Mycket har sagts och fortsätter sägas om så kallad sportswashing i dessa dagar, med sanktionerna mot Roman Abramovich fortfarande färska på agendan, Newcastle plötsligt med Saudiarabien som ägare och med Man City sedan länge med UAE som klubbens reella ägare. Det är naturligtvis ett samtal som gärna får fortsätta eftersom det beror viktiga frågor om vad och för vilka fotbollen egentligen är till för.
Men här finns en annan sida av samma samtal. Någon påpekade just detta för några veckor sedan men jag kan inte för mitt liv komma ihåg vem. Vad jag däremot ändå minns är att det gjordes i form av en rolig kommentar fastän den vid närmare eftertanke faktiskt var baserad på en sann historia så att säga. Det vill säga att Premier League som helhet har börjat fungera som sportswashing av England, eller Storbritannien.
Omedelbar bakgrund för detta påpekande var den brittiska regeringens annonsering av planer att skicka iväg sina immigranter till Rwanda istället, det vill säga outsourca sin egen flyktingpolitik och humanitära insatser. Det vill säga lämpa över ”problemet” någon annanstans och inte bry sig så mycket om vad som händer med människorna. Det är inget unikt förslag, Israel har gjort samma sak förut, med högst förutsägbara följder.
Naturligtvis kommer det där policyförslaget som det senaste i en väldigt lång rad av poltiiska fadäser och skandaler. Allt från de lögner som ledde fram till Brexit och vars följder nu märks i högre priser på alla former av levnadsomkostnader, brister på både vanliga varor och personal på viktiga samhällsområden, till de lögner och det totala myndighetsmissbruk som ägnats åt att försvara premiärminsterns eget Covid-fusk.
Den bakomliggande tankefiguren är således att England, eller Storbritannien, vad som ändå en gång i tiden för inte alls väldigt länge sedan var en av den demokratiska parlamentarismens främsta förebilder här i världen, tragiskt nog inte längre skiljer sig särskilt mycket alls från de bananrepubliker, skurkstater och oljediktaturer vi normalt sett förknippar med sportswashing för att försöka tvätta det egna landets ansikte utåt.
Premier League, alltså den engelska fotbollen, verkar nu vara det främsta för att inte säga det enda som ändå ger England och Storbritannien någon slags positiv reklam och air av respektabilitet utåt. Det är svårt att se många andra saker som ger England mer positiv reklam runtom i världen än Premier League, och genom att ratta in engelsk fotboll varje vecka ges vi ändå någon slags känsla av att England fortfarande är Good Old England.
Värt att suga lite på den karamellen kanske!
Exakt vad detta betyder eller får för konsekvenser för den brittiska regeringens möjliga vilja och konkreta försök att reglera den engelska fotbollen är svårt att säga. För någon dryg vecka sedan presenterades regeringens plan för att ”fixa fotbollen”, som de så charmigt uttryckte det. Det var en plan i tre punkter: (1) En oberoende myndighet, (2) integritetstest för att skydda klubbar från dåligare, samt (3) större supporterinflytande.
Att det finns problem i engelsk fotboll går knappast att förneka, och det är det nog heller ingen som egentligen gör. Vad man ska göra för att komma åt och åtgärda dessa problem är däremot långt ifrån lika självklart, och det är när detta kommer på tal väldigt lätt att ramla ned i ren populism. Och vad den brittiska regeringens plan andas mer än kanske något annat är just ren och skär populism.
Kravet på en oberoende myndighet är det kanske tydligaste exemplet på just denna populism. Det är en väldigt populär idé som fått fotfäste i engelsk fotboll under framför allt det senaste året genom draghjälp från högljudda profiler som t ex Gary Neville. Vad exakt myndigheten faktiskt ska göra, och hur denna påstått ”oberoende” myndighet ska tillsättas, är däremot långt ifrån klart.
Vad som är sant i detta avseende är att det är ett genuint problem för den engelska fotbollens governance, det vill säga styrning, att Football League och Premier League i realiteten bara är amalgam av klubbarna själva. Detta har skapat tröghet i systemet och en institutionell ovilja att faktiskt fatta beslut som riskerar inkräkta på enskilda eller kanske till och med samtliga klubbars frihet och flexibilitet.
Men en myndighet, oavsett om man kallar den för oberoende eller ej, måste bemannas och tillsättas på något sätt. Tillsätts den av Football League och Premier League så löper den samma risk som idag att inte vara särskilt oberoende. Är den istället statligt tillsatt så blir den inte särskilt oberoende på ett annat sätt, och FIFA brukar vara noga med politiskt oberoende, och detta kan ses som en grad av förstatligande av fotbollen.
Införandet av särskilda tester för att skydda klubbarna från illasinnade och inkompetenta ägare låter naturligtvis bra. Men det är också tämligen naivt, eller tandlöst. Problemet vi ser i engelsk fotboll har i väldigt få fall att göra med att ägare eller potentiella ägare är brottslingar, försyndare eller illasinnade på olika sätt, det vill säga sådant som är realistiskt att fånga upp med den här typen av ägartest.
Problemet med engelsk fotboll, och vad som i den överlägsna majoriteten av fall är vad som har väckt uppmärksamhet och indignation, är ägare som i grund och botten helt enkelt är inkompetenta. Ägare som saknar kunnandet och till slut kanske även viljan att driva en engelsk fotbollsklubb. Men det är naturligtvis i realiteten mer eller mindre omöjligt att reglera mot någon så subjektivt och svårfångat som inkompetens.
Vi märker det inte minst eftersom inkompetens förekommer i alla system och sätt att organisera fotboll, oavsett om detta är i England, i Spanien, i Tyskland eller i Sverige. Vi hittar exempel på klubbar som förfaller och går under överallt. Det går inte att reglera eller testa bort inkompetens eftersom det ligger i den mänskliga naturen. Det hade varit lite lustigt att se någon faktiskt försöka utforma ett sådant test.
Frågan är om den brittiska regeringen faktiskt förstår detta, eller om de egentligen ens bryr sig om detta. För dem tror jag inte detta handlar om så mycket mer än om att försöka plocka hem billiga politiska poäng genom att till synes ”åtgärda” något som väldigt många i England ändå bryr sig om. Att ”fixa” Premier League och engelsk fotboll är därför också ett sätt att försöka sporttvätta den brittiska regeringen.
Om det sedan leder till någon konkret faktisk förändring är högst oklart, precis som om någon eventuell förändring i så fall faktiskt kommer bli meningsfull. Givet hur planen eller förslagen är utformade är det lite svårt att se det. Premier League har redan protesterat och menar att de är på väg att komma med egna förslag som adresserar mycket av detta redan, och kanske tar det kraften ur den brittiska regeringens reformer.
Hur som helst är det något som kryper i kroppen på mig när jag hör den brittiska regeringen, och då naturligtvis i synnerhet denna brittiska regering, säga att de ska ”fixa fotbollen”. Jag har redan sett hur den har fixat Brexit, jag har sett hur den har fixat den globala pandemin, jag har sett hur den har fixat skola, vård och omsorg, jag har sett dess plan för att fixa flyktingpolitiken och så vidare längs en väldigt lång lista.
Föreställningen att denna brittiska regering skulle kunna ”fixa fotbollen” kan bara beskrivas som ett praktfullt självmål.