Argumenten för att rättfärdiga olika former av ondska och orättvisa är samma som de alltid har varit. Ett av de vanligare är att det trots allt är mycket bättre än vad det var för 100 år sedan eller fritt antal år sedan. Ett oftast felaktigt argument som alltid använts för att försvara och bevara status quo. Dito ett argument bara de använder som inte själva drabbas av denna ondska och orättvisa och därför i själva verket struntar i den.
Ett annat vanligt argument är att den och den ledaren är en stor reformist. Oftast pekas på någon specifik ytlig reform till det marginellt bättre som naturligtvis genomförts just för detta ändamål, att fungera som alibi för att dölja och bevara mycket större problem. Bland andra som benämnts och inte minst benämnt sig själva som bokstavligen just ”stora reformister” hittar vi Adolf Hitler, Josef Stalin och Mao Zedong med flera.
Detta inser kanske de som i alla fall någon gång i sitt liv på allvar har öppnat en bok. De bland dessa som ändå av ett eller annat skäl vill rättfärdiga det orättfärdiga är därför mer benägna att leta reda på mer formella försök till undanflykter, som i det dagsaktuella fallet att PIF i själva verket skulle vara skild från den saudiska staten, och att Newcastle således inte alls minsann just har blivit köpta av Saudiarabien.
Detta är naturligtvis precis lika dumt nu när Premier League påstår sig ha fått just detta juridiskt försäkrat, delvis för att dölja att det enda som egentligen var viktigt för dem var det saudiska kränkandet av TV-rättigheter, delvis för att undkomma politiskt ansvar för kritiken mot det saudiska kränkandet av mänskliga rättigheter, som det var dumt när de saudiska ägarna själva hävdade just detta för att slippa ta ansvar för piratfrågan.
Andra typer av argument är av mer klassisk whataboutery-karaktär. Som exempelvis detta att köpet av Newcastle måste vara okej eftersom Storbritannien minsann säljer vapen etc till Saudiarabien. Vilket bekvämt bortser helt från all kritik av denna vapenexport, samt så klart blundar för den rätt uppenbara tanken att en fotbollsklubb ändå är tänkt att representera och faktiskt vara något mer och något större än endast ett företag.
Ungefär lika ogenuint är argumentet att supportrar ändå är maktlösa i detta och därför inte kan klandras för hur de agerar. Det kan för all del stämma att Newcastles supportrar inte kunnat blockera de saudiska ägarna, även om ens det är osäkert. Men självfallet är det ingen som tvingar Newcastles supportrar att okritiskt jubla åt uppköpet, eller aktivt försvara en stat och alla dess handlingar. Vi är alla ansvariga för våra egna handlingar.
Men att lasta över allt ansvar på Newcastle och på Newcastles supportrar vore även det fel. Det bakomliggande problemet är naturligtvis mycket större än enbart Newcastles supportrar och att rikta fingret endast mot dem vore att göra sig skyldig eller medskyldig till en tämligen uppenbar red herring-operation. Definitivt är det inte bara Newcastles supportrar som hycklar eller är ute och cyklar i den här frågan.
Engelsk fotboll i största allmänhet har misslyckats med att ta sitt ansvar gällande frågan om vilka som egentligen äger eller får äga engelska fotbollsklubbar. Här har inte funnits någon som helst egentlig reglering och heller inget som helt försök att ta något ansvar så att inte engelska klubbar hamnar i händerna på bovar och banditer, oavsett om dessa är av brittisk eller icke-brittisk nationalitet eller karaktär. Vi ser exempel på båda.
Den engelska fotbollen har misslyckats med att ens försöka reglera hur engelska klubbar köps och säljs som vilka som helst andra produkter på en marknad. Och har man en gång accepterat att engelska klubbar ska kunna köpas och säljas på det sättet så krävs det en särskild form av dumhet för att inte förstå att följden kan bli att oönskade aktörer kan köpa dem. Engelsk fotboll tar alltså inte ens ett grundläggande bankansvar.
När inte engelsk fotboll tar sitt gemensamma ansvar blir det svårare att kräva att Newcastles supportrar ska ta sitt ansvar, utanför och utöver det system som den engelska fotbollen alltså själv skapat. När sedan Premier Leagues eget ansvar inte sträcker sig längre än att själva gladeligen acceptera en köpare, med enda undantaget att den inte kränker heliga TV-rättigheter, blir det desto svårare att kräva ansvar av Newcastle.
Vad sedan gäller övriga 19 Premier League-klubbars raseri över Premier Leagues snabba godkännande av uppköpet, med hänvisning till hur det riskerar skada ligans varumärke gudbevareossallaväl, är det svårt att inte se den hycklande bockfoten. Åtminstone sex av dessa klubbar hade ingen större omtanke om ”ligans varumärke” när de bara för några månader sedan var med och ville skapa en europeisk superliga.
Vad övriga tolv-tretton klubbar har gemensamt med dessa sex större klubbar är väl därtill att det knappast ligger i deras omedelbara egenintresse, oavsett om de befinner sig i botten eller i toppen av tabellen, att Newcastle plötsligt blir starkare. Även om det självfallet är bättre inte bara för Newcastle utan för Premier League som helhet. Ett bra Newcastle är bra för Premier League!
(Detta tämligen enkla konstaterande måste kunna göras. Det är därefter en annan fråga gällande specifikt det saudiska köpet av Newcastle, det goda och det onda med detta, och om det är bra eller dåligt för Newcastle, Premier League och engelsk fotboll.)
Egenintresset trumpar förmodligen omtanken om ligans varumärke. Vilket rimligtvis förvånar ingen. Egenintresset har alltid dominerat fotbollen precis som hela samhället. Egenintresset är vad som får supportrar att hela tiden försöka rättfärdiga det orättfärdiga. Egenintresset är även vad som utgjort och utgör grunden för det mesta av det formella motståndet mot Newcastles uppköp från Premier League och från övriga klubbar.
Ett som jag ser det ändå mer legitimt egenintresse för fotbollssupportrar är att kunna hoppas och drömma med sin klubb, egentligen oavsett nivå. Och även om det riskerar bli väldigt grumliga vatten att diskutera mänskliga rättigheter och supportrars rättigheter på samma nivå så att säga, så för all kritik mot hur Newcastles saudiska uppköp legitimerar brott mot mänskliga rättigheter, så för det ändå med sig detta goda:
Newcastles supportrar kan faktiskt hoppas och drömma igen! Något Newcastles supportrar har kunnat förut, men egentligen inte har kunnat göra på nästan 15 år. Och om detta uppköp och protesterna det orsakat dessutom leder till att Premier League, på samma gång världens mest kapitalistiska och mest demokratiska liga, som första liga och fotbollsorganisation i världen inför regler ägnade att skydda mänskliga rättigheter?
Desto bättre! Det hade dessutom verkligen varit att göra någon nytta för det som alla säger sig vara så väldigt bekymrade för i nuläget, nämligen ligans varumärke. Det som varje klubb i Premier League tydligen anser vara viktigare än människors liv, eller åtminstone saudiska människors liv. Låt gå att jag inser att denna förhoppning om förändring hänger samman med en icke ringa grad av rent önsketänkande.
Men även jag måste väl få hoppas och drömma!