Man måste säga att det har varit några riktigt jobbiga månader för Wigan. Efter att ha jobbat sig upp till tabellens övre halva i EFL Championship förra säsongen kom så kallduschen för att inte säga dråpslaget att Wigan försattes under konkursförvaltning av sin nya ägare, vilket automatiskt innebar tolv poängs avdrag i tabellen. Detta skickade Wigan raskt tillbaka ned under nedflyttningsstrecket.
Den chocken lyckades Wigan aldrig riktigt hämta sig från, även om de gjorde ett i alla fall tappert försök. Wigan blev nedflyttade till League One, fortfarande under förvaltning, sökandes med ljus och lykta efter nya ägare, dessutom med hotet om ytterligare 15 poängs avdrag den här säsongen. Hotet om ännu en nedflyttning ned till League Two kändes plötsligt högst påtagligt, för att inte tala om frågan om klubbens överlevnad.
Paul Cook, Wigans omtyckta och populära manager, lämnade Wigan efter förra säsongen vilket ökade känslan av förfall. Flera spelare lämnade också klubben, såldes vidare bland annat för att få in pengar till klubben. Wigans supportrar och flera gamla spelare har även gjort sina insatser för att samla in pengar till klubben. Strax över £700,000 har Wigan fått in på det viset över sommaren.
John Sheridan, en journey man-manager med förflutet i Oldham, Chesterfield, Plymouth Argyle, Newport County och Notts County, har kommit in som ersättare till Paul Cook. En anställning som kanske inte engagerar särskilt många men som ändå duger i krig. Fyra spelare har kommit in som fria transfers, att ersätta sålda spelare som Cedric Kipre, Sam Morsy, Antonee Robinson, Joe Williams, Nathan Byrne, Leon Balogun, Kieffer Moore m fl.
Roligare har det alltså varit att vara Wigan eller supporter till Wigan. Det är svårt att föreställa sig att det bara är sju år sedan Wigan faktiskt vann FA-cupen. Även om det nu även råkar vara sju år sedan Wigan åkte ur Premier League. Det är inte svårt att säga vad Wigans supportrar värderar högst av det. Men det är inte heller svårt att säga vad som har haft mest avgörande betydelse för Wigan som klubb och dess framtid.
Ligasäsongen i League One började heller inte alls bra för Wigan. Förluster mot Ipswich Town och Gillingham i de två första omgångarna såg Wigan ligga sist eller näst sist i tabellen baserat på målskillnad. Det var som om sorgen och baksmällan från förra säsongen vilade tung över Wigan. Regnmolnen vilade tungt över Wigan, både bildligt och bokstavligt!
Men så till sist trängde en stråle av spanskt solsken genom alla dessa regnmoln! Det är nu tio dagar sedan nyheten presenterade av Wigans förvaltare att de accepterat ett bud på Wigan av en spansk investor att köpa klubben från dess förvaltare, och att denna investor redan lagt in en betydande deposition för klubben. Vad det också skulle betyda är att Wigan befrias från risken om ett 15 poängs avdrag den här säsongen.
Samtidigt har Wigan börjat vinna fotbollsmatcher igen. Den första vinsten kom redan i slutet av september mot Portsmouth. Därefter kom nyheten om det spanska uppköpet, och kort efter det vann Wigan sin andra raka match, den här gången mot Doncaster Rovers. Från nedflyttningsplats har Wigan nu seglat upp till tionde plats. Plötsligt andas Wigan optimism och framtidshopp igen.
Alltså finns det väldigt goda skäl för Wigans alla supportrar, spelare och ledare att gå omkring och sjunga med till Sylvia Vrethammars gamla dänga från 1970-talet, som blev väldigt populär inte minst i England. Spanien står högt i kurs i Wigan. Men det är å andra sidan inget nytt för just Wigan, som sedan många år har en särskild relation till just Spanien. Något som helt säkert bara ökar entusiasmen för just dessa nya ägare.
Många känner säkert till historien om Wigans ”Three Amigos”. Det vill säga Roberto Martinez, Jesús Seba och Isidro Diaz, tre spanska spelare som i mitten av 1990-talet tog flytten från Real Zaragoza till Wigan. Något som var rätt unikt för sin tid. Dels var utländska spelare i engelsk fotboll fortfarande något rätt ovanligt vid den här tiden. Dels befann sig Wigan i den tredje divisionen, det vill säga League One, vid tillfället.
Hur oväntat och ovanligt det faktiskt var illustreras kanske av tilltalsnamnet på de tre, det vill säga Three Amigos. Anspelandes på en 1980-talskomedi med Steve Martin, Chevy Chase och Martin Short och milt sagt sammanblandandes Mexiko med Spanien. Men spanska som spanska tydligen i engelska huvuden, så Martinez, Seba och Diaz fick lugnt finna sig i att se sig själva pyntade med mexikanska sombreros i tidningarna.
Samtidigt blev namnet snabbt också en slags kärleksförklaring. The Three Amigos, de tre spanska vännerna, blev snabbt mycket uppskattade spelare i Wigan. Roberto Martinez framför allt har ju visat på beständigheten i den här vänskapen, och visst var det passande att just han var manager för Wigans största och stoltaste ögonblick i hela sin långa historia.
Men hur kommer då Wigan på att som League One klubb för 25 år sedan plötsligt värva tre ändå rätt anonyma spelare från Spanien? Framför allt kan vi kanske se detta som ett tidigt uttryck för Dave Whelans ambition och vision med Wigan. Hans förmåga att tänka i nya och större banor som skulle komma att ta Wigan hela vägen upp till Premier League, där de skulle vara kvar i åtta år, och vinna FA-cupen av bara farten.
Whelan såg framför sig, långt innan de flesta andra i engelsk fotboll såg någon som helst nytta med den saken, värdet i att kombinera det engelska sättet att spela fotboll med det kontinentala sättet att tänka fotboll. Detta sätt att tänka skulle komma att bära rejäl frukt under de kommande tio åren. Wigan gick inte bara upp till Premier League, utan gjorde det på ett sätt som var ett tidigt frö till den förändring av Football League vi ser idag.
Men Whelan kom inte fram till att värva tre spanska spelare i ett vakuum. Wigan är speciellt i England på så vis att där finns en rätt bred spansk enklav. Wigan har därtill blött för Spanien. Tolv aktivister och fackföreningsmänniskor från Wigan deltog som frivilliga i det spanska inbördeskriget mot Franco under 1930-talet. Många av dem dog 1937 i slaget vid Brunete utanför Madrid, kämpandes för demokratin mot fascismen.
Något som borde vara extra relevant i dessa dagar kan tyckas. För Wigan innebär detta däremot att för dem är de goda nyheterna från Spanien alltså något mycket mer än bara ännu en anonym ägare man inte vet om man riktigt ska lita på. Det är kanske inte någon garanti för att allting kommer vara solsken härifrån, men det skingrar definitivt molnen åtminstone för stunden.
Wigan kämpade för Spanien för länge sedan. Nu verkar det som om Spanien återgäldar tjänsten, nästan 100 år senare. Wigan och Spanien har under senare år förenats just genom fotbollen. Genom åren har 15 spanska spelare hittat sitt liv, sitt arbete och sin fotboll i Wigan, tillsammans med flera managers. Med en ny spansk ägare, som sägs ha erfarenhet från fotbollen, lever Wigans spanska ideal vidare.
Ideal som har tagit Wigan från League One till Premier League en gång redan. Återstår att se om de kan göra det igen.