Att säga att Nuno Espirito Santo delvis är ett offer för olyckliga omständigheter är inte någon fullständig galenskap. Naturligtvis var det fullt rimligt att ha frågetecken kring honom som manager på förhand, liksom han knappast har övertygat under sin tid som manager, men det är också svårt att bortse från att hans främsta problem förmodligen är att han anställdes som mer eller mindre Tottenhams sjätte eller sjunde alternativ, sedan namn som Antonio Conte, Mauricio Pochettino med flera kommit och gått.
Alla managers måste självfallet spela den hand de så att säga sitter på, och det vore bara fånigt att försöka hävda att Nuno Espirito Santo så här långt har spelat sin hand på något annat än ett rätt katastrofalt sätt. Men man måste nog också säga att det var väl knappast möjligt för Nuno Espirito Santo att ha fått en sämre hand än den han faktiskt fick. Hans hand var i själva verket så dålig att det inte är någon överdrift att säga att Tottenham förmodligen gjort uppdraget omöjligt redan innan hans ens tagit det på sig.
Alltså är det ofrånkomligt att dra slutsatsen att Daniel Levy och Tottenhams klubbledning har gjort några hyfsat grova misstag, inte minst under det senaste året eller två. Ändå är jag benägen att hålla med de som ändå menar att Levy på det stora hela har gjort ett väldigt starkt jobb med Tottenham. Om inte annat så borde väl det faktum att Tottenham nu är förbannade över att klubben eventuellt missar Champions League vara ett rätt bra bevis på det. Innan Levy var detta snarare en accepterad norm.
Anställningen av Nuno Espirito Santo, om den nu slutar som den åtminstone i skrivande stund ser ut att sluta, måste ändå räknas som en av Premier League-historien märkligaste och kanske till och med sämsta. Med sämsta anställningar pratar vi inte specifikt om sämsta managers, eftersom situationen kan spela så stor roll. Inte heller pratar vi specifikt om resultat i efterhand och med facit på hand. Utan vad vi pratar om är anställningar som gick att se redan i förväg att de troligtvis skulle gå åt pipsvängen.
Men vilka är Premier Leagues sämsta manageranställningar i det aveendet, och på vilken plats om någon på denna lista skulle Tottenhams anställning av Nuno Espirito Santo placera sig? Det får bli ämnet för denna måndagslista.
(8) David Moyes, Man Utd
Jag kommer för all del ända in i graven hävda att detta var en anställning som Man Utd var tvungna att göra och som anständigheten nästan krävde. Att när Alex Ferguson gav upp karriären ge den stora chansen till någon som gjort det stora jobbet i det tysta under många år redan.
Detta förändrar emellertid inte att det var väldigt många som också såg de lätt förutsedda riskerna med denna anställning. När Ferguson lämnade Man Utd skulle hans efterträdare alltid komma att jämföras med honom, både internt och externt, och kanske var det bara ett världsnamn som hade haft någon chans att kunna hantera det.
(7) Roy Hodgson, Liverpool
När Hodgson väl anställdes av Liverpool hade det redan börjat gå rätt rejält utför för Liverpool under herrarna Hicks och Gillettes ägarskap. Det var alltså inte någon lycklig klubb som Hodgson kom till, och det vore precis lika dumt att påstå att Liverpools supportrar var ens något lyckliga över att få Hodgson som manager.
Man kan diskutera i evighet i vilken utsträckning Liverpools supportrar hade bestämt sig redan på förhand, och hur detta kan ha blivit självuppfyllande, men det var också ganska tydligt att Hodgson hade en annan mentalitet och en annan attittyd än ett Liverpool som både på god och dålig grund såg sig själva som störst, bäst och vackrast.
(6) Sam Allardyce, Everton
Listan över dåliga manageranställningar i Premier League skulle bli så lång att den förmodligen kunde ta några varv runt jordklotet, men mindre vanligt är ändå de anställningar där man liksom vet på förhand att det kommer gå åt helvete. Evertons anställning av Allardyce faller däremot rätt i denna kategori.
Allardyces personlighet var i själva verket raka motsatsen till Evertons identitet och hur Evertons supportrar såg sin egen klubb. Allardyces sätt att se på fotboll skar sig hårt och djupt med hur Everton tänker fotboll och har för ambitioner som klubb. Anställningen inte bara misslyckades med att övertyga supportrarna, de aktivt motsatte sig den.
(5) Luis Felipe Scolari, Chelsea
Om vi ska hitta en storklubb som gör en riktigt korkad manageranställning så är förmodligen detta det bästa exemplet bland flera. Efter att för första gången ha sparkat José Mourinho så försöker sig Chelsea direkt efter den förlorade Champions League-finalen 2008 på den första av vad som skulle visa sig flera reboots.
Scolari hade för all del haft rätt stora framgångar inom landslagsfotbollen, samt varit aktiv inom klubbfotbollen i Sydamerika. Men att förvänta sig att Scolari skulle kunna översätta detta direkt till den engelska och europeiska fotbollens toppskikt, när han knappt ens kunde översätta sig själv till engelska, var osannolikt naivt.
(4) José Mourinho, Tottenham
Man kan på sätt och vis förstå den här anställningen. Daniel Levy var i själva verket tämligen explicit med vad som var hans främsta motiv. Med Mourinho visade Tottenham att de utvecklats som klubb i den utsträckning att de nu minsann kunde anställa världens främsta managers. Låt gå för att Mourinhos aktiekurs störtdykt de senaste åren.
Vad man så klart alltid kommer undra är hur Tottenham och Levy inte kunde se hur det hade gått för Mourinho i Man Utd och se det som alla andra såg på långt håll, nämligen att det fanns egentligen inga som helst förutsättningar för att det skulle kunna sluta på något som helst annat sätt med Tottenham. Mycket riktigt.
(3) Frank De Boer, Crystal Palace
Vill man vara nyanserad skulle man kunna hävda att Crystal Palaces misslyckande inte var enbart anställningen, utan att man aldrig följde upp anställningen med några relevanta reformer av spelartruppen. Men på något sätt är det ju också detta som i sig faktiskt gör detta till en så spektakulärt usel anställning.
Fanns det alls något syfte med denna anställning annat än att det möjligen skulle låta progressivt och vackert i medias rubriker? Det finns skäl att tvivla på det givet att det slutar med noll poäng och noll mål på fyra matcher innan De Boer får sparken, i det närmaste vi kommer Brian Cloughs 44 dagar med Leeds på 1970-talet.
(2) Tim Sherwood, Aston Villa
Jag ska inte på något sätt sticka under stol med att jag har absolut ingenting till övers för Timmy Sherwood, varken som manager eller som människa. Tillsammans med Louis van Gaal den manager jag satiriserat mest genom åren. Den allra sämsta formen av brittisk snackepåse utan några tillgångar utöver sina kontakter bland the good old boys.
Taktik är oftast något flummigt och överskattat för Timmy och den här typen av managers som varit alldeles för vanliga i engelsk fotboll. Fotboll är minsann inte mer svårt än att vilja mer än motståndarna och gå ut på planen och kämpa. Management by klyscha således och normalt så går det ju därefter också.
Av alla managers som Aston Villa kunde ha anställt under 2010-talet så var detta den sämsta tänkbara. Det var den här anställningen som i slutänden resulterade i Aston Villas nedflyttning från Premier League, en nedflyttning som de i själva verket fortfarande i någon mening håller på att rehabilitera sig från.
(1) Steve Kean, Blackburn Rovers
Men den allra mest usla manageranställningen i Premier Leagues historia måste vara Blackburn Rovers anställning av Kean ett antal år tidigare. Blackburn Rovers, som då var en etablerad Premier League-klubb, hade precis blivit uppköpta av indiska Venkys, som visade sig veta just ingenting alls om engelsk fotboll.
Venkys lät sig kvickt duperas av en fullständigt skrupelbefriad agent, vars allra första drag blev att säcka Sam Allardyce, det vill säga innan denne hade hunnit med att börja göra parodi på sig själv, och i hans ställe placera Kean, som utöver att sakna någon erfarenhet alls som manager även råkade vara en av agentens egna klienter.
Blackburn Rovers åkte abrupt ur Premier League redan samma säsong, och hann i själva verket även med att ta en runda ned i League One dessutom innan Venkys till sist kan sägas ha fått någon som helst ordning på klubben. Fortfarande, så här tolv år i efterhand, lär de nog fortfarande förbanna sig själva för att ha varit så dumma från början.