Offerkoftan är ju på modet dessa dagar. Vi har de senaste månaderna sett kanske framför alla andra Liverpool och Man City iträda sig detta plagg, av antingen ena anledningen eller den andra, oftast görandes med att andra inte vill att just de ska vinna ligan bevars, som om det spelade någon som helst roll vad andra vill, tycker och tänker. Men det är inte längre bara viktigt att vinna, alla ska vara glada för det också.
Normalt sett är jag inte förtjust i offerkoftan. Den kliar något alldeles förbaskat, och den är ju inte precis särskilt snygg heller. Men även jag har ju ett barnsligt behov av att passa in på skolgården, så på precis samma sätt som en gång i tiden med hockeyfrillan och kinasandalerna, Beverly Hills, grungen och de dubbla lagren skjortor, så får jag väl så lov att dra på mig den där satans koftan jag med.
UEFA har så klart sina helt egna problem. De har till synes ställt sig bakom ett förslag från European Club Association (ECA) om att i praktiken stänga Champions League, göra om den till något slags bastardiserat ligasystem med marginell upp- och nedflyttning. Ett förslag som milt uttryckt hela världen verkar tycka är riktigt korkat och som verkar helt och hållet dött i vattnet.
Men det förhindrar dem inte från att ha försatt sig själva i en mängd konfliktzoner med engelsk fotboll för närvarande. Nu larvar jag mig kanske lite, några av problemen är helt enkelt generella konflikter och problem, och egentligen inte specifikt riktade mot engelsk fotboll, men sammanträffandet att det råkar vara så många problem vid ett och samma tillfälle gör att jag inte kan motstå att göra paj av det.
UEFA vs Man City
Förmodligen den främsta och mest sprängstoffade konflikten just nu. Utgångspunkten är inte särskilt svår, Man City har avslöjats med att nog ha dribblat lite med sanningen om vad som var sponsorintäkter och ägarbidrag i tidigare financial fair play-granskning vilket så klart är ajabaja. Detta har gjort att utredningen öppnats upp igen, och UEFA:s egna organ har skickat fallet vidare och förordar att Man City avstängs från Champions League.
Man City bestrider anklagelserna och ger alla intryck av att vilja sätta hårt emot hårt i den här frågan. Huruvida de egentligen har något att försvara sig med rent substantiellt är något osäkert, hittills verkar deras strategi mest gå ut på att fokusera på processfrågor, teknikaliteter och på att försöka få avsändaren att framstå som partisk mot dem; med andra ord ett försvar som taget ur Trumps och altrights playbook.
Lite blir det så klart som med mördaren som inte försvarar sig med att han skulle vara oskyldig utan med att ingen kan bevisa att han har gjort det. Det är ett försvar som nog kan visa sig framgångsrikt i rätten, om han har rätt, men som knappast övertygar någon om dennes oskuld. De flesta förstår nog att Man City har lirat vänster med regelverket, enda frågan är kanske hur mycket UEFA på den tiden (!) visste om det och spelade med.
Nu tycker inte jag, som jag har sagt mängder med gånger, att UEFA ska ha några som helst synpunkter på hur klubbar drar in sina intäkter, så länge det inte handlar om olaglig verksamhet, men där finns andra instanser som håller koll på sådant. Så att stänga av Man City från Champions League därför vore idioti. Samtidigt är det också ett etablerat regelverk som Man City har accepterat och gått med på att följa.
För UEFA står självfallet trovärdigheten i hela detta regelverk på spel. Om de har kommit fram till att Man City inte bara har brutit mot regelverket utan dessutom vilselett dem om saken så måste de helt enkelt statuera exempel, alternativt i praktiken avskaffa regelverket i dess nuvarande form. Och mot klubbar som Man City, ägda av nationalstater, statuerar man så klart inte något exempel med böter.
Fallet kokar nu ned till två punkter. Hur vattentätt rent juridiskt är faktiskt UEFA:s case mot Man City? Samt hur ser egentligen tidsperspektivet på fallet ut, kommer det avgöras redan inför nästa säsong, eller till säsongen därefter?
UEFA vs Arsenal och Chelsea
Man kan säga att UEFA positionerade sig själva som präktiga byråkrathäckar när de först skulle försvara valet av Baku som arrangör och arena för Europa League-finalen, sedan det kommit fram både synpunkter på antalet biljetter som gjordes tillgängliga, samt på allehanda visumproblem. Baku hade inte möjligheten eller infrastrukturen att hantera större folkmassor, så allt var egentligen bara för klubbarnas bästa!
Vem var det då som valde Baku som arrangör och arena, det vill säga som valde en Europa League-värd som rent tekniskt inte hade kapacitet eller infrastruktur att hantera en final mellan två stora klubbar som Arsenal och Chelsea? Jo, men UEFA naturligtvis, som uppenbarligen inte kunde föreställa sig att Arsenal och Chelsea skulle mötas i final, utan kanske mer hade gissat på BK Kenty mot Bayer Uerdingen.
För Arsenal tar det för övrigt inte stopp där. En av deras spelare, Henrikh Mkhitaryan, råkar nämligen vara armenier, och UEFA eller för den delen arrangören klarar tydligen inte av att garantera dennes säkerhet om han beger sig till Azerbadzjan. UEFA, som för övrigt gör stor sak PR-mässigt om sitt sociala och politiska ansvar, har alltså utsett att arrangera en europeisk cupfinal ett land som inte accepterar vissa nationaliteter.
Inte precis det bästa sättet att marknadsföra sig själva eller Europa League på. Vad som borde vara en av säsongens absoluta höjdpunkter håller på att bli travesti. Och ett trist läge för Arsenal och Chelsea som även om det ”bara” är Europa League-final ändå borde kunna förbereda sig i glädje. Visst är det viktigt att alla länder ska ha möjlighet att arrangera finaler, men vissa grundläggande krav måste ändå uppfyllas.
UEFA vs England
UEFA har gjort stor sak av sin nya turnering Nations League. Och på det stora hela har det väl varit ett riktigt lyckat projekt, något som definitivt har varit en förhöjning från de där träningslandskamperna, som har gett alla länder större ytor för matcher mot mer jämbördigt motstånd, och en turnering som i mina ögon på sikt borde kunna ersätta vad vi nu känner till som EM.
England, Holland, Schweiz och Portugal har nu tagit sig till slutspel i Nations Leagues A-division, finalspelet så att säga med först semifinaler och därefter final, där vinnaren alltså kan säga att de har vunnit Nations League. Teoretiskt en rätt stor pryl. Då kan man så klart fråga sig hur UEFA egentligen tänker när den första semifinalen alltså ska spelas redan den 6 juni, det vill säga fem (!) dagar efter Champions League-finalen.
Nu var det inte möjligt att veta att det skulle drabba England i den utsträckning som blivit fallet, men någon skulle det ju ofrånkomligen alltid drabba, men Englands förutsättningar att förbereda sig för det där Nations League-slutspelet, med både Tottenham och Liverpool i Champions League-finalen, och endast tre dagar tidigare dessutom Arsenal och Chelsea i Europa League-finalen, får anses som begränsade och suboptimala.
Det finns för närvarande många skäl för engelsk fotboll att känna sig en smula sura på UEFA.