Huddersfield (h), Newcastle (b) och Wolves (h). Var och en matcher Liverpool naturligtvis ska vinna, till och med den på pappret tuffaste matchen, bortamatchen mot Newcastle, är en match med Newcastle säkra från nedflyttning och med Rafa Benitez rimligtvis väldigt väl inställd till Liverpool. En omständighet som gör det där trötta narrativet att alla vill att Liverpool ska förlora mer eller mindre komatost.
Men för att ta sig till den sista sviten om tre matcher måste Liverpool först passera ännu ett hinder, kvällens bortamatch mot Cardiff. På pappret en match som hade kunnat vara lika lätt den, mot ett i praktiken redan nedflyttat Cardiff, men som inte minst på grund av Brightons pågående sammanbrott riskerar bli en väldigt tuff bortamatch mot ett Cardiff som två poäng upp till nedflyttningsstrecket kämpar för sitt liv att undvika nedflyttning.
Ännu ett bevis för hur allting i världen konspirerar mot Liverpool. Naturligtvis. Nåja, det är klart att man kan tycka att det är något oturligt på sätt och vis, men å andra sidan har väl Liverpool även haft sin beskärda del av den goda turen under säsongen, och Cardiff är en match de ska kunna vinna oavsett förutsättningar, om de vill göra anspråk på att vinna en ligatitel, inte minst just denna ligatitel.
Men visst är det en match som visar på ytligheten i att analysera spelscheman, i synnerhet lång tid i förväg. Detta hade varit en helt annan match för Liverpool om den exempelvis hade spelats i januari eller februari. Nu är det en helt annan match, med ett Cardiff som spelar med en helt annan desperation och intensitet, fullt medvetna om det slutliga läget i nedflyttningsstriden. Men sådant är slumpelementet i ligaspelet.
På pappret är det självfallet en match av just den karaktär som Liverpool traditionellt sett har avskytt. En motståndare som kommer att försvara sig väldigt lågt, som kommer ha alla spelare bakom boll, inte vara särskilt ambitiösa med att röra sig framåt i planen, och som kommer satsa hundra procent på fasta situationer. Om det var just sådant motstånd som till sist tog livet av Liverpools titeldrömmar vore det kanske på sitt sätt typiskt.
Helt svårt är det ju inte heller att tänka sig att Neil Warnock mycket gärna skulle vilja vara den som dödade dessa drömmar för Liverpool. Han har visat rätt stort agg mot Liverpool, något som sträcker sig tillbaka till mitten av 2000-talet med Sheffield United då han var upprörd på hur andra klubbar agerade i sina laguttagningar på ett sätt som påverkade den säsongens nedflyttningsstrid, och Liverpool var en av syndarna.
Sheffield United åkte till sist ur den säsongen, och Neil Warnock alltså med dem, och han har i själva verket aldrig lyckats genomföra en enda säsong i Premier League utan att få sparken först eller bli nedflyttad. Onekligen något som lär gnaga på hans självkänsla. Om han skulle lyckas hålla Cardiff kvar i Premier League, och i farten lyckas snuva Liverpool på en ligatitel, skulle det helt säkert göra honom lycklig.
Varför man nu skulle vilja se Neil Warnock lycklig. Han är knappast någon av de mest sympatiska personligheterna i Premier League. Ett lysande exempel på en manager som aldrig riktigt gått med på den här grundläggande principen om att behandla andra så som man själv vill bli behandlad. Därtill en av få managers som förmodligen trumfar till och med Jürgen Klopp i fråga om tramsig kritik av och påhopp på domare.
Cardiff är knappast heller klubben som väcker allra mest sympati. Dels har de en ägare som passar in på mer eller mindre varenda elak karikatyr av utländska ägare som till och med den värsta tabloidredaktion hade kunnat komma på. Dels spelar de en fotboll som knappast inspirerar, utan mer känns som en fotboll som hör ett svunnet årtionde till, även om den fortfarande har sina förespråkare.
Sådan manager, sådan fotboll, kan tyckas. För Neil Warnock verkar sitta på idéer som även de hör svunna årtionden till. Så när han ger sig ut i en rant om Brexit och om hur Storbritannien minsann klarar sig mycket bättre utanför EU, samtidigt som han är anställd i en klubb som är malaysiskt ägd, vars spelartrupp till över hälften består av utländska spelare, samtidigt som han är i Frankrike för att värva spelare, så vill man mest kräkas.
Värre blir det förmodligen när det kommer till Emiliano Sala, spelaren som värvats av Cardiff från Nantes i januari men som så tragiskt omkom i en flygolycka. Cardiff hade inga större problem att spela på känslosträngarna gällande spelarens tragedi, men man behövde inte vara överdrivet cynisk för att nästan omedelbart tänka att Cardiff skulle försöka slingra sig ur att betala transfersumman för spelaren. Mycket riktigt…
Mest osympatiskt, åtminstone utifrån en rent fotbollsmässig synpunkt, med Cardiff som klubb är däremot att det är ännu en sådan här klubb där det är omöjligt att se vad den egentligen vill utöver möjligen att hålla sig kvar i Premier League. Utöver det verkar det finnas varken ambitioner eller idéer. Engelsk fotboll är alldeles för befolkad av klubbar med negativa filosofier, som försöker undvika istället för att uppnå något.
Egentligen är det kanske inte klubben i sig som är problemet, utan den kultur och ambition som fostras av dess ägare och ledning. Avsaknaden av ambition och idéer har med andra ord mer med Vincent Tan och Neil Warnock att göra. Men så länge dessa är ägare respektive manager går det inte riktigt göra någon åtskillnad mellan dem och klubben. De är i allt väsentligt klubben.
Man kan hävda att Cardiff på så vis är antitesen till Swansea när de först gick upp i Premier League, en klubb med en tydlig idé, en uttalad ambition, som inte bara tog sig till Premier League utan etablerade sig där, och vann en cuptitel under tiden. Självfallet går det att peka på hur det till sist gick för Swansea, var de befinner sig nu, men deras resa i Premier League är betydligt mer minnesvärd än vad Cardiffs någonsin kommer bli.
Och nästa säsong spelar de förmodligen ändå i samma serie. Om nu inte Cardiff lyckas slå två flugor i en och samma smäll ikväll, vinna eller ta poäng mot Liverpool, klamra sig kvar i nedflyttningsstriden och samtidigt knocka Liverpools titeldrömmar. En win-win kort sagt. Men hur ogärna än vissa vill att Liverpool ska vinna ligan, och så många tror jag väl inte de faktiskt är, är det svårt att tänka sig att så värst många hoppas på Cardiff ikväll.
Cardiff är lite som den där jobbiga grannen man aldrig riktigt blir av med.