bollande lag eller ett kontrande lag. Arsenal känns stuck in the middle.
Nu saknas knappast billiga poänger inom fotbollen som det är, men jag gör mig väl skyldig till en ändå genom att exemplifiera med en precis inbytt Alex Iwobi som undrar vad det egentligen är för taktisk uppställning Arsenal spelar med. Det där säger kanske inte riktigt vad som antyds, men det finns andra tecken på att Arsenals spelare inte riktigt spelar som Unai Emery vill att de ska spela. Spelarna verkar lite förvirrade även de.
Men ljuspunkter saknas ej. Arsenal ser överlag bättre ut den här säsongen än vad de gjort förut, matchen mot Tottenham var deras bästa match på länge, Unai Emery ser i alla fall ut att försöka göra något åt situationen med Mesut Özil hellre än att bara acceptera den. Att förvänta sig att laget omedelbart ska lyckas ta till sig hans idéer fullt ut är orealistiskt. Det lyckades vare sig Jürgen Klopp med i Liverpool, eller Pep Guardiola med i Man City.
Pep Guardiola behövde åtminstone ett år och tre transferfönster på sig att skapa ett Man City kapabelt att utmana och vinna titlar. Jürgen Klopp å sin sida, som vad gäller Arsenal kanske är en betydligt mer relevant utgångspunkt att jämföra med, har behövt tre år på sig att skapa det Liverpool som nu leder Premier League. Dessa har heller inte behövt brottas med att ta över efter Arsene Wenger eller arvet av en dysfunktionell klubbkultur.
Med andra ord finns alla skäl i världen att visa tålamod med Unai Emery. Åtminstone en smula av allt tålamod man visade med Arsene Wenger under de sista tio åren av hans tid som manager. Då agerade Arsenal alldeles för saktfärdigt under många år och på så vis gjorde man därmed ont värre. Nu riskerar Arsenal å andra sidan agera alltför förhastat om de redan skulle sparka Unai Emery. Arsenals trend pekar fortfarande åt rätt håll.
Unai Emery behöver tid. Med tid kommer Unai Emery både ha möjlighet att bättre och mer omfattande kommunicera sina idéer till spelartruppen, och förstärka och justera spelartruppens sammansättning att bättre genomföra hans idéer. Med tid kommer tämligen säkert flertalet av de politiska handgranater som Unai Emery nu jonglerar att redas ut på antingen det ena eller det andra sättet.
Arsenals utveckling pekar alltjämt åt rätt håll, majoriteten av spelartruppen går i högsta grad i synk med Unai Emerys idéer, Arsenals resultat ligger hyfsat nära par för banan av vad som är realistiskt att förvänta sig av Arsenal den här säsongen, och Champions League-spel nästa säsong är i högsta grad en fullt uppnåbar målsättning. Att sparka Unai Emery i detta läge vore att agera i affekt, inte rationellt på något sätt.
Men för 30% verkar känslorna ha tagit överhanden. Den viktigaste frågan för Arsenal just nu är vad de egentligen vill spela för fotboll. Svaret på den frågan måste helt enkelt få ta lite tid.
:::
TRANSFERKOLLEN
Samir Nasri, till West Ham. Eftersom det brukar hängas läpp när jag kallat sådana här värvningar för typiska West Ham-värvningar så kanske en annan infallsvinkel på Samir Nasri måste göras. Visst kan det ses som en chansning med hyfsat osannolik avkastning, det är 18 månader sedan Nasri spelade regelbundet på grund av dopingavstängning, men med ett kort kontrakt är det låg risk, West Ham kan ha nytta av spelartypen, och Nasri och Pellegrini har jobbat ihop förut. Det kan bli riktigt bra för West Ham, utan att egentligen kunna bli alltför dåligt. Godkänd – (++)