Det var ingen bra Champions League-final. Men Champions League-finaler är sällan särskilt bra fotbollsmatcher. Champions League-finaler mellan klubbar från samma land är ännu mer sällan bra fotbollsmatcher. Och Champions League-finaler mellan klubbar från samma land som inte har spelat någon fotboll på flera veckor blir i stort sett aldrig bra fotbollsmatcher.
Liverpool bryr sig naturligtvis inte om den saken. Det må vara ingen final att skriva hem till familjen om men de står där som vinnare, mästare av Europa, lyftandes Champions League-bucklan som ett bra bevis på den strålande säsong de gjort, en revansch för förra säsongens nesa då de kanske borde ha vunnit, och en bekräftelse på deras återkomst som en engelsk och europeisk supermakt under Jürgen Klopp.
They’ve won it six times!
Tottenham bryr sig kanske desto mer. Att förlora är så klart alltid surt, men särskilt surt är det när man inte gör sig själva rättvisa, när man lämnar matchen med en känsla av outrättat ärende, ”om bara…” Tottenham spelade inte bra, ändå var de spelmässigt förmodligen bättre än Liverpool, även om det självfallet också är en effekt av att Liverpool har ledningen. Viktiga spelare klev inte riktigt fram, spetsen saknades.
Ändå ska det vara riktigt småaktiga själar som förminskar deras insats och bedrift den här säsongen. De har gjort en lysande resa och slagit ut Inter, Dortmund, Man City och Ajax längs vägen. De har gjort det under tuffast möjliga förutsättningar med avstängningar, skador och en tunn och sliten spelartrupp. Någon tillfällighet att de var i finalen är det inte, vilket de också visade i finalen.
Men det är en final som kommer att gnaga Tottenham!
Man kan säga att det var en typisk final för Liverpool i meningen att flera saker som varit återkommande teman för dem under säsongen visade sig även den här kvällen. Framför allt har Liverpool den här säsongen visat upp förmågan att ”lyckas vinna” även när spelet alls inte stämmer, och hålla tätt bakåt när spelet framåt inte flyter. Vilket den här matchen sannerligen var ett monument över.
Kanske är det inte den allra mest charmiga och underhållande egenskapen, men det är en väldigt viktig egenskap för ett mästarlag. Kort sagt är det nog en egenskap som alla mästarlag har, som alla mästarlag måste ha. Annars blir de inte mästarlag.
Och så Sadio Mané! Denna härliga lirare. Förra säsongen pratade alla om Mohamed Salah, av fullt förståeliga skäl, och även den här gången var det Mohamed Salah som satte straffen som i praktiken vann Liverpool matchen. Men det var Sadio Mané som ordnade den straffen, och då menar jag att han verkligen ordnade den, för det var ingen tillfällighet, det var smart och det var snabbtänkt.
Först och främst, straffen var korrekt och rätt självklar. Bollen tar uppenbart på armen, annars går inte bollen rakt ner i marken på det sättet den gör. Moussa Sissoko har armen i ett definitivt onaturligt läge rakt ut från kroppen. Enligt regelboken är detta fullt nog för att straffen ska anses självklar. Domaren uppfattar situationen helt korrekt från början, och VAR bekräftar honom i denna bedömning.
Visst gör Moussa Sissoko en klantighet. Han ska självfallet inte ha armen utsträckt på det sättet, han kan inte stå och dirigera trafik mitt i eget straffområde. Möjligen är han precis som vi som tittar på matchen inne på tanken att så tidigt döms ändå inga straffar. Men att uppfatta detta visar på Sadio Manés smarthet och snabbtänkthet. Den snabba tanken vinner Liverpool matchen och Champions League!
Möjligen är det inte en avgörande insats i en Champions League-final lika snygg och spektakulär som exempelvis Zinedine Zidanes volley 2002, som Solskjaers tå upp i taket 1999, som Arjen Robbens avgörande 2013, men lik förbaskat är den precis lika avgörande som dessa. Sedan kan det diskuteras moral och sportslighet över det hela till dagarnas ände, regelverket är vad det är, och ingen tvingar Sissoko att ha armen där.
Liverpool fick vinna Champions League efter en strålande säsong. Jürgen Klopp fick vinna Champions League efter att under flera säsonger ha lyft Liverpool upp där de hör hemma. Sadio Mané, som kanske har varit Liverpools konsekvent bästa och viktigaste spelare under dessa säsonger, var den som fick avgöra för Liverpool. Kanske var det inte den bästa Champions League-finalen någonsin.
Men den saknade inte därför sin skönhet!