En gång i tiden pratade jag om Premier Leagues så kallade wankers, det vill säga ett kanske något skämtsamt uttryck om spelarna i Premier League som helt enkelt kanske inte beter sig så smart och solidariskt alla gånger, utan tvärtom med viss rätta kan betraktas som något av skitstövlar i varierande grad. Nu visade sig det vara ett ord som inte var så populärt hos de som bestämmer, alltså fick man tänka om.
Ämnet blev plötsligt aktuellt igen under söndagen när Granit Xhaka tappade humöret och betedde sig illa mot de egna supportrarna i samband med att han blev utbytt för Arsenal på hemmaplan mot Crystal Palace. Något han fått hård kritik för i efterhand, i synnerhet kanske då han är lagkapten. Plötsligt var det väldigt många som nog ville placera just Xhaka på en högst hypotetisk lista över nämnda karaktärer.
Enligt mig blev diskussionen mycket snabbt förutsägbart kategorisk och åsikterna uppenbart bekäftiga och bror duktiga. Så får minsann inte en spelare, allra helst en lagkapten bete sig. Nähä, det var väl kanske inte idealt eller helt slugt av Xhaka, men han är samtidigt bara en människa och reagerar naturligtvis som en människa när han blir utbuad av de egna supportrarna för att… ja, varför då?
Ursäktar supportrarnas beteende Granit Xhakas eget beteende? Nej, inte nödvändigtvis, men samtidigt kan jag tycka att det ligger något falskt i hela den här åsikten att man absolut inte får uttrycka något negativt om och till sina egna supportrar, ens när de beter sig som skit. Så mycket skit som produceras i den där kollektiva mobbmentaliteten som ofta bildas så är det kanske tvärtom på sin plats att fler markerar missnöje.
Granit Xhaka är uppenbart en karaktär. Det pratas ofta om de stora karaktärerna i Premier League genom åren, men kanske pratas det mindre om Premier Leagues alla karikatyrer, det vill säga de här personerna som nästan blir en parodi på sig själva till slut. De som kan väcka många olika känslor hos folk, och i längden sällan några positiva känslor. På en sådan lista hör knappast Granit Xhaka hemma, i alla fall inte ännu.
Här är enligt mig Premier Leagues fem största karikatyrer.
(5) Luis Suarez
Problemet med kulturella stereotyper är så klart att där alltid finns ett korn eller en grad av sanning i dem. Men med Luis Suarez i Premier League så var det där kornet större än kanske någonsin tidigare. Om där i England fanns en kulturell stereotyp över sydamerikanska fotbollsspelare så motsvarade Suarez mer eller mindre exakt varje aspekt av denna stereotyp; filmandes, myglandes, spottandes, bitandes, hetlevrad och ful på planen och i orden, och naturligtvis uppblandat med att vara en fantastisk spelare. Blev en karikatyr av sig själv redan utan att gå in på rasismskandalen med Patrice Evra som fick klubben att skämmas och göra avbön och supportrarna att ta avstånd från honom. Eller nähä, det var alltså inte vad som hände?
(4) Sam Allardyce
Vad kan man säga om Sam Allardyce som Allardyce inte redan har sagt själv? Att Allardyce på fullt allvar påstod att han hade varit manager för Real Madrid och Barcelona om han bara hade hetat Sam Allardicio istället antyder två rätt otrevliga saker; för det första en insulerad inskränkthet mot utländska managers som kommer och tar hans jobb, för det andra en inflaterad illusion om sin egen förträfflighet. Dessa båda aspekter skulle komma att definiera Allardyces alla uppdrag under andra halvan av hans Premier League-karriär, både i klubblag och i landslag. Arrogansen blev till sist hans fall.
(3) Joey Barton
Jag har många gånger tagit Joey Barton i försvar, möjligen för att gillar att vara lite motvalls, möjligen för att jag kan sympatisera med den här typen av svårmodiga bråkstakar som kommit på kant med tillvaron, och kanske även kommit på kant med sig själva längs vägen. Samtidigt går det så klart heller inte att komma ifrån att när bråk hela tiden följer någon i bakhasorna så kan det bero på att personen ifråga skapar bråk, och saknar vettet både att undvika bråk och lära sig något av sina misstag. Barton har kloka saker att säga många gånger, vilket fördunklas av alla okloka saker han väljer att göra.
(2) Winston Bogarde
Pratet om fotbollsspelarnas girighet och höga löner har väldigt länge varit ett populärt samtalsämne inom fotbollen, och alltmer så från och med Premier Leagues grundande och fotbollens medialisering och kommersialisering från 1990-talet och framåt. Främst var det kanske i början när allting fortfarande var relativt nytt. Winston Bogarde kom att personifiera detta i väldigt hög utsträckning, möjligen för att han var först, genom att trots att han aldrig fick spela, och trots att Chelsea hela tiden försökte sälja honom, helt enkelt vägrade låta sig säljas utan hellre bara satt av sitt lukrativa kontrakt med Chelsea och cashade in pengarna istället. Dessa dagar verkar detta beteende vara så populärt, eller normaliserat, hos vissa supportrar att när spelare kan anses göra så nu så beskrivs det som att managern ”fryser ut” spelaren, och andra spelare i samma lag buas ut för att de inte är den spelaren.
(1) Alan Pardew
Brukar möjligen kunna framstå som en rätt jovialisk och sympatisk person, tills man börjar lyssna på vad han faktiskt säger. Framtoningen döljer en rätt självgod personlighet vars ego skriver checkar som hans förmåga inte riktigt kan casha in, med en tendens att tro att göra samma sak om och om igen kommer lösa alla problem. Skallandes motståndare, knuffandes linjemän och Arsene Wenger, kalla Manuel Pellegrini för en ”gammal gubbjävel” för att översätta de engelska orden på ett trots allt relativt artigt sätt, till att sitta i Match of the day-studion och säga att Michael Essien, att denne är svart saknar inte relevans, hade ”våldtagit” sin motståndare. Listan över klavertramp kan göras oändligt lång för Pardew, men frågan är ändå om inte hans ivriga benägenhet att vara Mike Ashleys yes-man i Newcastle var hans värsta brott mot mänskligheten.