Pep Guardiola sätter sig alltså ned efter vinsten mot Borussia Mönchengladbach, och i lagom tid inför helgens match mot West Ham, och påpekar kanske en smula syrligt att Man City bara vinner alla dessa matcher eftersom de är så rika och har mest pengar. Som utav en slags gudnådelig tillfällighet så leder detta till en uppsjö av artiklar där det på lite olika sätt förklaras varför Man City alls inte vinner alla dessa matcher enbart på grund av pengar, utan minst lika mycket tack vare Pep Guardiola.
Vilket naturligtvis var just exakt det som Pep Guardiola också önskade uppnå med sitt uttalande. Det var inte särskilt svårt att förutse att det var exakt vad som skulle bli responsen på det där, eftersom det naturligtvis är en fullständigt banal och bisarr tankegång att Man Citys höga kvalitet enbart skulle förklaras med pengar. Detta utesluter inte att det även fanns ett uttryck för viss ödmjukhet i Guardiolas uttalande, att medge att pengar faktiskt är ett nödvändigt, om än ej tillräckligt, villkor.
För all del finns väl just inget fel med detta. När det egna laget presterar så väldigt bra som Man City gör för närvarande så förtjänar man både att påpeka det och få det påpekat av andra. Möjligen är det kanske en gnutta underhållande att få se många så att säga ramla i den där rätt så enkla fällan, även om det säkert är en och annan som gör det helt medvetet och frivilligt dessutom. Förvisso även en skön kontrast till många Man City-supportrars rätt uppenbara mediala förföljelsemani.
Pengar är självfallet en väldigt viktig faktor inom fotbollen, precis som inom alla delar av samhället. Men den här idén att pengar är den enda eller egentligen ens den viktigaste faktorn för att ett lag ska bli väldigt framgångsrikt över tid är vansinnigt förenklad, och har dragits till sin överdrift under rätt lång tid av sådana som har lärt sig lite grann och därför inbillar sig att de fattat allt. Pengar hjälper dock bara upp till en viss gräns, sedan är det kompetens och management som faktiskt fäller avgörandet.
Och naturligtvis är det först och främst där som Man City och Pep Guardiola har excellerat. Visst har det spenderats väldigt mycket pengar, men det har investerats smart och framför allt finns där en coachning och ett management som verkligen gör både laget och spelarna bättre. Värdet på tillgångarna stiger hela tiden organiskt. Spelare som kommer till Man City blir generellt sett bättre, snarare än som vi ser med några andra klubbar att spelarna faktiskt tenderar bli sämre.
Man City kommer vinna ligan igen den här säsongen, och de kommer göra det på ett tämligen övertygande sätt. Det kan diskuteras i vilken utsträckning detta beror på att andra lag, och då kanske framför allt Liverpool, har krackelerat under den här väldigt märkliga säsongen, men odiskutabelt är Man City det lag som har hanterat säsongen bäst av alla. Pep Guardiola har anpassat sig utifrån nya och speciella förutsättningar, laget har visat upp en hög lägstanivå och har varit synbart revanschsuget.
Pratet om pengar gör kanske att den vanliga invändningen mot Pep Guardiola dyker upp, att han alltid har haft hand om lagen med överlägsna resurser och de överlägset bästa förutsättningarna i respektive liga under respektive tidsperiod. Det finns för all del en hel del sanning i denna invändning. Men någon replikerade även rätt klokt på detta att det trots allt är så att Guardiola genom sin tränargärning har gjort sig förtjänt att få ta hand om klubbar med dessa resurser och förutsättningar.
Möjligen tar inte detta död på den för all del rätt fascinerande tankegången att man skulle vilja se vad Pep Guardiola skulle kunna åstadkomma med en klubb som inte riktigt har dessa förutsättningar. Men det tar bättre död på tankegången att det på något sätt bara skulle vara en tillfällighet eller lycklig slump att Guardiola har råkat hamna just på dessa jobb. Att han så att säga bara skulle ha råkat vinna managerlotteriet inom den globala fotbollen.
En annan inte ovanlig invändning mot Pep Guardiola brukar ju vara att vi ännu inte har fått se honom bygga om ett vinnande lag. Det vill säga att vi inte riktigt vet om han förmår uppnå en andra vinnande cykel i en och samma klubb, vilket är en tämligen besvärlig uppgift, vilket om inte annat märks på hur få som faktiskt har klarat av det genom historien. Här menar emellertid en hel del att det vi ser med Man City den här säsongen visar att han faktiskt förmår göra detta.
Här skulle i och för sig då jag vilja avvakta med mitt eget omdöme, helt enkelt för att jag fortfarande tycker vi befinner oss i en luddig gråzon där det är lite svårt att säga om detta Man City verkligen är att betrakta som början på en andra cykel eller snarare slutet på den första cykeln. Det säger kanske sig självt att det många gånger råder en slags flytande gräns mellan dessa cykler. Det finns vissa tecken på förnyelse i detta Man City, men det finns också mycket som alltjämt är detsamma.
Allt det där är så klart av rätt marginell betydelse för Man City, vars framsteg kanske bäst ges uttryck av att de måste anses ha en väldigt rimligt chans att vinna en fyrling den här säsongen, bättre chans än kanske någon gång tidigare. Kvällens match mot Wolves är naturligtvis bara ännu ett steg i den riktningen.
:::
Mitt i allt kaos för Sheffield Wednesday så gör de faktiskt en riktigt slug anställning av ny manager i form av Darren Moore, som ju för några år sedan hade hand om West Brom, fortfarande väldigt uppskattad där, och som sedan dess har visat framfötterna med Doncaster Rovers som han landat på playoff-plats i League One.
:::
Ipswich Town har fått nog av Paul Lambert, och verkar vara på väg att ersätta honom med en annan Paul, det vill säga Cook, som ju tidigare har gjort riktigt fina insatser med både Portsmouth och Wigan. Ipswich, som befinner sig strax under playoff-platserna i League One, hoppas med detta ge sig själva en rejäl promotion-push under våren.