Det är en rätt bra fråga som Independents Miguel Delaney ställer sig om Tottenham och deras situation: Har Tottenhams ägare i största allmänhet och Daniel Levy i synnerhet genom sin försiktighet, finansiella konservatism och allmänna ovilja att göra riktigt stora investeringar i laget begränsat dem till en andra rangens klubb; eller har Tottenhams ägare och Levy genom smarta och alltid noga genomtänkta beslut gjort Tottenham till en av eller åtminstone på gränsen till en av superklubbarna?
Det är helt enkelt Tottenhams Big Question för närvarande. Runt den frågeställningen slits nu både Tottenhams spelare och supportrar i någon slags existentiell ångest. Mycket handlar självfallet om hur man faktiskt vill se på framtiden. Gareth Bale ryktades tillbaka till Tottenham i slutet av januari, men det kändes aldrig som något trovärdigt rykte. Det var helt enkelt alldeles för otroligt att Tottenham skulle betala Bales lön. Men borde det i själva verket vara riktigt så otroligt?
Egentligen känns det som en nästan oförskämd fråga. För det är väl egentligen orimligt att ifrågasätta vad Tottenham har uppnått under de 20 år som de befunnit sig under nuvarande ägare. Tottenham inledde som ett underpresterande mittenlag at best. När kalendern slog över till 2010-talet började Tottenham till sist prestera på planen, med en Champions League-kampanj som följd. Under årtiondets andra hälft blev Champions League-spel regeln snarare än undantaget för Tottenham.
Samtidigt är Tottenhams totala titelsamling under dessa 20 år föga mer än en enda Ligacuptitel. Nu är det minst sagt ett rätt magert sätt att mäta framgång, att enbart titta på titlar oavsett kontext, men det är nästan uppseendeväckande lite. Vissa skulle kanske även säga provocerande lite. Framför allt för en klubb som trots allt under dessa år till slut har passerat både Arsenal och Chelsea i intäktsnivå och på Deloittes så kallade Money League, och som precis flyttat in i en helt ny arena.
Tottenham borde vilja mer och Tottenham borde kunna mer verkar man tycka. Och kanske hänger det samman med hur Tottenham sålde in framtiden framför allt gällande deras nya arena. Sådant skapar naturligtvis förväntningar, och när verkligheten istället blir ett alldeles för segdraget lag med spelare som antingen börjat tappa det eller aktivt söker sig någon annanstans, och en åttondeplats i tabellen och hotad Champions League-plats, så är det inte att förundras över att det börjar ställas jobbiga frågor.
Samtidigt vore det kanske väldigt lätt för Tottenham att överreagera i det här läget. Vilket så klart är något supportrar alltid kommer kunna anklagas för att göra. Det vill säga börja slänga pengar omkring sig och försöka rädda upp situationen med flashiga köp, spelare som stryker egot minst lika mycket som de förstärker laget. Vi har sett många klubbar bli rätt så ryckiga i sitt beteende i motsvarande läge. Vad man än anser om Tottenham så har de knappast valt att överreagera, utan de kör på som vanligt.
Men här hittar vi kanske också något av kruxet. För Miguel Delaney verkar ha det lite besvärligt att hitta ett entydigt svar på sin fråga. Vilket självfallet kan bero på att det inte riktigt finns något sådant svar. Rättare sagt kan det vara så att svaret helt enkelt är lite mer besvärligt än så. Det vill säga att svaret faktiskt är både och. Att Tottenhams ägare och Levy genom smarta beslut har gjort Tottenham till en superklubb, och att samma ägare just nu faktiskt begränsar klubben.
Tror jag att Tottenham hade uppnått mer under 2010-talet med ett mer extravagant ägande och häftigare beslut? Nej, det tror jag inte. Det hade kunnat bli en häftig topp här och där, men aldrig den långsiktiga och nästan oemotståndliga utvecklingen. Så som situationen har varit för Tottenham så har Tottenhams ägare och styrelse onekligen med marginal gjort det bästa av den. Samtidigt har Tottenhams egna framgångar och framsteg gjort att situationen också har förändrats.
Men kanske har inte Tottenham riktigt förändrats med situationen, utan Tottenham kör istället på i gamla hjulspår, de kör på som vanligt. Det brukar kunna vara ett ganska vanligt problem för organisationer och beslutsfattare att de helt enkelt inte orkar ställa om rent kognitivt, utan de kör på med de metoder som varit framgångsrika, även om dessa börjar förlora i effekt, och även om andra metoder kan behövas för att ta ännu nästa steg i utvecklingen.
Situationen är nu en fundamentalt annan. Tottenham jobbar inte längre för att i första hand jobba ikapp och i andra hand försöka etablera sig bland övriga superklubbar, utan Tottenham jobbar nu för att befästa sin redan etablerade position bland dessa superklubbar. De gör det utifrån ett väsentligt starkare resursläge än förut. Tottenham slår inte längre ur underläge på samma sätt. Det innebär en skillnad både i perspektiv och i psykologi.
Tottenhams tänkande verkar ha cirkulerat alldeles för mycket kring att behålla något man har lagt vantarna på. Men ju hårdare man faktiskt kramar om något desto mer troligt är det att det flyr famnen och istället rinner ut i sanden. Utveckling bygger på att man hela tiden försöker uppnå nya mål och vinna mer mark. Att uppnå sina mål från början kan från början ofta betyda att bara lyckas sätta bollen tillbaka på bordet. Att uppnå sina mål därefter involverar oftast att börja våga ta högre risk och bli mer offensiv.
Utvecklas ett lag inte framåt så går det obevekligen till sist bakåt. Mycket av detta är också vad vi sett under säsongen för Tottenham. Tottenham har tappat sin tidigare så klara plats i toppen av tabellen och befinner sig för närvarande i en hård och ytterst oviss kamp bara om att ta sig till Champions League igen. Det var en kamp som kostade Mauricio Pochettino jobbet till sist, enligt vad många anser eftersom Tottenham helt enkelt aldrig riktigt gav honom chansen att förnya laget.
Samtidigt är läget för Tottenham knappast på något sätt kört. Vinst mot Man City ikväll och Tottenham kliver fram ur skuggan som den främsta utmanaren till den där fjärde Champions League-platsen som i så fall måste tas från Chelsea i nuläget. Fyra poäng skiljer i så fall Tottenham från Champions League-platsen. Vilket naturligtvis är långt ifrån omöjligt att hämta upp. Utöver den energi som en vinst mot Man City helt säkert skulle ge Tottenham en rejäl energiboost.
Men att vinna mot Man City hade inte varit helt enkelt och självklart ens under de allra bästa omständigheter. Och Tottenham befinner sig för närvarande mycket långt bort från de allra bästa omständigheter. Gamla stjärnor är skadade eller sålda. Dags alltså för nya stjärnor att kliva fram och göra sig ett namn i Premier League.