Man skulle kunna säga att det räckte med att Premier League-fotbollen drog igång igen för att vi snabbt skulle glömma bort eller åtminstone tränga undan alla tråkigheter som vi ägnade landslagsuppehållet åt att diskutera, allting från pandemiska tiers och lockdowns till power grabs och den engelska fotbollens snara undergång. Istället återkom det ämne som alla älskar att hata att diskutera, nämligen VAR och domslut.
Vad är väl exempelvis en bail-out av den engelska ligafotbollen mot ett nesligt bortdömt mål på övertid för Liverpool? Men jag behagar för all del vara lite tramsig. På ett sätt är det kanske ändå lite uppfriskande att vi så snabbt faller in i de här diskussionerna. Det visar väl om inte annat att fotbollen fortfarande har ett rätt fast grepp om oss, att vi nog inte är så ointresserade av det som vi ibland tror eller påstår.
Lördagen hade ett gäng högintressanta matcher på programmet. Serieledarna Everton tog emot Liverpool på Goodison Park. En match som Everton förvisso inte vann, men å andra sidan heller inte förlorade. Och frågan är väl om inte det i sig var ett fall framåt, för lite kändes detta som en match som Everton faktiskt hade förlorat tidigare. Liverpool satte hur som helst streck i debatten för pratet om kris efter förlusten mot Aston Villa.
Chelsea visade lite som vanligt upp både sina goda och sina mindre goda sidor, och det har väl blivit något utav ett stående fenomen med Chelsea under Frank Lampard. Det kan stundtals se väldigt fräscht ut framåt, men samtidigt kan det också se mycket grumligt ut bakåt. Chelsea har ledningen med både 2-0 och 3-2, men matchen slutar till sist alltså 3-3. Ännu ett bevis varför Chelsea inte vinner någon ligatitel den här säsongen.
Man City rev väl kanske inte ned några himlastormande applåder för sin fotboll hemma mot Arsenal, men de vann matchen och inte minst borde de kanske vara nöjda med ett genomgående positivt försvarsspel. Det finns ett värde med att hålla nollan också. Ännu en gång förlorar alltså Arsenal, men samtidigt befinner även de sig i situationen att ändå är att se som ett fall framåt att de åtminstone bara förlorar utan att bli förnedrade.
Man Utd började matchen mot Newcastle på ungefär samma sätt som de började, fortsatte och avslutade matchen senast mot Tottenham, och det var väl inte annat än att man kunde börja ana det värsta. Någonstans lyckades Man Utd ändå återfinna ett korn av stolthet, och prestationen i matchen därefter var faktiskt positiv, även om jag misstänker att det kommer dras alldeles för stora slutsatser av ett smickrande 4-1-resultat.
Söndagen serverar några rejäla godbitar även den. Om det var toppen av tabellen som möttes på Goodison Park igår så är det idag botten av tabellen som drabbar samman på Bramall Lane. Sheffield United mot Fulham. Båda lagen har förlorat sina fyra första och senaste matcher, och står alltså på noll poäng efter fyra omgångar. Möjligen ändå med skillnaden att Fulham har släppt in nästan dubbelt så många mål som Sheffield United.
Sheffield United är väl kanske lite av en gåta. De hade en så fantastisk säsong förra året att det nu nästan känns märkligt att se dem runt botten av tabellen. Det är lätt att börja värdera dem utifrån hur mycket de överträffade förväntningarna förra säsongen, och glömma bort vilka förväntningarna faktiskt var från början. En enkel slutsats är så klart att laget som förlorar idag har en brant uppförsbacke för att hålla sig kvar den här säsongen.
Efter bottenmatchen är det så dags för det första av tre regionala eller relativa derbyn i Premier League den här söndagen. Exakt varför det har uppstått en rivalitet mellan Crystal Palace och Brighton är inte alldeles lätt att förstå sig på, men de ligger ändå i någon slags geografisk närhet av varandra, kopplas samman av en motorväg, och deras matcher under senare år har innehållit både handgemäng och avföring i omklädningsrummen.
Crystal Palace har kanske sin vana trogen börjat den här säsongen lite bättre än väntat trots allt. Men det är också ett av deras främsta kännetecken, en slags grundstabilitet som gör att de sällan faller ur ramen. Dessutom har de kvar Wilfried Zaha, och det är ju alltid en bonus. Deras två vinster kom dock i deras två första matcher, därefter har det blivit två tunga förluster med 1-2 mot Everton och hela 0-4 mot Chelsea.
Brighton har haft en knölig inledning på säsongen, med tre förluster på sina fyra första matcher. Samtidigt har dessa tre förluster kommit mot Chelsea, Man Utd och Everton och åtminstone en av dem var våldsamt orättfärdig. Vinsten däremot borta mot Newcastle var både klar och tydlig. Sant är dock att Brighton ser ut att få det lika tufft den här säsongen i Premier League som de har haft under sina tidigare säsonger i Premier League.
Debuterar Gareth Bale för Tottenham mot West Ham? Det är kanske den stora frågan inför kvällens heta Londonderby. Redo för spel verkar han hur som helst vara, och då borde det ju finnas goda chanser för spel. Även om han inte startar så känns det ju som ett högst troligt inhopp, egentligen oavsett om situationen är att Tottenham jagar mål eller att Tottenham leder bekvämt.
Här har funnits fullt förståeliga invändningar mot Tottenhams värvning av Gareth Bale, givet hur ointresserad Bale har verkat de senaste åren i Real Madrid. Frågan är självfallet om Bale lyckas hitta sig själv igen i Tottenham. Det går samtidigt knappast att klandra Tottenham, vilken klubb i ett motsvarande läge skulle inte ha tagit den chansen med en av sina egna gamla spelare, en spelare av sådan kaliber dessutom?
Sedan kan ju så klart skenet bedra, och Tottenham visar naturligtvis bara upp vad de vill visa upp utåt, men Gareth Bale har gett ett nästan lyckligt intryck under sina första veckor tillbaka i klubben. Det där kan så klart komma att förändras när Bale måste börja möta verkligheten på fotbollsplanen, men det är ju definitivt något som bådar väldigt gott, betydligt bättre än en butter och lynnig spelare i alla fall.
West Ham hade en märkligt positiv period inför landslagsuppehållet. 4-0 mot Wolves och 3-0 mot Leicester är ju sannerligen inte några resultat som någon hade lyckats gissa på förhand. Lustigt med den saken är kanske först och främst att vinsterna kom med Moyes hemma på grund av Covidkarantän. Nu är enligt uppgift Moyes tillbaka på sidlinjen, så det ska ju bli lite intressant att se hur det påverkar West Hams fotboll.
Söndagskvällen avslutas med Leicester mot Aston Villa, ett regionalt halvderby i mittenregionen av England, vad som i väldigt bred bemärkelse brukar beskrivas som Midlands. Både Leicester och Aston Villa har väl för all del betydligt värre rivaler än varandra här i världen, men det är ändå två klubbar av minst respektabel storlek som rimligtvis borde ha liknande ambitioner inom fotbollen.
Aston Villa håller kanske inte riktigt med om den saken. De anser sig nog ha skäl att ha ännu högre ambitioner än Leicester, och kanske svider det kanske lite extra för en klubb som Aston Villa att ha sett Leicester för bara några år sedan springa iväg och vinna ligan, och spela europeisk cupfotboll någorlunda regelbundet åren därefter. Leicester har just nu en position inom engelsk fotboll som Aston Villa helt säkert önskar att de själva hade.
Aston Villas position inom engelsk fotboll just nu är däremot att de är det enda laget i någon av de två högsta divisionerna som än så länge är helt felfria, det vill säga som har vunnit samtliga ligamatcher de har spelat. Nu är detta förvisso bara tre matcher än så länge, men givet att en av dessa matcher var en 7-2-vinst mot Liverpool så är det kanske inte så konstigt att Aston Villa andas morgonluft och allmän optimism.
Leicester har däremot börjat säsongen rätt bra de också. De inledde säsongen med tre raka vinster mot West Brom, Burnley och Man City och lyckades att snitta fyra mål per match mot dessa tre motståndare. Sedan kom en hastig och allt annat än lustig rejäl snedspark mot West Ham där Leicester förlorade med 0-3 på hemmaplan. Nu undrar nog de flesta om det var ett varningsskott eller ett rent olycksfall i arbetet.
Vinnaren mellan Leicester och Aston Villa hoppar hur som helst upp på andra plats i tabellen, bakom Everton. Vilket ändå måste ses som ett rätt underligt men på samma gång roligt sätt att beskriva tabelltoppen i Premier League. Lag som inte riktigt känns hemma däruppe men som ändå hör hemma där.