När Liverpool ikväll ska sparka igång Premier League-säsongen mot Norwich är det lätt att tänka att det är två klubbar och två lag som inte alls har mycket gemensamt. Att det är den förväntade toppen av tabellen mot den förväntade botten av tabellen. Laget som förra säsongen vann Champions League mot laget som förra säsongen vann EFL Championship. Skillnaderna skulle knappast kunna vara större.
Men Liverpool och Norwich har ändå något gemensamt, kanske till och med något oväntat gemensamt. Om vi lägger ihop både Liverpools och Norwichs totala utlägg på transfermarknaden den här sommaren har de ändå tillsammans bara spenderat hälften så mycket som Crystal Palace, den klubb som spenderat nästnäst minst i sommar. Liverpool och Norwich är alltså de två klubbar som spenderat allra minst, nästan ingenting.
Visst, de gör det självfallet utifrån fullständigt annorlunda utgångspunkter. Liverpool spenderar ingenting efter en säsong då de vann Champions League och slutade ligan på 97 poäng, en poäng efter Man City, och efter att ha spenderat hundratals miljoner på nya spelare de senaste åren. Norwich spenderar ingenting efter att knappt ha spenderat någonting de senaste åren heller, och som nykomlingar i Premier League.
Både Liverpool och Norwich, både Jürgen Klopp och Daniel Farke, väljer istället att lägga sitt fokus på coaching och utveckling. En minst lika viktig aspekt av ett lags kvalitet och konkurrenskraft som någon annan, men en aspekt som tenderar glömmas bort helt under ett transferfönster när allting uttrycks i kronor och ören, när att vara bäst bara handlar om att köpa mest, utveckling enbart en funktion av investering.
Det är på sätt och vis svårt att klandra dem. Liverpool har å sin sida ett väldigt starkt lag till att börja med och det är inte självklart ens hur det laget faktiskt skulle förstärkas, än mindre hur det skulle ske utan att tvingas till överpriser. Norwich har hyfsat nyligen gått igenom ett ekonomiskt stålbad efter tidigare Premier League-äventyr, och vet så klart att risken är överhängande att de snart är tillbaka i Football League igen.
Ändå sätter det dem i ett besvärligt läge gentemot sina konkurrenter. Liverpool går in i säsongen med samma lag samtidigt som nästan alla deras konkurrenter har investerat över £100m den här sommaren – £135m (Man City), £102m (Tottenham), £138m (Arsenal) och £148m (Man Utd). Bara Chelsea, som begränsats av sin transfer ban, har värvat mindre än så men ändå investerat 10x mer än Liverpool.
Norwich gör sin första säsong i Premier League under Daniel Farke efter att ha investerat ganska exakt £1m i spelartruppen. Ett antal lån och fria transfers har även hämtats in. De två andra lagen som flyttats upp har jämförelsevis spenderat £145m (Aston Villa) samt £43m (Sheffield United), samtidigt som Sheffield United har knäckt sitt transferrekord fyra gånger den här sommaren. Bara Crystal Palace har investerat 10x mer än Norwich.
Detta behöver inte innebära någon konkret nackdel vare sig för Liverpool eller för Norwich, vars framgångar inte huvudsakligen är en funktion av att de har köpt mest och värvat flest, utan av långsiktigt arbete, coaching och kompetens, samt en tydlig strategi och spelidé. I den utsträckning att köpa nya spelare vore ett avsteg från denna strategi gör båda klubbarna kanske rätt som hellre väljer att avstå.
Men det kommer också sätta press både på Liverpool och på Norwich. För om den här säsongen börjar gå inte som de har tänkt sig eller som de hoppats på, om säsongen är på väg att bli ett misslyckande, vad nu det mer konkret betyder, så kommer självfallet det faktum att de varit så ”passiva” den här sommaren, och inte investerat i sin spelartrupp, att obönhörligen vändas mot dem, och bli en kritik som riktas mot dem.
Vi vet exempelvis hur det blev för Tottenham förra säsongen. De gick in i den säsongen utan att ha värvat en enda spelare. Och trots att Tottenham i flera avseenden gjorde en klart bättre säsong än vad de flesta gissade på förhand, trots att deras poängtapp och förluster hade många andra förklaringar än enbart brist på spelarköp, så var det likt förbannat ändå där alla hamnade i slutänden.
Jürgen Klopp verkar inte omedveten om saken och framstår kanske som åtminstone en aning stressad över det hela. Naturligtvis handlar det om att sälja in avsaknaden av nya värvningar till en förväntansfull supporterbas, men han återvänder även till den vid det här laget rätt slitna storyn om hur Liverpool inte har råd att värva, hur de inte har samma förutsättningar som Man City med flera, kort sagt storyn om Liverpool som underdog.
Visst är det ett sätt att hantera förväntningar och att mota Olle i grind. Om Liverpool inte vinner ligan kan det beskrivas som det naturliga tillståndet, något som ändå aldrig skulle kunna förväntas och därför heller inte kritiseras. Om Liverpool däremot vinner ligan så kan det framställas som desto mer bragdbetonat. Nåja, än så länge har han i alla fall inte fått för sig att jämställa Liverpool med Villarreal i La Liga.
Ikväll är det däremot inte Liverpool som är underdog, utan ikväll är de i allra högsta grad favoriter. Den självklara underdogen är Norwich som, nya i Premier League, knappast kan ha några större krav på sig att ta några poäng på Anfield. Men ligapremiär är alltid ligapremiär, och Liverpool går självfallet in i den här säsongen precis som de avslutade förra säsongen, med vetskapen att de inte har råd att tappa några onödiga poäng.
Liverpool möter Norwich på Anfield. En match i vilken Liverpool bara kan tappa poäng, och Norwich bara kan vinna poäng. Tveksamt om det kommer få någon betydelse för matchens utfall, men det kan definitivt komma att påverka matchbilden som sådan.