Blir det Tottenham för Dejan Kulusevski?

Kanske borde jag därmed ta chansen att rikta blickarna mot EFL Championship och Football League som av någon anledning däremot inte drabbats av något dylikt landslagsuppehåll. Åtminstone klubbarna i EFL Championship, som ju består av en relativt hög andel landslagsspelare, inte sällan från aktuella världsdelar dessutom, skulle ju kunna ha ett och annat att invända mot detta.

Vad man kan säga om EFL Championship är kanske först och främst att Fulham har kopplat ett järngrepp om ligan, och leder den med ett antal poäng före alla de jagande lagen. Dessutom fullständigt öser Fulham in mål. Deras 73 mål hittills representerar ett målsnitt om 2,7 mål per match och det lag som ligger närmast dem i detta avseende har gjort 45 mål på en match mer spelad.

Marco Silva har onekligen fått full fart på Fulham och åtminstone som det verkar i nuläget är en plats i Premier League nästa säsong vikt för dem. Vilka som tar övriga två platser är desto mer öppet kan tyckas. Bournemouth såg länge ut att vilja följa med Fulham i rycket i tabellen, men resultaten har sviktat samtidigt som inte minst Blackburn Rovers och QPR har imponerat stort på slutet.

Alls inte omöjligt att jag väljer att skriva om just Blackburn Rovers och QPR under veckan som kommer för övrigt, för det är rätt spännande resor som just dessa båda klubbar, för inte alltför länge sedan krisande Premier League-klubbar, faktiskt har gjort. Kanske är det även så att något förtjänar sägas om West Brom, där Valerien Ismael just nu sitter löst sedan laget har börjat dala i oroväckande fart och utsträckning i tabellen.

Annars är den kanske största och mest spännande frågan i EFL Championship för närvarande om Wayne Rooney verkligen ska lyckas göra det omöjliga med Derby County och trots 21 minuspoäng hålla dem kvar i ligan. Förlust senast mot Nottingham Forest för all del, men de jagar ändå lagen ovanför nedflyttningsstrecket, endast åtta-nio poäng efter dem med cirka 20 omgångar kvar att spela.

Lyckas Wayne Rooney med den bragden kan det inte vara snack om vem som är årets manager i England den här säsongen, oavsett division.

Men en stor del av uppmärksamheten riktas mer eller mindre frivilligt mot det snabbt annalkandes stängandet av januarifönstret. Måndag är alltså den sista dagen att köpa och sälja spelare i Premier League, och de klubbar som hade tänkt försöka göra något under januari har alltså bara några dagar på sig att få rumpan ur vagnen. Det brukar ju kunna gå hetsigt tillväga under normala omständigheter.

Men detta är inte riktigt normala omständigheter. Det är ett januarifönster som inte minst präglats av Newcastles nya ambitioner, tilltagande panik och mer eller mindre grandiosa knäppa självbild och världsbild som deras supportrar ihärdar med. Det är också ett januarifönster som präglas av Tottenhams fumlande på transferfönstrets dansgolv där klockan närmar sig treslaget och alla tjejer redan verkar ha parat upp sig.

Newcastle

Man kanske kan förstå om Newcastles supportrar är något besvikna över transferfönstret så här långt. Kieran Trippier och Chris Wood är för all del två rätt bra värvningar, men det hade nog på förhand ändå betraktats som ett mycket magert transferfönster.

Problemet är helt enkelt, och det var inte precis ett oförutsägbart problem, att Newcastle inte har lyckats få övriga affärer över mållinjen. Av ena eller andra skälet. Diego Carlos, Jesse Lingard, Anthony Martial, Mitchell Bakker är några spelare som aldrig gick i lås.

Det hela har skapat en närmast absurd situation där Newcastle genom främst deras supportrar anklagar övriga klubbar för orent spel för att de inte släpper spelarna till dem för vad de betraktar som ”rimliga” villkor.

Men utöver att det nu är en tämligen absurd tankegång att andra klubbar på något sätt hade någon slags skyldighet att vara Newcastle till lags, snarare än att se till eget intresse i första och kanske enda hand, så är detta helt enkelt inte riktigt sant.

Att Sevilla inte vill bli av med för dem viktiga spelare, liksom varför spelare föredrar Sevilla framför Newcastle för närvarande, kan så klart ha att göra med att ett av lagen utmanar i toppen av La Liga och det andra laget i botten av Premier League.

Toppstrid i ett varmt och soligt Spanien jämfört med nedflyttningsstrid i ett kallt och regnigt Northumbria? Kanske behöver det inte röra sig om några stora konspirationer varför Newcastle har svårt att på kort sikt attrahera spelare.

Räkna ändå med att det kommer röra sig en hel del runt Newcastle under de här sista dygnen.

Tottenham

Möjligen är det att gå till överdrift att som flertalet journalister gjort den senaste veckan sätta ett direkt samband mellan att Tottenham värvar spelare nu i januari och huruvida Antonio Conte fortfarande är Tottenhams manager nästa säsong.

Man får säga att det låter minst sagt en smula överdramatiskt. Vad som däremot är sant och ställt bortom allt rimligt tvivel är att det för närvarande finns en rätt stor irritation över Tottenhams ovilja eller oförmåga, oklart vad som är värst, att värva spelare.

Framför gäller det kanske en irriterande oförmåga att knyta ihop säcken. Adama Traoré var mer eller mindre i land innan han plötsligt försvinner till Barcelona istället. Luis Diaz var på gång innan nu Liverpool till synes kapat den transfern.

Vad som torde skava och irritera mest av allt är att Tottenham har en director of football i Fabio Paratici sedan sju månader tillbaka, vars enda jobb är att planera och genomföra spelaraffärer, men som nu bara dagar innan deadline knappt verkar ha någon clue alls.

För all del kan vi nog vänta oss action runt fler klubbar än Newcastle och Tottenham. Till exempel Leeds, Liverpool, Crystal Palace, Everton och Aston Villa verkar ha både ett och annat järn i elden.

Men mest dramatiskt är det onekligen runt Newcastle och Tottenham. Ett namn som för övrigt snurrar runt Tottenham råkar vara Dejan Kulusevski.