Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
1v

Vad kom egentligen först; kvaliteten eller resurserna?

Med jämna mellanrum hör vi sånger och klagovisor om hur ojämn och orättvis fotbollen är, eller rättare sagt kanske hur ojämn och orättvis fotbollen har blivit, hur så mycket styrs helt och hållet av pengar, och om hur bra allt vore om fotbollen kunde genomföras på ett som det kallas på engelska, ”level playing field”. Underförstått eller många gånger direkt uttalat är det var ju så som fotbollen var förr i tiden.

Det där är ärligt talat en smula tröttsamt. För i själva verket är det naturligtvis så här att fotbollen har aldrig någonsin spelats på ett ”level playing field”, och kommer naturligtvis heller aldrig göra det, i fråga om pengar och resurser. Det är ett klassiskt exempel på att beskriva historien i rosenröda färger. Vissa klubbar har alltid varit större, haft mer pengar, och sett till att värva de bästa spelarna och anställa de främsta tränarna.

Och här kommer möjligen kickern: Det är väl precis så det också ska vara! Det pratas ofta om som orättvisa att olika klubbar inte har lika mycket pengar och resurser. Men rättvisa är kanske inte i själva verket att alla klubbar har precis lika mycket pengar och resurser, utan rättvisa är kanske istället att varje klubb har de pengar och resurser som deras storlek, kvalitet, kompetens och hårda arbete över många år faktiskt förtjänar.

(Det operativa ordet där är kanske förtjänar. Det finns naturligtvis flera exempel på klubbar som har eller får pengar och resurser de inte gjort något för att förtjäna, vilket skapar en berättigad känsla av orättvisa.)

Med detta ska inte sägas att dagens fotbollssystem är perfekt. Det går onekligen att göra justeringar i både stort och smått för att jämna ut de värsta avstånden och eliminera de värsta av de snedfördelande mekanismerna. Men målbilden kan inte vara att beskriva varje skillnad som orättvis i sig. Då belönas inte längre hårt arbete och skicklighet, då är det inte längre fri konkurrens, då är det dare I say it, inte längre idrott på riktigt.

Allt faller naturligtvis tillbaka på det inom fotbollen så väldigt populära sambandet mellan pengar och kvalitet. Forskare, journalister och fotbollens praktikanter har närmast tävlat om att på olika sätt och i lite olika former rapa upp truismen att pengar är väldigt viktigt inom fotbollen, att de klubbar som har mest pengar över tid alltid bygger de bästa lagen och därför är de som vinner mest. Well, but of course liksom.

Det där är ett resonemang som mycket snabbt tar sig förenklade och förlegade uttryck av de som kanske läste rubriken men sällan det finstilta, som exempelvis att pengar vore det enda som betyder något. Men vi ser naturligtvis många exempel på att detta inte riktigt stämmer, att det långt ifrån enbart är hur mycket pengar som investeras som avgör framgång utan minst lika mycket hur pengarna investeras, hur resurserna används.

Men så populärt har det där sambandet mellan pengar och kvalitet blivit att de allra flesta faktiskt har lyckats missa att det är ett samband som går åt båda håll. Det är inte bara så att mer pengar resulterar i högre kvalitet, det är även så att högre kvalitet resulterar i mer pengar. Rika klubbar är sällan rika av ren tillfällighet, de har på planen och utanför planen på många olika sätt varit framgångsrika, och steg för steg vuxit sig stora och starka.

(Det kan i själva verket beskrivas som fotbollens egen variant av den populärt omöjliga frågeställningen av vad som kom först av hönan eller ägget; vad var det egentligen som kom först av kvalitet eller resurser?)

Jag har svårt att se problemen med det där. Så länge alla klubbar i grund och botten spelar utifrån samma spelregler är det för mig ett rättvist system. Så länge alla klubbar har möjligheten att till exempel spela sig in i Champions League så finns inget direkt att klaga på. Så länge som seriesystemet är öppet med uppflyttning och nedflyttning så ser jag heller ingen anledning till alltför kritiska synpunkter på principiell grund.

Problemen uppstår kanske snarare när det tvärtom formuleras förbud eller sätts restriktioner på hur klubbar får tjäna sina pengar och dra in sitt kapital, eller hur mycket de får spendera under en viss tid. Det första är i själva verket ingens egentliga ensak så länge det åtminstone är lagligt. Det andra bör vara varje klubbs eget förbannade ansvar. Vad dylika förbud gör är bara att begränsa konkurrens och cementera ojämlikhet.

Det finns förmodligen någon slags social funktion med att fotbollen i alla fall säkerställer att klubbar drivs på ett finansiellt ansvarsfullt sätt. Trots financial fair plays baksidor enligt ovan finns där även positiva motiv och effekter som att klubbarnas ekonomi totalt sett har blivit betydligt bättre än förut. Men samma sak kan rimligtvis uppnås med ett mindre restriktivt grepp som en variant av så kallad ”elitlicens”, som faktiskt efterlevs.

(Med andra ord, för att använda mig av en höjdhoppsliknelse; sätt gärna en viss höjd för ribban som en hoppare måste passera, men försök inte för den sakens skull bestämma hur hopparen faktiskt får hoppa.)

Förbud motverkar i själva verket oftast sina egna syften, allra minst skapar de alltid utrymme för misstro, för missbruk och för godtycke. Förbud kommer alltid, och ofta med all rätt, kunna misstänkas för att tjäna vissas syften på bekostnad av andra. Vad värre är så leder förbud nästan alltid till att begränsa utveckling, förnyelse, konkurrens och därför på sikt kvalitet. Förbud ska därför bara användas när det är helt och hållet nödvändigt.

Vi har så klart ett alldeles utmärkt exempel i Man City. Nu hotar alltså UEFA med att utesluta Man City ur nästa säsongs Champions League på grund av att de ska ha vilselett UEFA i frågan om financial fair play. Om det vore så att UEFA var mot att klubbar ägdes av korrupta nationalstater så skulle de så klart bara utfärda ett förbud mot det, vilket vore i högsta grad moraliskt försvarbart. Men det har de ju alltså inte gjort.

Den enda rimliga slutsatsen vi kan dra av det är att UEFA tycker det är alldeles okej att Man City ägs av Abu Dhabi och att PSG ägs av Qatar, för att nu ta aktuella exempel, och även det är väl en uppfattning som går att ha viss förståelse för. Och om de nu tycker det så kan de väl lika gärna ta och strunta i hur mycket pengar dessa ägare faktiskt plöjer ned i sina respektive klubbar. För det känns verkligen inte som den stora grejen.

Även om det kanske just i dessa båda fall blir betydligt lättare att svara på den där frågan av vad som egentligen kom först av kvaliteten eller resurserna. Men åtminstone gör det fotbollen bättre, i alla fall i England och i Europa. Frankrike är väl kanske mer tveksamt för tillfället, de har ju inte riktigt klubbarna i övrigt att verkligen kunna matcha PSG, men det känns som ett franskt problem.

Det vill säga inte ett problem jag bryr mig så mycket om.

Publicerad 2019-01-11 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons