Förra gången Man Utd kanske något oväntat vann en Champions League-match i Paris så beslutade sig klubben möjligen en smula mindre rationellt att göra Ole-Gunnar Solskjaers dittills temporära anställning permanent, eller i alla fall så permanent som sådana här saker kan bli inom fotbollen. Vilket gör att man kan fråga sig vad Man Utd hittar på efter den här oväntade Champions League-vinsten i Paris. Slänger fram ett åttaårskontrakt på bordet framför Solskjaer?
Sant är att det efter landslagsuppehållet plötsligt har börjat gå bättre för Man Utd. Efter att ha förlorat mot Tottenham med 1-6 inför landslagsuppehållet så har de efteråt först vunnit med 4-1 mot Newcastle och sedan alltså med 2-1 mot PSG. Siffrorna blev däremot större mot Newcastle än vad spelet förmodligen motiverade, men däremot ironiskt nog kändes 2-1-segern mot PSG fullt motiverad. Det verkar som om Solskjaer behärskar just den matchbilden relativt väl.
Här dyker då ett vanligt positivt omdöme om Solskjaer som manager upp. Nämligen att han är en bra matchcoach. Vilket kanske ska förstås på två olika sätt. Dels att han är duktig på att sätta upp Man Utd för att neutralisera ett mer spelförande motstånd och straffa det laget med snabba omställningar. Dels att han är duktig på att göra rätt byten vid rätt tillfälle, där exemplet från matchen mot PSG är när han bytte in Paul Pogba, vilket omedelbart gav Man Utd en helt annan kontroll över mittfältet.
För all del är risken för confirmation bias överhängande. Det är lätt att komma ihåg de gånger det faktiskt lyckats, särskilt när det som med Pogba ligger i närtid. Där finns även en mängd matcher från det senaste året där Solskjaer fått kritik för att vara alltför snål eller saktfärdig med sina byten. Vad sedan gäller hans taktiska färdigheter så har det hela tiden varit en blandning av beröm och kritik i han för all del grejar detta med kontringsfotboll, men inte har så många idéer utöver det.
Vi kan se två problem med detta. För det första att det gör Man Utd alldeles för endimensionella och lite för beroende av att motståndaren så att säga spelar dem i händerna. Många gånger behöver Man Utd ta matchen i kragen av egen kraft, men där är de inte lika starka. Detta är det mer praktiska problemet. För det andra att det helt enkelt inte anstår Man Utd att spela en defensivt orienterad fotboll fokuserad på att kontraslå, att det helt enkelt blir dålig fotboll. Detta är det mer principiella problemet.
Om invändningen mot Ole-Gunnar Solskjaer möjligen något förenklat alltså skulle vara att han är alltför defensiv i sin fotboll, vilket möjligen snarare ska förstås som alldeles för begränsad i sin offensiva spelidé, så riskerar invändningen mot Frank Lampard vara den rakt motsatta, nämligen att han är alltför offensiv. Det senare betraktas däremot av många inte som en faktisk invändning. Vilket kanske förklarar varför det råder relativt hög tveksamhet runt Solskjaer, men knappt någon tveksamhet alls runt Lampard.
Fastän Solskjaer arguably har presterat bättre resultat.
Går det då att kritiseras för att vara alltför offensiv? Ja, men det måste ju rimligtvis gå, åtminstone om balansen i spelet så väldigt konkret och direkt leder till att motståndarna ges möjlighet att skapa alltför många chanser, om det därför släpps in alldeles för många mål och det därför tappas alldeles för många poäng. Fotboll handar till sist om att vinna matcher och ta så många poäng som möjligt. Gör man inte det, av ena eller andra anledningen, så gör man sig oavsett anledning förtjänt av kritik.
Chelsea släppte förra säsongen in 54 mål. Så många mål har inte Chelsea släppt in under en och samma säsong i Premier League sedan 1996-97. Räknar vi med insläppta mål den här säsongen har Chelsea på totalt 43 ligamatcher redan hunnit med att släppa in 63 mål, vilket är två mål fler än vad Chelsea släppte in totalt under José Mourinhos tre första säsonger i Chelsea. Att det är ett problem att Chelsea släpper in för många mål är ställt bortom allt rimligt tvivel.
Orsakerna går däremot att diskutera. Frank Lampard har använt olika mer eller mindre kloka sätt att förklara eller bortförklara saken. Allt från att syrligt hävda att Chelsea behövde värva längre backar, mindre klokt, till att mer klokt inflika att Chelsea släppte till färre chanser mot det egna målet än alla lag i Premier League med undantag för Man City. Varför det är på det viset är för all del inte så underligt, Chelsea spelar precis som Man City en fotboll baserad på eget bollinnehav.
Antal chanser mot det egna målet är däremot ett rätt lurigt mått eftersom det inte särskiljer kvantitet från kvalitet. Det vill säga, det säger inte så mycket om hur bra chanser Chelsea faktiskt släpper till. Förväntat antal insläppta mål ger i det avseendet ett bättre mått på saken. Vi vet redan att Chelsea släppte in 54 mål förra säsongen. Chelsea borde ha släppt in 41 mål enligt statistiken för förväntat antal insläppta mål. Vilket betyder att Chelsea släppte in 13 mål fler än vad som var rimligt att förvänta sig.
En väldigt stor differens. I själva verket en av de sämsta differenserna under de senaste fem åren i Premier League. När vi väl vet den saken går det så klart att börja fundera på hur Chelsea faktiskt släpper in sina mål. Här framgår två saker högst tydligt. Å ena sidan är Chelsea väldigt svaga på fasta situationer. Å andra sidan släpper Chelsea in väldigt många mål på motståndarnas omställningsspel. Kruxet är emellertid att Chelsea är inte sämre på fasta situationer under Lampard än vad de var under Maurizio Sarri.
Det nya som har hänt med Chelsea, och som alltså huvudsakligen gör att de istället för att släppa in 39 mål som de gjorde med Sarri som manager släpper in 54 mål (en ökning med 38%) med Lampard som manager, är alltså att de har blivit väldigt mycket mer känsliga för motståndarnas omställningar. Det vill säga Chelsea pumpar på framåt i offensiven samtidigt som de lämnar sig väldigt öppna defensivt. Delvis är detta en fråga om organisation, men grovt uttryckt: Frank Lampard spelar alltför offensivt!
Vilket kanske inte alltid är så väldigt lätt att gå med på. Som sagt, en manager kommer väldigt sällan få någon större kritik för att han spelar en för offensiv fotboll. Det är ju det som många vill se och det har ju under de senaste tio åren till och med blivit en slags svepande ursäkt för bristande resultat, nämligen att man hellre spelar en offensiv fotboll än vinner fotbollsmatcher och titlar gubevars! Som om det faktiskt handlade om ett slags medvetet val snarare än bristande förmåga.
En out har däremot Frank Lampard, nämligen snarare än att ifrågasätta sitt system och sin idé hänga skulden på individuella spelare. Något Lampard rätt klart och tydligt har gjort med målvakten Kepa Arrizabalaga. Att Lampard saknar förtroende för Arrizabalaga har varit helt uppenbart, både i ord och i handling. Värvningen av Edouard Mendy är ett exempel, och det är svårt att undgå känslan av att Petr Cechs inkludering i Chelseas Premier League-trupp säger något om Arrizabalaga det också.
Frank Lampard har för all del en poäng. Kepa Arrizabalaga bär en stor del av skulden bakom Chelseas svajiga försvarsspel i allmänhet och alldeles för många insläppta mål i synnerhet. Redan den här säsongen har Arrizabalaga gjort tre misstag som resulterat i insläppta mål. Hans räddningsprocent förra säsongen om 54,5% är den lägsta som noterats ända sedan den statistiken började samlas in. Men en stor del är fortfarande inte hela sanningen, blott en slags halvsanning.
Ole-Gunnar Solskjaer är alltså alltför defensiv i sin fotboll, och Frank Lampard är alltså alltför offensiv i sin fotboll. Vad det betyder för kvällens match mellan Man Utd och Chelsea känns på något sätt uppenbart. Ett lag som gillar att neutralisera spelförande motståndare med försvarsspel och snabba omställningar möter ett annat lag som vill föra spelet och är känsliga för snabba omställningar. Händelsevis en matchbild vi såg mellan Man Utd och Chelsea flera gånger förra säsongen, utom kanske när det gällde som mest.
Bara att slänga fram åttaårskontraktet till Solskjaer direkt efter matchen med andra ord. Men nu är så klart fotbollen sällan riktigt så enkel och förutsägbar. Framför allt är inte Man Utd riktigt så förutsägbara. Att försöka gissa vad de ska hitta på från match till match lönar sig väldigt sällan. Och däri ligger väl kanske en stor del av det fundamentala problemet!