POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
2v

Både Man Utd och Chelsea behöver en bra start på säsongen

Att säga att ligan avgörs redan i den första omgången vore bara löjligt. Vad man däremot kan säga är att vad som den här gången sker redan i den första omgången kan visa sig ha väldigt stor betydelse för resten av säsongen, särskilt när i den första omgången två tänkta och direkta konkurrenter möts i form av Man Utd och Chelsea. Två klubbar som båda två går in till den här säsongen med rätt speciella förutsättningar.

Önsketänkande är ett minst sagt vanligt fenomen inom fotbollen. Det vill säga en benägenhet att hela tiden hoppas på det bästa möjliga utfallet utav en mängd möjliga utfall, att uppvisa mer eller mindre en övertro på vad som kan beskrivas som lagets styrkor men på samma gång göra sig halvt eller helt blind för lagets svagheter, kort sagt blunda och hoppas på det bästa.

Vi ser inte minst en hel del exempel på det den här sommaren, inte minst gällande fyra av de klubbar som kommer till spel idag. Newcastle exempelvis finns ett önsketänkande att på något sätt ska Steve Bruce ändå kunna få ordning på Newcastle, att värvningarna som har gjorts ska lyckas fullt ut, och att ingenting av sommarens bråk och bryderier ska komma tillbaka och spöka för dem under säsongen.

Runt Arsenal existerar en rejäl portion önsketänkande. Inte bara skulle Nicolas Pepe, en på den här nivån oprövad spelare, gå in och på något magiskt sätt göra Arsenals offensiv så bra att alla deras defensiva brister skulle kompenseras för. Nästa önsketänkande är att av alla mittbackar i världen som skulle kunna gå in och få ordning på Arsenals notoriskt skakiga backlinje så är David Luiz den mittbacken.

Även Man Utd tenderar åt önsketänkandet. Att Harry Maguire på något magiskt sätt ska göra en läckande backlinje tätast av dem alla. Men framför allt baseras kanske Man Utds önsketänkande runt idén om fart, att en tydligare spelidé baserad på just fart ska kunna få ordning på Man Utds anfallsspel som har krånglat i minst fem år, samt att i brist på större värvningar så ska ett antal yngre talanger kliva fram och bli de stora spelarna.

Runt Chelsea finns en stor mängd önsketänkande, som får sin energi både från Frank Lampards anställning och av den mycket tydliga satsning på ungdomar som detta nu antas representera, delvis som en följd av deras transfer ban, som man istället försöker vända till något positivt. Rätt typiskt för önsketänkande. Lite beror på vad man har för förväntningar på säsongen, men behovet av omställning ska inte underskattas.

Men Premier League har en tendens att inte lämna något utrymme för önsketänkande. Drömmar och förhoppningar brukar tämligen snabbt krascha in i den betydligt kallare och mer brutala verkligheten. Och man kan minst sagt säga att Arsenal, Man Utd och Chelsea samtliga har blivit påminda om den saken hittills under den första omgången, med Liverpool, Man City och Tottenham samtliga dominerandes sina matcher.

Både Man Utd och Chelsea är två lag som känns väldigt känsliga för humör och momentum, för motvind eller vind i seglen. Få saker ger bättre momentum eller höjer humöret mer än att besegra en direkt konkurrent i en sådan här match, vetskapen att man kan vinna sådana matcher. Få saker kan förstöra momentum eller sänka humöret mer än att istället förlora dem, att behöva undra om man kan vinna dem.

Negativismen runt Man Utd är som mest någon förlust eller två bort. Vi såg redan förra säsongen vilken förlamande effekt den hade både på spelare och supportrar. För Chelsea är det inte riktigt lika akut på det sättet, men om Chelsea ska ta sig till Champions League även den här säsongen kommer de behöva all vind de kan få med sig i sina segel. En dålig start, eller att förlora dessa matcher, och det kan visa sig omöjligt.

Därför är det omöjligt att avfärda kvällens match mellan Man Utd och Chelsea som endast en ligapremiär, och efter detta är det 37 matcher kvar att spela. Rent objektivt kan man alltid hävda att det är sant, men kvällens match betyder mer än så, inte minst för Man Utds respektive Chelseas förmåga att klara av dessa 37 matcher. Ingenting kan vinnas ikväll för Man Utd och Chelsea, men desto mer kan förloras.

Pressen är rimligtvis större på Man Utd och på Ole-Gunnar Solskjaer. På kort sikt då de har hemmaplan så klart. På längre sikt eftersom kraven är större på Man Utd, missnöjet mer omfattande. Man Utd har redan missat Champions League den här säsongen och att inte ta sig till Champions League vore därför ett desto större misslyckande, även specifikt för Ole-Gunnar Solskjaer som manager som hittills sagt bra saker men inte mer.

Chelsea och Frank Lampard har märkligt nog inte riktigt samma press på sig. Man anar att de förmodligen skulle kunna missa Champions League utan att det skulle behöva ses som något stort misslyckande för dem. Där finns deras transfer ban som en förklaring och kan Lampard faktiskt få rejäl utväxling på Chelseas alla unga spelare så skulle förmodligen det kunna betraktas som framsteg nog för Chelsea under Lampards första säsong.

Vi har självfallet hört liknande saker från Chelsea förut, bara för Chelsea att ändå visa sin manager dörren efter kort tid. Men till synes har nu Frank Lampard en möjlighet som nog ingen annan manager i Chelsea har haft sedan Roman Abramovich köpte klubben, att faktiskt tänka mer långsiktigt, att våga spela in ungdomar, även om det riskerar innebära att Chelseas prestationer i ligan dalar den här säsongen.

Inte för att så måste bli fallet. Vi har sett exempel förut på klubbar i Premier League som integrerat en större kull ungdomar med bibehållen framgång. De som hävdar att det är omöjligt är de klubbar som inte lyckats eller, kanske värre, inte ens försökt. Gemensamt för de klubbar som har lyckats är att där har funnits en stomme av mer seniora spelare i laget för de yngre att jobba med, samt en stark struktur runt laget att ge dem stöd.

Chelsea har dessa spelare. Chelsea har även strukturen runt laget. Frank Lampard är på många sätt den strukturen, men han är heller inte ensam. Bredvid sig har han Jody Morris som assistent som jobbat tidigare både med Lampard och med de unga spelare som nu förväntas ta en allt större plats i Chelseas a-lag. Bredvid dem finns även andra coacher med erfarenhet från Chelseas olika ungdomslag.

Där finns med andra ord skäl för optimismen för Chelsea. Eller skäl för önsketänkandet om man vill använda ett annat ord. Men där finns även skäl att vara försiktig i sin optimism. Frank Lampard är inte någon erfaren manager, definitivt inte på en så utsatt position som Chelsea i Premier League, och där finns en tendens att övervärdera hans bedrifter med Derby County i Football League förra säsongen.

Frank Lampard hade aldrig blivit Chelseas manager om han inte var Frank Lampard. Lika lite som Ole-Gunnar Solskjaer hade blivit Man Utds manager om han inte var Ole-Gunnar Solskjaer. Deras namn och vad de representerar gav dem jobben, men deras namn kommer inte kunna behålla jobben åt dem på sikt. Enda sättet för dem att behålla sina jobb på sikt är att göra ett bra jobb.

Och för att göra ett bra jobb vore både Ole-Gunnar Solskjaer och Frank Lampard i högsta grad betjänta av en bra start. För en eller för båda av dem kommer däremot detta visa sig vara önsketänkande.

Publicerad 2019-08-11 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå