Vissa likheter finns så klart mellan Newcastle och Man City. Båda klubbarna köptes som ett slags marknadsföringsverktyg för sina respektive ägare, om än på lite skilda skalor minst sagt. Däremot har detta tagit sig helt olika uttryck. Där ägaren till Man City pumpar in betydligt högre än marknadsmässiga kommersiella intäkter så dras Newcastle med betydligt lägre än marknadsmässiga kommersiella intäkter. En ägare är närande, den andra ägaren är tärande.
Vilket även märks både i resultaträkningen och i tabellen, där det ena ofrånkomligen leder till det andra. Tabellmässigt, efter att ha befunnit sig i Premier League, inte sällan i toppen av tabellen, i 15 år har Newcastle under Mike Ashleys ägarskap åkt ur Premier League två gånger. Newcastles medianplacering i tabellen innan Mike Ashley köpte klubben var sjua, medianplaceringen därefter pendlandes mellan 12 och 16. Newcastle har gått från potentiellt topplag till i bästa fall anonymt mittenlag.
Finansiellt har klubben halkat efter, i synnerhet på intäktssidan, som är den sida som måste växa om en klubb ska kunna vara fortsatt konkurrenskraftig. Matchdagsintäkterna var redan bestämda av St James’ Park, en av Englands största arenor. TV-intäkterna är i huvudsak lika för alla klubbar. Det är de kommersiella intäkterna som blir avgörande, och där har Newcastles intäkter, i skarp kontrast till andra fullt jämförbara klubbar vars intäkter har ökat exponentiellt, stått helt stilla under de tolv-tretton år vi pratar om.
Varför det har blivit på det viset har jag bloggat om förut, och det återkommer så klart till detta att för Mike Ashley är Newcastle inte en fotbollsklubb, utan helt och hållet ett rent marknadsföringsverktyg, helt underordnat hans eget företag.
Missnöjet med Mike Ashley har alltså av fullt förståeliga skäl varit omfattande, och även varit omfattande under en längre tid. Kampanjer, bojkotter och protester mot Ashleys ägande har varit mer eller mindre fasta fenomen under detta dryga årtionde. Vad dessa kampanjer, bojkotter och protester har klamrat sig fast vid har hela tiden varit hoppet att en ny ägare ska köpa Newcastle. Och den moroten har onekligen dinglats framför deras näsor både en och flera gånger under dessa år.
När nyheten nu mullrar loss om att Newcastle plötsligt ska vara riktigt nära ett uppköp så är det alltså fullt förståeligt att tvivla på saken. Vi har kort sagt hört det förut. I själva verket har det varit ett återkommande mönster att i samband med transferfönster, eller när Mike Ashley av någon anledning befunnit sig i hetluften, så plötsligt har det dykt upp ett uppköpsrykte. Att det hela skulle vara en rökridå eller red herring är naturligtvis en fullt motiverad misstanke.
Den här gången verkar det däremot finnas kött på benen. Vilket naturligtvis många har sagt förut också. Men förut har det faktiskt inte registrerats offentliga dokument mellan Mike Ashleys egna bolag och den påstådda köparen, i det här fallet PCP Capital, under Amanda Staveleys överseende. Pratet om specifika belopp har aldrig känts riktigt så substantiellt som det gör nu. Liksom det aldrig har kommit så långt som att börja pratas om en formell överenskommelse som är fallet nu.
PCP Capital är så klart inte den egentliga huvudmannen, utan representerar en huvudman som alltså överväger att köpa Newcastle. Det allra mesta tyder på att huvudmannen alltså är Saudiarabien, rättare sagt deras strategiska investeringsfond. En ägare som helt säkert skulle kunna fundamentalt förändra Newcastles framtidsutsikter, men också en ägare som medför vissa uppenbara moraliska frågetecken. Förvisso har Saudiarabiens strategi hittills varit att dra stora arrangemang till sig, inte gå in som ägare i utländska klubbar.
Att hitta skäl som talar emot att någon faktiskt skulle vilja köpa Newcastle, åtminstone i nuläget, är inte särskilt svårt. Att vi har hört det många gånger förut utan att det blivit något av för det första. Att Mike Ashley vill ha orimligt mycket betalt för klubben för det andra, i den utsträckning han ens är genuint intresserad av att sälja klubben. Att någon skulle vilja köpa klubben mitt under pågående samhällskris för det tredje. Men minst lika givande är kanske att fundera över varför någon faktiskt skulle vilja köpa Newcastle nu.
Newcastle är en Premier League-klubb med stor potential
En stor klubb, i en stor stad, med en stor arena, en stor supporterbas och ett globalt stort varumärke. Alla yttre faktorer talar för att Newcastle absolut är en typ av klubb som en ambitiös ägare skulle vilja köpa. Vi vet redan att Roman Abramovich var på väg att köpa Newcastle när han till sist ändå ändrade sig och valde Chelsea istället. Små marginaler som leder till stora skillnader. Huvudsaken är att det helt enkelt inte finns så många sådana här klubbar kvar att köpa i England, än mindre i Premier League.
Den ägare som vill försöka ta sig in på den engelska fotbollsmarknaden har under de senaste tio-femton åren i hög utsträckning varit begränsad till att köpa in sig i mindre eller medelstora klubbar, och därefter försöka utveckla dem. Vi har sett mängder med exempel på just detta, en del av dem lyckade och andra misslyckade. Newcastle är en klubb som erbjuder en snabbare möjlighet på en högre nivå, precis som Chelsea, Man City och Liverpool före dem har gjort.
Newcastle är en underpresterande klubb
När man säger att en klubb har stor potential så säger man på samma gång att samma klubb inte riktigt lever upp till sin potential. Definitivt när vi pratar om en etablerad klubb som Newcastle. Vi vet alltså redan att Newcastle borde kunna prestera betydligt bättre både i resultaträkningen och i ligatabellen. Det låter så klart negativt, och naturligtvis är det inte önskvärt, men för en köpare är det något som naturligtvis också framstår som en mycket tydlig möjlighet.
Det är vad varje investering går ut på för nya ägare. Att hitta ett underpresterande köpobjekt som därför har potential för utveckling, förbättring och därmed för genuin värdestegring. Den som investerar vill naturligtvis att värdet på sin investering ska öka. Detta är relativt svårt att uppnå om man för mycket dyra pengar köper en klubb som redan presterar på en väldigt hög nivå. Newcastles potentiell för enorm tillväxt på sin outvecklade kommersiella sida borde tilltala varje tänkbar köpare.
Newcastle är behjälpta av den rådande situationen
En vanlig invändning de senaste dygnen har varit att ingen borde vara intresserad av att köpa Newcastle, eller egentligen någon klubb, mitt under rådande samhällskris. Det är en invändning som inte saknar logik. Under samhällskriser av det här slaget brukar de flesta vara väldigt ovilliga att göra större investeringar, eftersom marknaden kännetecknas av alltför hög osäkerhet. Ingen gillar osäkerhet. Men här finns därför även en möjlighet för kapitalstarka aktörer att göra riktigt bra affärer.
Saudiarabien är minst sagt en kapitalstark aktör. Samtidigt går det kanske inte att hävda att deras främsta intresse vore att göra en bra affär i rent ekonomiska termer, vilket för dem så klart vore rena småsummor i det större perspektivet. Men givet deras politiska intressen med sitt eventuella ägande, och den ekonomiska struntsaken för dem, så talar det kanske för ett köp att Saudiarabien knappast befinner sig i en position där de faktiskt behöver bekymra sig om ”den rådande situationen”. De har råd att strunta i den.
Omvänt kan det självfallet också vara på det sättet att samhällskrisen, den rådande situationen med andra ord, sätter ett betydligt större tryck på Mike Ashley som nuvarande ägare att faktiskt vilja sälja klubben. På kort sikt utgör situationen naturligtvis ett betydande tryck både på Newcastles intäkter och kostnader, ett tryck han knappast hade kalkylerat med. Detta borde rimligtvis ha gjort honom betydligt mer intresserad av att sälja klubben som en möjlig belastning.
Argumenten som använts på Mike Ashley för att han ska sälja klubben har alltid siktat in sig på hans skam. Problemet är så klart bara att Mike Ashley saknar skam. Argumentet som används nu siktar istället in sig på Mike Ashleys plånbok, och den bryr han sig klart mycket mer om. Hit him where it hurts. Uppenbart är att inga kampanjer, inga bojkotter och inga protester riktigt har lyckats såra honom där. Den globala pandemin kan däremot ha lyckats rätt bra.
Den rådande situationen kan faktiskt tala för ett uppköp av ytterligare ett skäl. På grund av de bistra ekonomiska konsekvenserna för alla klubbars intäkter och kostnader så har både UEFA och Premier League annonserat att de tillfälligtvis kommer släppa på regler kring financial fair play. Fullt förståeligt naturligtvis. Samtidigt skapar det också en lucka, ett window of opportunity, för en ambitiös och opportun ägare att verkligen kliva in och storinvestera snabbt på ett sätt som annars hade varit svårt att kunna göra.
Timing kan med andra ord även det vara en faktor som talar för att ett uppköp av Newcastle verkligen kan vara på väg att bli verklighet den här gången. Newcastles supportrar har naturligtvis hört det flera gånger förut. De kan bara fortsätta hoppas, även om de samtidigt kanske får vara lite försiktiga med vad de hoppas på.