Den otäcka händelsen i slutet av matchen mellan Everton och Tottenham under söndagen drabbade många på lite olika sätt. Everton självfallet som blir av med en av sina absolut bästa och viktigaste spelare. Spelarna som tvingades uppleva det hela på alldeles för nära håll. André Gomes själv naturligtvis vars karriär kan vara i fara. Men även Heung-Min Son som får leva med känslan och skulden av att ha ”orsakat” det hela.
Vilket förvisso vore felaktigt. Repriser visar tydligt att det är inte tacklingen som sådan som orsakar skadan på André Gomes utan istället är det själva fallet. Det är helt enkelt en extremt olycklig händelse, en produkt av inte bara en eller två utan flera oförutsägbara omständigheter som inträffar på samma gång. Men människan fungerar inte riktigt så att den kan se på saken riktigt så rationellt när hon är mitt uppe i hela situationen.
Inte för att domaren Martin Atkinson direkt gör situationen bättre genom att ge Heung-Min Son ett rött kort för saken. Atkinson ändrade sig därmed från ett gult kort och det är väl rätt uppenbart att Atkinson så att säga visar rött kort inte så mycket för förseelsen utan för effekten. Vilket självfallet är ett rätt bisarrt sätt att dela ut röda kort för, men även Atkinson kan så klart ha haft svårt att bedöma situationen glasklart redan ute på planen.
Vi borde däremot kunna utgå från att Tottenham kommer överklaga utvisningen, och förmodligen även lyckas. Lite intressant är det däremot att reflektera över likheterna med den här situation och den situation i vilken Stokes Ryan Shawcross för snart tio år sedan fick rött för att ha ”orsakat” ett benbrott på Aaron Ramsey. Likheterna är många, det oavsiktliga i händelsen, oturen i utfallet, det röda kortet mer för effekten än förseelsen.
Men med den fundamentala skillnaden att Heung-Min Son helt säkert inte kommer att jagas och lynchas för detta på samma sätt som Ryan Shawcross utan tvärtom kommer betydligt mer lindrigt undan. Dels för att Shawcross fick axla den negativa associationen till Stokes påstått brutala eller fysiska fotboll. Dels för att Everton inte riktigt har samma internetarmé av kategoriskt hemmablinda nätfans som Arsenal.
Ryan Shawcross blev i ett svep utsedd till en av Premier Leagues största skurkar. Rätt eller fel i det kan diskuteras, men är en annan diskussion. Här kan däremot konstateras att det har utsetts flera sådana här stora skurkar eller bovar i Premier League genom åren, det vill säga spelare som mer eller mindre motiverat har blivit persona non grata hos stora skaror av allmänheten och Premier League-klubbarnas många supportrar.
Här är enligt mig de fem största av dessa skurkar i Premier League genom åren.
(5) Roy Keane
Man skulle så klart kunna tro att en spelare som faktiskt öppet medgett att han avsiktligt försökt att allvarligt skada en annan spelare borde hamna automatiskt på en sådan här lista och närmast garanterat hamna högst upp på den. Och det är klart att den moraliska indignationen var omfattande mot Keane när det väl hände, och tas väl fortfarande upp till hans nackdel. Men även om det för alltid har präglat bilden av Roy Keane, så till den grad att många verkar glömma bort att han också mitt i allting var en strålande spelare, så har det inte riktigt fått den omfattning det kunde ha fått.
(4) Luis Suarez
Lite samma sak här. Suarez har försatt sig i många väldigt märkliga situationer under sin tid i Premier League. Rasismskandalen med Patrice Evra som definitivt satte inte bara honom utan till sist en hel klubb i mycket dålig dager. Dessutom hade Suarez under den här tidpunkten en märklig fetisch för att bita andra spelare, vilket förmodligen väckte ännu större moralisk upprördhet än rasismen. Suarez blev till sist något av en pantomim på sig själv, och beskrivningen av honom blev alldeles för ensidig från egentligen båda sidorna av saken.
(3) Eric Cantona
Var en av de första riktigt tunga utländska importerna till Premier League och var kanske kontroversiell bara därför redan från början. Dessutom med ett rykte om sig som riktig bråkmakare från den franska fotbollen, vilket vi även sett tecken av i Leeds. Cantona saknade sannerligen inte humör rent generellt, men händelsen som av helt självklara skäl fick världen att koka av många gånger helt fejkad moralisk upprördhet var naturligtvis händelsen på Selhurst Park där Cantona kungfu-sparkar en hemmasupporter. Det handlar om en supporter och inte ett supporterkollektiv, men Cantonas reaktion och situation liknar rätt mycket Granit Xhakas, fast upphöjt i 10,000.
(2) Diego Costa
Man skulle kunna diskutera sig blå i ansiktet i vilken utsträckning som Diego Costa faktiskt bröt mot reglerna eller bara var väldigt skicklig på att utnyttja spelrummet mellan reglerna så att säga. I vilket fall som helst har väl knappt någon spelare fått samma renommé om sig som en riktigt genuin skitstövel, vars smutsighet på planen blev till en sådan för givet tagen självklarhet att vad han till slut än gjorde så alltid lyckades det göra några pysande av ilska. En spelare som älskas av de egna men hatas oresonligt av alla andra.
(1) David Beckham
Uthängd av den nationella pressen som den helt och hållet ensamt skyldige till ännu ett engelskt VM-uttåg, efter att han blivit utvisad i åttondelsfinalen mot Argentina i VM 1998 och reaktionerna blev naturligtvis därefter. Dockor av Beckham hängde lynchade från lampstolpar, Beckhams ansikte blev darttavla och pissoarriktmärke, och hatet mot honom välde in från media och från läktarna. Vad hade då Beckham gjort? Jo, råkat nudda lite lätt som frustrerad eftersläng i Diego Simeone som överspelar och lyckas lura en kanske inte överdrivet begåvad domare. Att vreden riktas mot Beckham är oförståeligt. Kanske var Beckhams synd snarare att han råkade spela för Man Utd för det första, samt att han hade oförskämdheten att vara snygg och berömd för det andra. Effekterna av det gatlopp Beckham tvingades genomleva är tveksamma om de någonsin verkligen tog slut och kom att påverka resten av hans tid i engelsk fotboll.