Arsenal möter Chelsea på Emirates. En stormatch, ett Londonderby, och en match mellan två direkta konkurrenter om vad man i nuläget får förmoda är den fjärde, återstående och sista Champions League-platsen sedan Liverpool, Man City och Tottenham har fördelat de tre första platserna mellan sig. Sex poäng skiljer Chelsea från Arsenal, liksom från Man Utd strax bakom.
Arsenal och Chelsea, två klubbar präglade av både skillnader och likheter. Den stora likheten den här säsongen är att båda klubbarna jobbar under nya managers och håller på att implementera en övergång till en ny spelidé och fotbollsfilosofi, något som präglas av såväl framsteg som bakslag längs vägen. Föga förvånande, men desto mer förståeligt, har båda lagen haft svårt att hänga med lagen ovanför dem i tabellen.
En möjligen något märklig skillnad är att Arsenal och Chelsea däremot har klickat på helt olika sätt. Arsenal har varit tämligen effektiva offensivt men däremot väldigt sårbara i försvarsspelet. Chelsea å sin sida har försvarat sig hyfsat bra men framför allt under den senare delen av säsongen haft förtvivlat svårt med målskyttet. Vilket förvisso speglar den relativa styrkan i respektive lagdelar, och de spelartrupper som faktiskt ärvdes.
En mer fundamental skillnad består i hur olika Arsenal och Chelsea har tagit sig an sina respektive managerbyten. Arsenal byggde först en organisation, det vill säga skapade en bild över hur de ville att deras klubb faktiskt skulle fungera, och anställde därefter en manager som passade in i den bilden. Chelsea anställde en manager, rättare sagt sin ideolog, men organisationen runt denne verkar helt och hållet oförändrad.
Chelsea har egentligen under hela Roman Abramovichs era präglats av oenighet eller bristande kommunikation mellan klubbledning och lagledning om vilka spelare som ska värvas och varför. Det var vad som låg bakom att relationen till José Mourinho surnade både den första och andra gången. Det var vad som fick även Antonio Cone att härskna till. Det verkar fortfarande vara fallet med Maurizio Sarri.
Jämförelsen känns mest uppenbar i nuläget med Man City och med Liverpool, två klubbar som även de anställt sina respektive ideologer. Nu är det kanske inte helt självklart vad som sägs och görs internt i klubbarna, men deras planering och agerande på marknaden framstår i betydligt större harmoni och i samklang mellan klubbledning och lagledning. Där uppstår sällan eller aldrig några fnurror på tråden.
Allt ligger rimligtvis i kommunikationen mellan klubbledning och lagledning, men även i att klubbarna faktiskt ser ett samband mellan klubbens organisation, de beslut som fattas av denna organisation och den manager de anställer. Något sådant samband är inte helt lätt att hitta med Chelsea. De anställer sin ideolog i Maurizio Sarri men verkar därefter förvänta sig att han ska anpassa sig efter organisationen, snarare än tvärtom.
Vad som sägs och görs på transfermarknaden i Chelsea är en rätt bra indikation på hur dessa problem tar sig uttryck. Det blir gång på gång uppenbart att Chelseas klubbledning och Maurizio Sarri ser olika på flera saker, samt att det verkar ske förvånansvärt lite samordning mellan klubbens vänstra och högra arm. Det är ett mönster av interna samtal som istället sköts via media, återigen ett mönster vi sett under många år.
Januarifönstret bär på några alldeles utmärkta exempel på denna bristande samordning i Chelsea.
Cesc Fabregas har lämnat Chelsea. Det blev uppenbart att hans speltid i Chelsea inte skulle vara omfattande under Maurizio Sarri. Han förhandlar och skriver på ett kontrakt med Monaco, tar farväl av klubbens supportrar i samband med FA-cupmatchen mot Nottingham Forest, och klubbledningen verkar helt okej med det hela. Men plötsligt blockas transfern då Sarri kommer på att han behöver en ersättare till Fabregas.
Chelsea brottas med rejäla anfallarproblem, med en bänkad Olivier Giroud och en Alvaro Morata som av flera skäl verkar ha väldigt svårt att lyckas i Chelsea. Maurizio Sarri vill helt tydligt att Chelsea ska värva Gonzola Higuain samtidigt som Chelseas klubbledning verkar vara mer inne på Callum Wilson, både för ungefär samma peng. Vilket känns som två parter som pratar helt olika språk.
Callum Hudson-Odoi är en av Chelseas unga framstående talanger, som spås en lysande framtid. Så lysande att Bayern München rycker rejält i honom med höga bud. Hudson-Odoi själv är positiv till flytten då han ser större möjligheter till speltid i Bayern München. Chelseas klubbledning är högst ovilliga att sälja, förståeligt av flera skäl, vilket tvingat fram skakiga försäkringar från Maurizio Sarri att han absolut vill ha Hudson-Odoi kvar.
Chelsea värvar samtidigt Christian Pulisic från Dortmund för £60m, vilket naturligtvis kan ses som både ironiskt och en aning motsägelsefullt givet deras hållning till Callum Hudson-Odoi. Bra spelare naturligtvis, men heller inte en spelare som väckte något större gensvar hos Maurizio Sarri, som mest gav ett intryck av att inte ha varit särskilt inblandad i den värvningen. Inget rungande bifall för en av de mest högprofilerade talangerna.
Det finns två sätt för Chelsea att förhålla sig till Maurizio Sarri, och det gäller att hitta en bra balans mellan de båda. För det första är det tydligt hur Sarri gärna vill befolka Chelsea med sina spelare, det vill säga spelare han har haft förut i Napoli. Fullt förståeligt, och han agerar på så vis som många managers agerar, men det ligger kanske heller inte i Chelseas långsiktiga intresse att värva spelare som börjar komma till åren, likt Gonzalo Higuain.
För det andra är det också uppenbart att Maurizio Sarri ska få genomslag för sin ideologi och sin spelidé så förutsätter det att spelare värvas som passar in i hans system, har rätt kvaliteter att förstå sin uppgift på planen och rätt personlighet att genomföra den över en hel säsong. Det handlar alltså inte bara om att värva bra spelare, utan rätt spelare; och det bygger på att spelare värvas i nära dialog och enighet med Sarri.
Rimligtvis vill Chelsea att Maurizo Sarri ska få utrymme för sin ideologi och utveckla laget på samma sätt som vi har sett med Man City, Tottenham och Liverpool. Anställningen av Sarri var ett mer långsiktigt initiativ än vad vi har sett förut, och speglade en förändring i Chelseas sätt att tänka kring sin manager. Det ligger i min mening inte mycket i dessa nu framförda teorier om att Sarri automatiskt får sparken om Chelsea inte slutar fyra.
Den frågan är inte i spel nu, utan bygger mest på föreställningen att Chelsea ska agera så som de alltid har agerat förut. Ett inte alltid bombsäkert antagande. Men om Chelsea ska förvänta sig framgång med Maurizio Sarri förutsätter det att de inte enbart förändrar sitt sätt att tänka gällande hur de anställer och sparkar sina managers, utan också sitt sätt att arbeta och sin organisation runt denna manager.
Men i den frågan verkar Chelsea just nu lida av störningar på grund av tekniska problem.