Det hann bara gå en dryg vecka från det att Dean Smith fick sparken av Aston Villa till dess att Dean Smith återigen anställdes av Norwich. Därmed är Smith den manager i Premier League med kortast tid av alla managers att efter att ha fått sparken av en klubb därefter anställas av en annan klubb. Åtminstone i Premier League. Givet att rekordböckerna har börjat innehålla allt märkligare saker så har väl även det sin plats.
Att Dean Smith anställs som Norwichs nya manager är möjligen inte särskilt märkligt i sig självt. Vad som möjligen gör det märkligt är att det var så väldigt uppenbart att Frank Lampard var på gång att ta över som Norwichs manager. Här kan självfallet diskuteras vad det var som egentligen hände. Var det Norwich som ändrade sig? Eller var det Lampard som ändrade sig, möjligen för att förekomma snarare än att förekommas?
På flera sätt hade Frank Lampard passat väldigt väl som Norwichs manager. Det är en klubb som är väl lämpad för en manager med Lampards kvalifikationer. Lampard är därtill en manager med en fotboll som stämmer tämligen väl överens med hur Norwich säger sig vilja spela fotboll. Lampards facit med att lyfta fram och utveckla unga spelare är även det en egenskap som passar väldigt väl samman med Norwich.
Ändå var jag väldigt tveksam till att Lampard skulle vilja bli manager för Norwich. Det var helt enkelt en alldeles för stor risk för honom att ta. Han har redan fått sparken av Chelsea efter att inte riktigt ha visat sig mogen just den uppgiften i nuläget. Att därefter ta över en klubb som löper väldigt stor risk att åka ur Premier League den här säsongen skulle riskera Lampard ett andra misslyckade i rad.
Alla managers kan misslyckas en gång. En gång är så att säga ingen gång. Men när en manager misslyckas två gånger i rad så kan det mycket lätt börja framstå som ett slags mönster. Exakt hur Frank Lampard faktiskt resonerade är svårt att säga på avstånd, liksom i vilken utsträckning det var han som till slut tackade nej till jobbet, eller han drog sig ur eftersom det blev uppenbart att Norwich skulle välja Dean Smith istället.
Precis som Lampard så måste man säga att Smith känns som en väldigt bra fit för en klubb som Norwich. Smith har en omfattande erfarenhet som manager för klubbar av ungefär Norwichs storlek och ambition. Smith representerar dessutom både en fotboll och en managementstil som ligger väl i linje med Norwichs modell. Detta har han visat i både Brentford och i Aston Villa.
Dean Smith är inte ett brott med Norwichs modell så som den formulerats och utvecklats av Stuart Webber, Norwichs sportchef. Snarare är Smith en fortsättning eller kanske till och med en utveckling på Norwichs modell. Med detta går naturligtvis att se både fördelar och nackdelar. Fördelar eftersom det inte kräver någon större omställning. Nackdelar eftersom modellen är en del i förklaringen till Norwichs situation.
Här har vi så att säga lite av pudelns kärna gällande Norwich, en klubb som med viss rätt har beskrivits som för bra för Football League men för dålig för Premier League. Men även en klubb som kanske något mer orättvist har beskrivits som en klubb utan några egentliga ambitioner. Är det Norwichs modell det är fel på, eller var det bara en specifik del i modellen, närmare bestämt managern, som det var fel på?
Stuart Webber har varit tämligen noga med att framställa svaret som det senare, nämligen att det absolut inte är Norwichs modell det är något fel på. Möjligen en inte oförutsägbar ståndpunkt givet att det är han som formulerat modellen. Men det har de senaste veckorna varit tämligen uppenbart att han har skyfflat över ansvaret och skulden för Norwichs situation mer och mer på Daniel Farke.
Farkes möjliga tillkortakommanden kan naturligtvis bero på olika saker. Visst kan det vara så att hans management helt enkelt inte räcker till för Premier League. Hans båda säsonger i Premier League skulle onekligen kunna tyda på det. Det kan även vara så helt naturligt att Farke efter att ha varit manager för Norwich i fyra och ett halvt år helt enkelt hann med att passera det bäst före-datum som nästan alla managers till slut passerar.
Poängen således att det visst kan ha funnits goda skäl för Norwich och för Stuart Webber att besluta sig för att byta ut Daniel Farke. Men det förtar heller inte motivet att Farke även var en bekväm fall guy för att skydda Norwichs modell, och kanske i förlängningen även skydda Webber. Rent resultatmässigt är det naturligtvis svårt att hitta några hårda argument till försvar för Farke.
Smith är en annan typ av manager än Farke. En manager fostrad i den brittiska myllan snarare än den mer kontinentala managern som Farke möjligen representerade, kanske i någon mening var en slags billig knock-off av. Ändå har Smith visat sig fungera väldigt väl i mer modernt byggda engelska fotbollsorganisationer liksom bekväm med moderna metoder inom fotbollen. Åren med Brentford visade på detta.
Kanske är det i själva verket kombinationen som Norwich nu eftersträvar. De har skapat en modell som är synnerligen kontinentalt inspirerad. Något som märkts både i valet av manager och i rekryteringen av spelare. Med Smith skulle man kunna säga att Norwich gör en medveten ansträngning att så att säga ”hämta hem” sin modell och förankra den mer naturligt i mer brittisk fotbollsjord.
Vad som kanske i någon mening alltid låg Dean Smith lite i fatet med Aston Villa, nämligen hans relativa brittiska hemvävdhet och möjligen blygsamhet, vilket möjligen bekräftas av deras beslut att istället anställa en mer namnkunnig men definitivt inte mer meriterad Steven Gerrard, kan alltså tvärtom vara till hans fördel med Norwich. För Norwich är Dean Smith kanske det bästa möjliga från två världar.
Om det sedan räcker till för att hålla Norwich kvar i Premier League får möjligen betraktas som högst osäkert. Men med endast fem poäng upp till nedflyttningsstrecket så är det naturligtvis ingen omöjlighet.