Dessa dagar är scenen på London Stadium en helt annan. Det är inte ens ett år sedan, i själva verket bara åtta-nio månader, som missnöje och vrede regelbundet tog sig uttryck på West Hams hemmamatcher. Supportrarna protesterade mot hur West Ham drevs som klubb, ägare och styrelseledamöter fick lämna sina platser, och fans invaderade planen för att markera sin ilska under en match mot Burnley.
Nu är scenen desto mer positiv. West Ham gick in i julfotbollen med fyra vinster i ryggen, för första gången på fem år. På julfotbollens fyra matcher fick West Ham med sig fyra poäng, vilket möjligen inte var ett riktigt så bra poängfacit de flesta hade hoppats på, men West Ham ligger fortfarande på tionde plats, med en uppåtpekande trend, och bra placerade för att kunna utmana om sjundeplatsen och en europeisk cupplats.
Det följer på en sommar under vilken West Hams ägare och styrelse till sist verkar ha fått tummen ur rumpan. Först anställdes Manuel Pellegrini som manager, en uppenbart ambitiös anställning. Därefter anställdes även Mario Husillos som director of football, förmodligen på inrådan av Pellegrini som jobbat ihop med Husillos förut. Idén var helt säkert att få någon ordning på West Hams tidigare så spretiga värvningspolitik.
Resultaten har inte låtit vänta på sig. Dessa dagar jämför nog de flesta av West Hams supportrar med den så framgångsrika sista säsongen på Boleyn Ground, när framför allt Dimitri Payet drev West Ham framåt 2015-16. Flytten till London Stadium var insåld som början på en ny era för West Ham, som skulle bygga vidare på framgången. Verkligheten blev en helt annan, betydligt lägre poäng och nedflyttningsstrider.
West Hams tredje säsong på London Stadium, och West Hams första säsong med Manuel Pellegrini som manager, har sett West Ham närma sig rätt nivå igen. Efter 21 omgångar under succésäsongen 2015-16 hade West Ham tagit 35 poäng. De två därpå följande säsongerna har West Ham efter 21 omgångar tagit 23 respektive 21 poäng, en markant sänkning. Den här säsongen har West Ham 28 poäng efter 21 omgångar.
Inte på nivå med 2015-16 så klart, men ändå en rejäl förbättring. Då vi dessutom talar om två fundamentalt olika säsonger, inte minst är nivån och bredden på toppen av ligan klart tuffare nu, så är nog dagens 28 poäng betydligt närmare den säsongens 35 poäng än vad sju poäng antyder. Det är första säsongen på London Stadium då West Ham kan känna att löftena med flytten till London Stadium faktiskt börjar infrias.
Ärligt talat var det väl knappast så den här säsongen började. Fyra raka förluster i början av säsongen fick alarmsignalerna att tjuta. Det var West Hams sämsta säsongsinledning på väldigt länge och många började nog ana det värsta. Laget såg minst lika vilse ut som det många gånger gjorde förra säsongen. Men det var ett övergående fenomen, West Hams säsong skulle hitta upp på spåren igen.
Någonstans var det alltid troligt att det skulle ta tid för West Hams spel och taktik att sätta sig. Många nya spelare värvades under sommaren, utöver att ännu ett managerbyte genomförts. Dessa spelare behövde tid att vänja sig både vid varandra och vid Premier League som helhet. Men efter 21 omgångar är det tydligt att arbetet har burit frukt, och West Ham har alltmer börjat kännas som ett väl definierat fotbollslag.
En viktig skillnad är för övrigt att värvningarna den här säsongen har lyckats betydligt bättre än vad West Hams värvningar normalt sett brukar göra. Felipe Anderson sågs som en dyr chansning, men måste rimligtvis räknas in bland säsongens hittills bästa värvningar i Premier League. Issa Diop och Fabien Balbuena, samt Lukasz Fabianski i målet, har gett West Ham en helt ny stabilitet och soliditet i försvarsspelet.
Lägg till det att Andriy Yarmolenko såg väldigt imponerande ut för West Ham innan han drog på sig en långtidsskada. Naturligtvis är det svårt att se det som en tillfällighet att West Hams värvningar plötsligt blev mer lyckade med en director of football i samklang med en manager, snarare än det halvblinda hagelbösseskytte som har varit West Hams värvningspolitik under flertalet år dessförinnan.
Ändå är det kanske effekten på West Hams befintliga spelare som imponerar mest med West Ham den här säsongen och som kanske utgör det främsta skälet bakom West Hams uppsving. Robert Snodgrass, Javier Hernandez och Michail Antonio är samtliga spelare som har gjort positiva avtryck på West Hams säsong så här långt. Skickliga spelare som börjar frodas i ett tydligt och stabilt spelsystem.
Den ojämnhet som West Ham har visat upp under säsongen blir därmed lättare att förstå och förlåta för West Hams supportrar. Känslan är ändå att utvecklingen går åt rätt håll och att laget faktiskt blir bättre med tiden. Med de stora förändringar laget har gått igenom, och halvvägs in på Manuel Pellegrinis första säsong, så är viss ojämnhet att vänta. En vinst mot Man Utd kan alltså följas upp av en förlust mot Brighton.
Vilket rimligtvis måste betyda att oavgjort mot Brighton mycket väl kan följas upp av en vinst mot Arsenal. Det är dagens motståndare på London Stadium, ett Londonderby som definitivt känns rätt smaskigt för båda lagen. Arsenal jagandes en Champions League-plats; West Ham jagandes en europeisk cupplats. En match som på förhand känns väldigt oviss och som att den kan sluta precis hur som helst.
Den rimliga kalkylen West Ham utgår från är att en sjundeplats i ligan ger en europeisk cupplats. En kalkyl som kommer stämma om inte Burton Albion gör något i stort sett omöjligt i Ligacupen, eller något händer i FA-cupen som bara har hänt två gånger de senaste 23 åren. Slutsatsen känns rätt enkel, om West Ham lyckas sluta sjua i Premier League, det vill säga blir best of the rest, så spelar West Ham i Europa nästa säsong.
Leicester är klubben som framför allt måste jagas ikapp för att denna målsättning ska kunna bli verklighet, tre poäng före West Ham i tabellen. Det är tre poäng som West Ham kan tjäna ihop genom att vinna mot Arsenal idag. Det är inte tre poäng som West Ham rimligtvis kan budgetera med inför säsongen eller inför matchen, men det är tre poäng som West Ham är fullt kapabla att ta.
Och för kanske första gången sedan West Ham flyttade till London Stadium så känns faktiskt London Stadium som en tillgång för West Ham. En rätt stor skillnad med förra säsongen, då London Stadium snarare var en belastning. Vilket möjligen visar något som flera påpekade redan då, nämligen att resultaten är kung. Förra säsongen kände inte West Hams supportrar att de med flytten till London Stadium ”fått vad de betalat för”.
Den här säsongen har West Ham däremot börjat få valuta för pengarna. Deras lön för mödan kan mycket väl bli europeiskt cupspel nästa säsong.