Dags för upploppet i Champions Leagues gruppspel. Fyra matcher är avklarade och läget i grupperna börjar se rätt så tydligt ut. För de engelska klubbarna får man väl säga att det har varit blandade resultat och framgångar, men samtliga fyra klubbar har ändå som sig bör fortfarande hyfsat goda chanser att ta sig till slutspel. Men det gäller naturligtvis att inte slarva och snubbla på upploppet som vilken som helst östtysk.
Tottenham kommer precis från två stora segrar över Röda Stjärnan. Ikväll hoppas de rimligtvis kunna säkra en plats i slutspelet genom att vinna mot Olympiakos hemma, och därmed kunna gå in till sin sista match borta mot Bayern München utan någon egentligt krav på sig att vinna eller åtminstone inte förlora. Men, som sagt, det kräver, eller kan i alla fall kräva, att Tottenham faktiskt vinner mot Olympiakos.
Man City är inte riktigt klara för slutspel ännu, även om det är väldigt nära. Det något onödiga poängtappet borta mot Atalanta innebar att Man City fortfarande måste knyta ihop säcken i det här gruppspelet. Rimligtvis är det något som Man City gör redan ikväll enbart genom att inte förlora mot Shakhtar Donetsk på hemmaplan. Ärligt talat ska väl himlen ramla ned över Man Citys huvuden för att de inte skulle gå till slutspel.
Liverpools båda segrar mot Genk gav dem en kommanderande position i gruppspelet. Kampen mot Napoli gäller gruppsegern, och den har Liverpool möjlighet att säkra genom att vinna mot Napoli på Anfield. Vilket inte borde vara någon omöjlig uppgift alls. Men Liverpool gör ändå klokast i att vinna, då ett annat resultat kan innebära att en förlust borta mot Red Bull Salzburg i sista omgången betyder sayonara från Champions League.
Chelsea befinner sig i en brydsam situation, där de tillsammans med både Ajax och Valencia har sju poäng. Chelsea har fördelen att få avsluta på hemmaplan mot ett redan utslaget Lille, men har samtidigt den här veckan den riktigt krångliga bortamatchen mot Valencia på schemat. Chelsea måste framför allt undvika förlust mot Valencia, alla andra resultat ger dem upplägg och smashläge mot Lille i sista omgången.
Att säga något kritiskt om Frank Lampard känns inte riktigt narrativt korrekt för närvarande. Något som Chelseas förlust mot Man City i helgen möjligen illustrerar, det var en förlust som onekligen passerade minst sagt obemärkt förbi. Men att det är på det viset bör kanske inte förvåna då han borde sitta på minst några get out of jail-frikort från medial kritik av ett antal mer eller mindre godtyckliga skäl.
Man kan nog inte ha alltför stor kritik av Chelsea i ligaspelet, där presterar de nog rätt precis som förväntat för närvarande, och ligger väl i fas för att hålla sig kvar i Champions League. Vad gäller Chelseas insatser i Champions League finns däremot betydligt större skäl till kritik. Ajax och Valencia är inte på något sätt dåliga lag, men Chelsea borde ärligt talat ligga bättre till än att befinna sig i en shootout med dem om att gå till slutspel.
Framför allt eftersom det är på hemmaplan som Chelsea har satt sin slutspelsplats på spel i onödan. Första matchen blev en förlust mot Valencia, ett synnerligen onödigt resultat i en match som Chelsea spelmässigt dominerade. Sedan den märkliga fotbollsmatchen mot Ajax på Stamford Bridge där Chelsea spelade helt huvudlöst men till sist räddades av Ajax brist på disciplin samt av domsluten.
Nu är det väl högst osannolikt att Frank Lampard ens om Chelsea skulle åka ur Champions League och tvingas spela i Europa League efter årsskiftet faktiskt skulle drabbas av någon hårdare kritik. Det är helt enkelt den säkerhetsmarginal han har ”köpt” sig genom att vara engelsman, genom att vara den han är, genom att så markerat satsa på unga spelare, och genom Chelseas transfer ban.
Ironiskt nog måste man anta att José Mourinho, om Tottenham skulle åka ur Champions League, skulle få betydligt mycket mer kritik än Lampard, fastän det egentligen inte till största delen skulle bero på Mourinho. Eller egentligen, givet att Tottenham ändå kan säkra en slutspelsplats genom att vinna hemma mot Olympiakos, så kan man kanske ändå mena att skulden faller på Mourinho.
Men framför allt är det väl kanske så att Mourinho har anställts av Tottenham under förespeglingen att han kommer lyfta dem och göra dem framgångsrika mer eller mindre omedelbart. Mourinho är en resultatmanager, och om då resultaten inte blir positiva eller de förväntade så kommer han kritiseras för den saken. Tottenham anställde inte José Mourinho för att åka ur Champions League, utan för att kunna vinna Champions League.
Kan Tottenham vinna Champions League? Just en sådan typ av fråga som egentligen är rätt tramsig till sin formulering. Naturligtvis kan Tottenham vinna Champions League, det såg vi redan förra säsongen att de kunde, och det är just det europeiska cupspelets hela natur att det är de små marginalerna som avgör och det mesta kan hända. Frågan vi alltså faktiskt måste ställa oss är om det vore rimligt.
Jo, men det vore väl rimligt. Åtminstone vore det inte orimligt. Ett relativt stort antal lag är bra nog att vinna Champions League, och Tottenham är definitivt ett av dem. Där finns definitivt spelarmaterialet för uppgiften, och lyckas José Mourinho göra Tottenham tillräckligt defensivt stabila och bygga självförtroendet i spelartruppen, ge laget medvind, så kan det mycket väl bära hela vägen den här gången.
Någonstans vill man kanske också tro att Tottenham anställde José Mourinho just med tanke på möjligheten att de därmed skulle kunna vinna Champions League. Onekligen känns det som en uppgift Mourinho, den ständiga underdogen och den evige rebellen utan sak, borde älska. Att mer eller mindre göra om den bedrift som för 15 år sedan gjorde honom till ett stort namn i den moderna fotbollen.
Att vinna Champions League från tredje spåret utvändigt. Och verkligen täppa till käften på alla de senaste fem årens kritiker. Visa att teorin om José Mourinhos tilltagande irrelevans hörde hemma på skräphögen.