Visst kan det vara för tidigt att påstå att man eller mer specifikt jag hade fel inför säsongen när vi avfärdade David Moyes som West Hams manager, menade att West Ham gjorde klokast som hittade en ny och mer progressiv manager, och kanske till och med häcklade West Ham för att de inte gjorde detta. Trots allt har det bara spelats tio omgångar av en säsong de allra flesta skulle beskriva som en smula eljest.
Men det går knappast att förneka att West Ham har inlett den här säsongen betydligt bättre än vad egentligen någon hade trott eller förutsett. Fem vinster på sina tio första matcher, tre raka vinster inför kvällens match, och om West Ham vinner mot Man Utd ikväll på London Stadium så skjuter West Ham och David Moyes upp sig själva bland de fyra första i tabellen, inte minst då på just Man Utds bekostnad.
Moyes kommer kanske för alltid förknippas med sitt fiasko med Man Utd. Det är nu drygt sex och ett halvt år sedan Moyes fick sparken från Man Utd, och hans misslyckande där har hängt över honom under alla dessa år och alla jobb därefter, oavsett om det var Real Sociedad, Sunderland eller West Ham. Fiaskot har varit så överhängande att alldeles för många har glömt hans fenomenala jobb dessförinnan med Everton.
Visst är det där en av fotbollens stora orättvisor, och inte precis unik för Moyes, att det finns en tendens för de allra flesta att bedömas först och främst utifrån sina största misslyckanden. Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk brukar det sägas. Kanske är det så att få managers är bättre än sin sämsta insats. Det är inget positivt sätt att bedöma människor på precis, ingen av oss skulle själva vilja bli bedömd på det viset.
Man kan i efterhand fråga sig hur Moyes ens kunde tacka ja till Man Utd-jobbet. Det var inte precis svårt att se att risken för att misslyckas var skyhög för att inte säga garanterad, och konsekvenserna var inte särskilt svåra att begripa de heller. Men var det egentligen ett jobb som det ens gick att säga nej till? Tänk att sitta med den vetskapen på ålderns höst, att man hade chans att vara Man Utds manager men inte tog den.
Den fråga som nu börjar aktualiseras är om det är med West Ham som David Moyes alltså till slut kommer få sin återupprättelse, och äntligen lyckas tvätta bort den skamfläck som fiaskot med Man Utd har utgjort på hans karriär för att inte säga hela liv. Åtminstone göra den mindre framträdande och dominerande på tyget. Ska Moyes vara managern som till slut lyckas få någon ordning på West Ham igen?
Vad har då Moyes gjort bra med West Ham den här säsongen, eller sedan han tog över West Ham igen i mitten av förra säsongen? Framför allt eller huvudsakligen har Moyes med sitt tremannaförsvar fått ordning på West Hams försvarsspel, något som fallerade fullständigt under Manuel Pellegrini. Det får väl räknas som en lycklig ironi att Real Betis nu plötsligt drabbats av liknande försvarsproblem efter att ha anställt Pellegrini.
Utöver ett välorganiserat tremannaförsvar baserat på i första hand Angelo Ogbonna, Fabian Balbuena och Aaron Cresswell så har Moyes fått rejäl fart på viktiga mittfältare som Declan Rice, Tomas Soucek och Pablo Fornals. Michail Antonio trivs med Moyes som manager och vid sidan av dem finns en handfull av mycket skickliga och kompetenta spelare som alla vet sina roller och kan fylla viktiga funktioner för West Ham.
Taktiskt är det kanske framför allt det som har varit David Moyes största bidrag till West Ham. Han är ingen stor filosof taktiskt sett, det kommer inte skrivas några böcker om Moyes idéer inom fotbollen, och sådana som Guillem Balague eller Martin Åslund kommer aldrig be vid Moyes fötter, men han har bidragit med det absolut nödvändiga; klarhet, tydlighet och givna roller på planen. God organisation helt enkelt.
Detta är naturligtvis grunden. Det har länge varit en bestämd känsla att West Ham har underpresterat som fotbollslag. Deras spelarmaterial har alltid känts bra nog för att kunna slåss på Premier Leagues övre halva. Men laget har alltid saknat organisationen och tydligheten på planen, och West Ham har därför på totalen alltid varit lägre än summan av dess många olika delar.
Frågan är väl om David Moyes egentligen har lyckats med det omvända, det vill säga att göra West Ham till något större än summan av dess delar, som ju klyschan brukar formuleras. Jag bedömer det som oklart. Men man måste nog säga att Moyes i alla fall har lyckats med att få West Ham att motsvara summan av sina delar. Och det är inget att fnysa åt. Inte många har lyckats med det på många herrans år.
Dessutom räcker det bevisligen rätt långt just nu. West Ham ligger femma inför den här omgången, har vunnit hälften av sina matcher, och dessutom med ett tufft spelschema där de redan mött lag som Arsenal, Liverpool, Man City och Tottenham. Och även om det är orimligt att föreställa sig att de skulle hålla sig kvar där under någon längre tid av säsongen så verkar det ändå som om de den här gången slipper nedflyttningsstriden.
Frågan för framtiden förblir däremot densamma. David Moyes kontrakt med West Ham går ut efter den här säsongen. Ska West Ham behålla en manager som har fått dem att motsvara summan av sina egna delar, eller ska West Ham söka en manager som kan få dem att överträffa summan av sina egna delar? Moyes har visat sig kapabel att leverera det förstnämnda, men tveksamhet råder fortfarande gällande det andra.
Det får bli en senare fråga. Redan ikväll kan däremot levereras en vinst mot Man Utd. Något som säkert både West Ham och David Moyes själv skulle vara mer nöjda med än enbart vad de tre poängen motiverar.
:::
Tjuvstartades ju redan under veckan, men visst ska det bli härligt med den första helgen i engelsk fotboll med fans tillbaka på läktarna igen för första gången på nästan 9 månader. Inte på alla arenor, men ändå på cirka hälften av arenorna.
:::
Chelsea verkar ju ha sina ögon på Declan Rice, men får de inte tag på honom så kanske de kan specialstudera ett möjligen ännu bättre alternativ på nära håll redan ikväll, när de ställs mot Leeds och Kalvin Phillips.
:::
Burnley vs Everton – ett tidigt möte av den engelska fotbollens kontraster.