Irritationen var minst sagt påtaglig när det stod klart att Tottenham och Newcastle arbetsbefriade sin icke-spelande personal och sökte statligt industristöd för att betala kostnaden. Det var ändå en mild vårbris i jämförelse med den hagelstorm av kritik som riktades mot Liverpool när de under helgen beslutade att göra detsamma.
Vilket så klart kan upplevas orättvist. Varför ska Liverpool kritiseras hårdare än andra klubbar för att göra exakt samma sak som dem? En för all del motiverad fråga.
Det främsta svaret är att Liverpool kritiseras hårdare eftersom Liverpool själva högst medvetet och under en längre tid har framställt sig själva som bättre än så där, i själva verket bättre än andra klubbar. Felet är i sig graverande, men hyckleriet som görs tydligt förvärrar omdömet ytterligare.
Liverpool har alltid, åtminstone ända sedan Bill Shanklys dagar, förfäktat socialistiska principer gällande samhällssyn och sociala principer. Att Liverpool spelar i helrött är inte någon politisk tillfällighet. Det gäller fotbollen liksom det gäller staden, det är heller ingen tillfällighet att Liverpool stod i starkast kontrast till Margaret Thatchers politik.
Visst kan detta avfärdas som gammal historia. Men det sitter fortfarande i Liverpools identitet som fotbollsklubb, och det är något som Liverpool, dess ägare och ledning, inte på något sätt drar sig för att använda sig av i nutid för att marknadsföra klubben och bygga dess globala och lokala varumärke.
”Det betyder mer” låter det självgott på samma pompösa vis som Barcelonas påstående om att vara mer än en klubb. Peter Moore, Liverpools VD, har i intervjuer koketterat med att en fråga de ställer sig inför varje större beslut är vad Bill Shankly skulle ha gjort. Även anställningen av Jürgen Klopp framställs som fortsättning på Shanklys ideal.
Vad Bill Shankly själv skulle ha ansett om att få sitt namn och sitt eftermäle utnyttjat på detta sätt av amerikanska riskkapitalister förtäljer inte historien, och har varit något som Liverpools supportrar valt att inte bry sig så mycket om, men det känns väl inte precis långsökt att tänka sig att han nog inte varit så nöjd med den saken.
Alla visar däremot till sist sitt rätta ansikte, en fasad kan bara upprätthållas under viss tid och under de rätta förutsättningarna, och det måste man säga blev fallet här. När skiten träffade fläkten så var vad som styrde Liverpools beslut inte längre en romantisk idé om vad Bill Shankly skulle ha gjort, utan vad amerikanska riskkapitalister tjänade mest på.
Visst finns de som ifrågasätter problemet och menar att Liverpool som ett företag har all rätt i världen att utnyttja ett statligt stöd avsett att hjälpa företag finansiellt. De som säger detta förmår inte skilja mellan formell rätt och moralisk rätt. Avsikten med det statliga stödet är inte att subventionera företag eller klubbar som faktiskt inte behöver det.
Argumentet att Liverpool faktiskt behövde det statliga stödet framfördes självfallet av de som försvarade dem under helgen, men eliminerades effektivt under måndagen av Liverpool själva, då de plötsligt gjorde en helomvändning och meddelade att de inte arbetsbefriade någon personal och drog tillbaka ansökan om statligt stöd.
Vilket de självfallet inte hade kunnat göra om de verkligen hade behövt det där statliga stödet, det vill säga om det hade varit företagsekonomiskt nödvändigt. Men de kom så klart och föga förvånande fram till att PR-kostnaderna för dem var betydligt högre än de rent finansiella kostnaderna.
Här finns nu två linjer som är möjliga att följa, och det är också dessa två som framkommit i samtalet under måndagskvällen. Ett, att berömma Liverpool för att de faktiskt lyssnade på kritiken och reviderade sitt beslut. Två, att hålla fast vid kritiken och se revideringen endast som en påtvingad PR-kalkyl.
Det ena utesluter för all del inte det andra. Vissa frågor kräver att man kan hålla flera tankar i huvudet på samma gång. Visst är Liverpools nya beslut direkt motiverat av PR-hänsyn, utan dessa hänsyn hade inte beslutet reviderats. Men Liverpool gjorde ändå inte som många andra och tänkte att ett dåligt beslut blir bättre för att man håller fast vid det.
Lite vänder jag mig mot narrativet om att Liverpool ska ha kredd för att ha insett sitt misstag. Möjligen ser jag olika på vad ett misstag är. Liverpool råkade liksom inte snubbla och därmed oavsiktligt arbetsbefria personal och ansöka om statligt stöd. De fattade ett kalkylerat beslut. I den kalkylen underskattade de kritikens omfattning och intensitet.
Under helgen och måndagen har å deras sida både Man City och Man Utd fått beröm för att de som kontrast fattat beslut att inte arbetsbefria sin personal eller söka något statligt stöd. Beslut som kanske hade fattats ändå, men innan man hyllar dem för mycket är det klokt att tänka på att dessa beslut fattades först efter de sett Liverpools skitstorm.
Fascinerande i hela den här ovädret har varit upplevelsen att Jürgen Klopps aura har stått så stark att den till och med överträffar Liverpools som klubb. Följden på Liverpools beslut var inte att ställa kritiska frågor om eller till Klopp utan snarare spekulera i hur detta skulle kunna skapa problem i Liverpools relation till Klopp.
En positiv följd av ovädret är att tyngdpunkten lär ha skiftat och därmed gjort det väldigt svårt för nya klubbar i Premier League att arbetsbefria personal och söka om statligt stöd för detta. Ett prejudikat har skapats. Ett prejudikat som kanske även kan användas för att pressa Tottenham och Newcastle att göra avbön också de.
Att känna någon större sympati för Premier League-klubbarna i detta avseende är mycket svårt. Framför allt eftersom dessa beslut utöver att vara moraliskt befläckade dessutom är företagsekonomiskt omotiverade. Lönekostnaden för icke-spelande personal utgör en bråkdel av klubbarnas totala kostnader, att skära dem ger mycket låg effekt.
Den stora effekten kommer självfallet handla om spelarlönerna. Den frågan är och kommer förbli den stora knäckpunkten ända till dess den hittar en lösning. Just nu verkar en sådan lösning långt borta. Parterna står långt från varandra. Anmärkningsvärt nog, men populistiskt förståeligt, är det spelarna som gjorts till måltavlor.
Samtidigt har spelarnas försvar träffat mitt i prick. De förklarar sig fullt villiga att avstå en stor del av sin lön men frågar sig självfallet vad pengarna i så fall ska gå till. Ska de gå till miljardärerna som äger de engelska fotbollsklubbarna eller ska pengarna istället gå till sjukvården eller till motsvarande välgörande ändamål.
Om Liverpools beslutsgång i den här frågan visar på något så¨är det att det kanske inte per automatik blir bättre för någon av att till exempel Liverpools spelare väljer att bara avstå sin lön.