Det är en dag då en match mellan tvåan och trean i Premier League gäller i princip ingenting alls, eftersom de på samma gång ligger alldeles för långt ifrån ettan och alldeles för långt ovanför fjärde- och femteplatsen. Det är en dag då istället en match mellan fyran och femman i Premier League gäller desto mer i alla tänkbara avseenden; sportsliga, symboliska och supportermässiga.
Chelsea möter alltså Tottenham på Stamford Bridge. Det är Chelseas andra match i rad på hemmaplan mot en direkt rival om den fjärde Champions League-platsen. De förlorade alltså den första mot Man Utd i måndags, vilket naturligtvis i ännu högre utsträckning ökar trycket på just den här matchen. Lägg därtill att det så klart inte bara är en väldigt viktig match i sig, det är också en match mellan två heta rivaler.
Chelsea och Tottenham gillar helt klart inte varandra. Det är inte bara att de båda klubbarna gärna placerar sig före den andra, utan även att även om den ena klubben befinner sig långt efter den andra så finner man en direkt glädje i att sabotera för den andra klubben. När Chelsea satte stopp för Tottenhams titelförhoppningar för fyra år sedan till exempel, ett klassiskt exempel på samma arena som ikväll.
Här finns även en historik mellan just Chelsea och Tottenham om att snuva varandra på Champions League-spel. Tottenham har de senaste åren exempelvis tagit sig till Champions League några gånger på bland andra Chelseas bekostnad. Men det kanske mest uppenbara exemplet är när Tottenham slutar fyra men ändå blir av med Champions League-platsen till Chelsea eftersom de samma säsong vinner Champions League.
Därtill har vi alltså all den symbolik som följer med att José Mourinho nu är manager för Tottenham, att han nu än en gång återvänder till Stamford Bridge. Det satt väl inte alls bra för Chelseas supportrar när han tog över Man Utd för några år sedan. Men kanske var det inget de gick riktigt bananas över. Att han nu tagit över Tottenham, något han sagt att han aldrig skulle göra, upprör dem helt säkert mer än så.
Det fanns en tid när José Mourinho visste hur han skulle få matcher att handla nästan helt och hållet om sig själv och utnyttja det till sin fördel. Den tiden känns passerad. Nu för tiden känns det som om Mourinho fortfarande vet hur han ska få matcher att handla helt och hållet om sig själv, men att detta mer blir ett störningsmoment än något annat, att fokus, inte minst Mourinhos fokus, hamnar på fel saker.
Att föreställa sig någon form av Mourinhoiansk meltdown den här matchen är inte särskilt långsökt. Inför matchen är det mycket möjligt att han reagerar affektivt både på veckans förlust i Champions League och det svåra skadeläget med en taktisk plan som mest påminner om brända jordens taktik. Under matchen kan vad läktarna mycket väl komma att påverka honom. Efter matchen beror på hur den slutar.
Samtidigt kommer en hel del strålkastarljus nu riktas mot Frank Lampard. Chelseas rookiemanager som möjligen inledde säsongen bättre än vad många väntat sig, men som nu ser ut att vara i farozonen för att låta Champions League-platsen glida mellan sina och lagets fingrar. Frågetecknen måste rimligtvis vara på väg att bli fler och kraven på honom att lyckas allt tyngre.
Lampards taktik och laguttagning mot Man Utd kändes udda, eller åtminstone en aning oväntad. Där satt exempelvis Kepa Arizzabalaga på bänken och i målet stod istället Willy Caballero. Inte för att målvaktsbytet hade någon tydlig negativ effekt. Michy Batshuayi startade som anfallare och hade vad man måste beskriva som en rätt förfärlig match, fram till dess att han byttes ut mot Olivier Giroud.
Här är det lätt att vara efterklok och kritisk från baksätet mot Frank Lampard. Men låt oss säga att laguttagningar av det här slaget brukar vara väldigt viktigt att ”få rätt” i den här typen av matcher, att ha den feelingen som manager för vad som kommer fungera och inte fungera, vilka spelare som kommer simma eller sjunka. Och i matchen i måndags är det ganska uppenbart att Lampard fick det fel.
Men nu har så klart Frank Lampard och Chelsea överraskat oss förut, från positioner då de verkat sårbara. Inte minst mot Tottenham, som de ju innan jul tvärtemot vad många då trodde faktiskt vann på White Hart Lane. Så kanske på något sätt, om Man Utd kan sägas vara Chelseas kryptonit den här säsongen, så är Chelsea på motsvarande sätt Tottenhams kryptonit. Hoppas går ju i alla fall, för Chelsea.
Svårare är det så klart inte än att det lag som vinner på Stamford Bridge idag kommer avsluta omgången som fyra i tabellen och ha om inte greppet så åtminstone ett grepp om den där Champions League-platsen. Tjafset om femteplatsen kan vi tills vidare glömma så klart, en senare fråga. Förlorar Chelsea idag, andra ”måstematchen” i rad de i så fall förlorar, femte matchen i rad utan vinst, är det även svårt att se dem hämta sig.
Chelseas formkurva är i själva verket rätt usel. Hela deras säsong och deras nuvarande position bygger på deras strålande höst och Frank Lampards strålande inledning, med åtta vinster på de tolv första matcherna. Men från och med början av november har Chelsea vunnit endast fyra matcher och förlorat sju av totalt 14 matcher. Lampard kan sägas ha följt upp en Solskjaer-inledning med en Solskjaer-fortsättning.
Den trendkurvan gör det naturligtvis svårare att tro att Chelsea, om de skulle förlora idag och ramla bort från den där fjärdeplatsen, plötsligt liksom från ingenstans skulle lyckas rycka sig i kragen och plötsligt vända kurvan uppåt igen. Hittills, under långa perioder av säsongen, har Chelsea räddats en hel del av att även lagen direkt under dem i tabellen har varit väldigt svajiga. Men nu har de börjat visa tecken på att skärpa sig.
Vill man alltså vara dramatisk så känns dagens match alltså som en viktig match inte bara för Chelseas fortsatta säsong utan också för Frank Lampards framtid som Chelseas manager. Jag tror Lampard alltid hade legat lite illa till om Chelsea inte tog sig till Champions League, men att det i så fall berott lite på hur de inte tog sig till Champions League. Det sätt på vilket de nu i så fall skulle missa talar inte till hans fördel.
Vinner däremot Chelsea så har de öppnat upp ett försprång om fyra poäng igen till Tottenham, och håller samtidigt avståndet ned till övriga lag. De behåller även den där fjärdeplatsen med en vinst som borde ge dem energi och hoppet åter. Dessutom, givet Tottenhams väldigt besvärliga situation med spelartruppen och skador, finns nog goda skäl att tro att en förlust skulle kunna knäcka deras realistiska förhoppningar.
Matchens moraliska betydelse ska alltså inte underskattas.